Hit men inte längre
I medicintidskriften The Lancet publicerades 2011 en numera rikskänd vetenskaplig konceptskiss, fallbeskrivningen om en svårt sjuk patient som blivit transplanterad med en artificiell luftstrupe beklädd av kroppsegna stamceller. Nästkommande år intervjuas i samma tidskrift artikelns huvudförfattare, den karismatiske kirurgen Paolo Macchiarini.
Lärdomarna från transplantationen är bara äventyrets början, enligt Macchiarini. Kunskapen från fallstudien kommer att vara till nytta för att återskapa funktionen i fler av bröstkorgens organ, utan hjälp av donatorer. Målsättningen är ambitiös, javisst. Men Macchiarini drar sig inte för utmaningar och väljer att citera T S Eliot: ”endast de som riskerar att gå för långt kan någonsin utröna hur långt man kan gå”.
Nu, en teveserie om ”Experimenten” och ett Karolinskt institut i upplösningstillstånd, senare kan det konstateras att det är avgjort hur långt Paolo Macchiarini kunde gå. Hit, men inte längre.
Min läkarutbildning har jag via Karolinska institutet, vilket lägger extra sten på börda när detaljer kring turerna om den skandalomsusade kirurgen blottläggs. Utöver ett cv i kattguld, ett lättsinnigt förhållningssätt till etiska spörsmål har regelrätt forskningsfusk adderats till högen av anklagelser.
Få står numera vid Macchiarinis sida, men i ett inlägg i The Lancet försvarades dock kirurgen så sent som i slutet av februari 2016 av chefredaktören Richard Horton. Han manar till opartisk prövning och genom att ”hålla huvudet kallt och hjärtat i oväld” kan krisen få sin lösning.
Horton är en erfaren, stridbar redaktör som inte väjer för kontrovers. Han var tidningens chefredaktör när den 1998 publicerade en omstörtande studie om en påstådd koppling mellan vaccinet mot mässlingen, röda hund och påssjuka och autism. Huvudförfattaren Andrew Wakefield har sedan dess anklagats för vetenskaplig ohederlighet, fått artikeln tillbakadragen och därtill blivit av med sin läkarlegitimation.
I boken Second Opinion från 2003 skriver dock Horton, som också är läkare, att han inte direkt ångrar publiceringen av Wakefields artikel. ”Framsteg inom det medicinska fältet är beroende av att nya tankar får uttryckas fritt”, hävdar han och påminner om misstron mot de första aidsfallen, liksom kopplingen mellan galna ko-sjukan BSE och den mänskliga manifestationen Creutzfeldt-Jacobs sjukdom.
Den medicinska tidskriften ska enligt honom betraktas som en specialiserad nyhetsbyrå. ”Vi publicerar det som är nytt och som har nyhetsvärde inom det medicinska fältet och vi gör vårt bästa för att publicera det som är sant”, skriver han, men tillägger att enbart framtiden kan avgöra huruvida urvalet var det rätta.
Mycket talar dock för att axplocket sannolikt inte kommer att vara rätt, vare sig i The Lancet eller i någon annan medicinsk tidskrift. Det finns en skevhet i vad de publicerar, eftersom både forskare och tidskrifter föredrar att föra fram studier med oväntade, spännande resultat. I efterhand kan det visa sig notoriskt svårt att upprepa utfallen, eftersom de inte sällan är uttryck för slumpmässig variation, metodfel eller andra misshugg. I ett känt exempel från 2012 försökte forskare reproducera resultatet för 53 viktiga studier inom preklinisk cancerforskning, för att sedermera misslyckas i 47 av fallen.
I den flitigt citerade artikeln ”Why Most Research Findings are False” av John Ioannidis från 2005 argumenteras för att sättet på vilket vi bedriver forskning leder till att de flesta vetenskapliga fynd inom de flesta fält helt enkelt blir missvisande.
I praktiken är det dock så att för den enskilde forskaren kan ett hugskott i en profilerad tidskrift betyda skillnaden mellan anslag och blomster eller akademisk säck och aska, oavsett om resultatet senare står sig. Utrymmet för att betona begränsningar och odla sund skepsis är och förblir begränsat.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Det kommer alltid finnas forskare som försöker frisera, hitta genvägar i metodiken. I extremfallen, som i fallet på Karolinska institutet, kan regelrätt fusk och förfalskning misstänkas. En kollega, som händelsevis forskar på ett mindre glamoröst fält än stamceller, uttrycker det träffande: ”Problemet med modern forskning är kanske att det överhuvudtaget är meriterande.”
I sund forskningskultur uppmuntras alltid till försiktig tolkning och utrymme ges för noggrannhet, även om det måhända resulterar i mindre uppseendeväckande resultat. Efter detta ”hit, men inte längre” kan vi kanske också hoppas på mer robusta resultat genom upprepade undersökningar. Varför inte fler ”misslyckade” experiment? Ett obefintligt samband eller en utebliven effekt är ju trots allt, ur vetenskaplig synpunkt, lika intressant som motsatsen. Ett ”spännande” utfall i en enstaka studie borde behandlas som en anomali tills motsatsen är bevisad.
Det är i läroklimat som saknar tvivel som ”de som riskerar att gå för långt” vågar att göra just det.