Tio avsnitt på knappa timmen vardera, från stenåldern till våra dagar. Skådespelaren Simon J Berger ledsagar oss förbi kungagravar och hällristningar, stannar till i avkrokar i alla väderstreck, maffiga naturpanoraman varvas med tablåer där tappra statister sminkas till bondsöner som kramar pappa farväl när han ska dra ut i någon stormaktsdrabbning, eller drar på sig svallande peruker och lajvar Axel von Fersen.

En gång när jag var halvtorr bakom öronen tog jag en enterminskurs i historia på Stockholms universitet. Någon fnös att det var som att ”cykla genom ett museum”. En fnysning lika förutsägbar som Kalle Anka på julafton.

Det som omedelbart griper mig i Historien om Sverige är tilltalet. Jag kan inte påminna mig om att någonsin ha sett en historielektion som skämts så befriande lite för sig. Hittills har vi fått nöja oss med små utsnitt; historiker som plockat ut ett och annat russin som har ett uttalat och uppbyggligt syfte. I nio fall av tio har det handlat om att anlägga ett kvinnoperspektiv på ditten eller datten. Eller också har tilltalet varit ängsligt lättsamt, ståuppkomiker som leker roliga timmen framför kameran.

Men Historien om Sverige är djupt allvarlig och ändå rappt berättad, den nålar upp en tidslinje med kungar och drottningar men glömmer inte småfolket. Vi dyker ner i soldattorp och potatiskravaller och får miniporträtt av ångermanländska präster som leder iväg ”häxorna” till halshuggning, och vi anar vilket helvete det måste ha varit för Maria Kristina Kiellström att omsjungas som Ulla Winblad och känna blickarna klibba i nacken i Stockholms pissluktande gränder.

Simon J Berger är ett fynd som vår ciceron mellan seklerna. Hans vördnad och berättarglädje är den där lägerelden vi längtat efter att samlas runt.

Lyssna på när han introducerar tredje avsnittet:

– Många nordbor kommer att följa efter. Och världen kommer att känna till dem som… vikingar.

Hans lilla konstpaus före ”vikingar” hade varit omöjlig för tjugo år sen. Den hade avfärdats som alltför bombastisk. ”Inte ska väl vi…” Men nu ska vi. Och det är inte en dag för tidigt.

Serien kan förstås också avfnysas som en cykeltur genom ett museum, men man hinner snappa upp ett och annat också från cykelsadeln, och i en tid när allt fler cykelturer företas längs konditionshöjande elljusspår, eller ner till den lokala köpladan, då är kanske den där museicyklingen desto viktigare.

Men den största förtjänsten med Historien om Sverige är att den har en både avkylande och hoppingivande inverkan i en tid när allt fler försöker överrösta varandra om att undergången är nära, och håller fram just sin egen snuttefiltiga undergång som den allt överskuggande.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Simon J Berger lotsar oss genom istider som slagit oss till marken, pestutbrott som decimerat befolkningen med en tredjedel och fått oss att snegla på grannfrun och undra om hon inte bolat med Hin håle, missväxter som tvingat var femte svensk att lösa en biljett till Amerika.

Gång på gång har vi trott oss veta orsaken till katastroferna, gång på gång har tyranner gripit makten och genomfört reformer som mot alla odds visade sig gagnerika, gång på gång har ett gäng dalkarlar fått nog och marscherat mot huvudstaden.

Äntligen har vi fått en berättelse som rotar oss i ett sammanhang, med folkvandringar och innovationer, och man stänger av tv-n med en hisnande känsla av att framtiden är ett oskrivet blad, att allt är möjligt, både av godo och ondo, och att undergången kanske inte är fullt så nära som alarmisterna vill få oss att tro.