Gör det frivilligt att göra rätt

1990: i väntan på en cheeseburger. FOTO: Ken Hawkins/Alamy

Företag har ett socialt ansvar men måste ha rätt att själva bestämma målen för sin verksamhet. De kan inte tvingas att leva upp till vissa sociala syften.

Företag har ett ansvar gentemot sina intressenter och samhället i stort, oavsett vad lagen säger och oavsett om de tar det eller inte. I Norden och den europeiska kontinenten understöds detta av en rad institutioner – regler, ägarstrukturer och informella förväntningar som bygger på den så kallade intressentmodellen. I anglosaxiska länder dominerar istället aktieägarmodellen, som går ut på att företag enbart behöver maximera aktieägarnas vinst, förutom att självfallet undvika ren brottslighet.

Därför är det inte så konstigt att det just i Storbritannien uppstår försök att pressa företag att ta ett större socialt ansvar, såsom lagförslaget ”Better Business” som Adrian Wooldridge skriver om. Men det innebär inte att förslaget är bra.

Det är utmärkt med initiativ för att driva på och hjälpa företag att ta sitt sociala ansvar, och där kan det offentliga ha en roll i att stödja och möjliggöra. Mycket värdefullt sker i tvärsektoriella samarbeten där staten ingår, såsom privat-offentligt partnerskap, standardisering eller regionala samråd. Staten har också stora möjligheter att påverka i sin roll som storägare och upphandlare av varor och tjänster, i synnerhet om man betänker att svenska staten inkluderar kommuner och regioner, som upphandlar och driver verksamhet för betydande summor.

”Det betyder inte att alla vinstdrivande företag ska ha vinstmaximering som enda mål.”

Men det brittiska lagförslaget väcker frågan: Behöver hela formen vinstdrivande företag omformuleras, och behöver lagstiftaren gå in och ange att alla företag ska sträva efter sociala mål? Då måste svaret bli ett bestämt nej. För i sådana fall handlar det inte bara om företagens samhällsroll utan om relationen mellan stat och företag, och i bred mening mellan stat och samhälle överhuvudtaget.

Vissa sätter stor tilltro till offentlig styrning. De ser det som statens uppgift att lägga hela samhället till rätta och styra mer eller mindre direkt över alla samhällssfärer. Men det är ett högst problematiskt synsätt, mer i linje med totalitär än demokratisk praxis.

Ett rimligare synsätt vore att se staten som en högsta beslutsnivå stöder och samordnar lägre beslutsnivåer, dock utan att ta över deras legitima självstyre. Staten kan behöva gå in och styra mer direkt när de lägre nivåerna fallerar eller behöver hjälp, men den ska inte göra det i onödan. Detta enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen, först formulerad av påven Pius XI i encyklikan Quadragesimo Anno från 1931:

”[det är] en orättvisa och dessutom en allvarlig störning av den sociala ordningen att överlåta till ett större kollektiv på högre nivå vad mindre kollektiv på lägre nivå kan sköta. […] Statsmakten bör därför överlåta till kollektiv på lägre nivå sådana mindre betydande ärenden och angelägenheter, som annars skulle sprida ut statens ansträngningar för mycket.”

Subsidiaritetsprincipen är vägledande för EU-samarbetet. Den anger att unionens organ ska ägna sig åt sådant som staterna, regioner och lokala beslutsnivåer inte kan sköta på egen hand. Principen brukar också anföras när man talar om familjers och ideella föreningars rätt att styra sig själva men går även att tillämpa på privata vinstdrivande företag. Företag är också en form av frivilliga gemenskaper på lägre nivå. Precis som ideella föreningar har de rätt att formulera sina egna mål och besluta om sina egna angelägenheter.

Tillsammans utgör företagen en egen legitim sfär av ekonomisk verksamhet som förtjänar stöd från övriga samhället, inte bara av effektivitetsskäl utan också för att skydda enskilda personers och sammanslutningars ägande- och självbestämmanderätt.

Det betyder inte att alla vinstdrivande företag ska ha vinstmaximering som enda mål. De kan mycket väl införliva andra målsättningar i sin verksamhet, och många borde säkert göra det, men då ska det ske frivilligt, på eget initiativ. Staten kan för sin del skapa goda förutsättningar för företagande som gynnar samhället i vidare mening. Genom väl utformade regler och upphandlingsstrategier kan offentliga aktörer både uppmuntra nya former av socialt företagande och underlätta för dem som redan finns, såsom såsom stiftelser och ideella föreningar. Det kan göra stor skillnad, inte minst vad gäller välfärdstjänster på lokal och regional nivå.

Att genom tvingande lagstiftning göra sociala syften till mål för alla privata företag är någonting helt annat, och det vore faktiskt inte rätt och riktigt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Den som vill se mer handfasta offentliga åtgärder för socialt ansvarstagande kan förslagsvis agera blåslampa på statliga företag. Att de ska uppträda ansvarsfullt kan tyckas självklart, men i praktiken är det tydligen inte så enkelt. Ett exempel är statsägda Samhall som ska se till att skapa meningsfulla arbeten åt personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga. Men enligt rapportering i SVT NyheterUppdrag Granskning och Dagens Arbete har Samhall ägnat sig åt att sortera bort fysiskt svaga arbetssökande, anlita underleverantörer istället för att rekrytera samt bestraffa anställda som slår larm om missförhållanden. Allt för att företaget ska gå runt ekonomiskt.

Ett annat beklämmande exempel är att Telia med staten som huvudägare nyligen figurerade på tidningen Råd & Röns svarta lista över företag som inte följer Allmänna Reklamationsnämndens rekommendationer.

– Om ett stort företag med statligt ägande struntar i det i fall efter fall – varför ska då en liten bilverkstad följa reglerna? ­
Vilka följder får det för legitimiteten för sy­stemet? Det undrar Råd & Röns chefredaktör Daniel Kjellberg när han intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon.

Ja, det kan man fråga sig. Liksom varför staten anses lämplig att kommendera över privata företag när den inte ens klarar av att hålla ordning på sina egna.

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.

Mer från Charlotta Levay

Läs vidare