OPINION

För ett tiotal år sedan reste jag runt i Tanzania tillsammans med en äldre svensk man som var ute på uppdrag för välgörenhetsorganisationen Lions. Han hade tidigare i sitt liv arbetat inom Sida och var väl bekant med landet. Jag hade som ung ryggsäcksluffare genomkorsat Tanzania på 1970-talet, ungefär vid samma tid som min reskamrat Sten hade jobbat där. Vi jämförde våra minnen och intryck under vår odyssé på den tanzaniska landsbygden.

– Det är otroligt, mumlade Sten ofta när vi körde genom små samhällen och byar. Inget finns kvar! Här fanns det ju en fabrik som vi stöttade. Och alla projekt på landsbygden, allt är borta!

Han berättade om svenska biståndsprojekt som han hade varit delaktig i. Den dåvarande presidenten Julius Nyerere hade beordrat skapandet av så kallade ujamaa-byar. Kollektiv enligt kinesisk förebild dit människor förflyttades – oftast mot sin vilja – för att bruka jorden och bidra till Nyereres vision om den afrikanska socialismen.

Nu, när Sten och jag reste mil efter mil på landsbygden, såg vi inte ett spår av dessa kollektivjordbruk, och lika bra var väl det. De utgjorde ett misslyckande redan från början.

”De som tjänar sitt uppehälle inom biståndssektorn är så många att de utgör en konkret påtryckningsgrupp. De kommer inte att godvilligt ge upp sin ställning.”

2016 publicerade den svenska Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, en rapport. EBA skrev: ”Sverige dominerade biståndet till Tanzania under 1970-talet och var den största givaren i volym varje år från 1972 till 1979. Under dessa år var det svenska biståndet i hög grad kopplat till Nyerereadministrationens industriutvecklingspolitik och till Nyereres vision om afrikansk socialism. Sverige och andra nordiska regeringar var mycket positiva då de såg likheter med egna socialdemokratiska principer.”

I rapporten, vars huvudansvarige var ekonomen Lars Heikensten, fastslogs det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ”ideological affinity”, alltså ideologiskt släktskap. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse, ibland till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter enligt lagen om ”preventive detention”, förebyggande inlåsning.

”Sverige”, skrev EBA, ”ansågs ha bidragit till en lägre tillväxt under 1966 till 1992. Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet. Perioden 1962 till 1982 var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter.”

Från 1962 till 2013 uppgick det svenska biståndet till Tanzania till 66 miljarder kronor.

EBA:s rapport var intressant men missade ändå målet. I likhet med så mycken annan biståndskritik fokuserade den nästan helt på pengar. Det var en revisionsliknande genomgång där man påtalade felaktiga satsningar, förslösade medel. Sådant är naturligtvis viktigt men biståndets mer djupgående effekter i framförallt Afrika är betydligt allvarligare och svårare att reparera. Vi stöttade ju diktatorer, möjliggjorde deras krig.

För Sverige handlade det inte bara om pengar, utan om att exportera den social­demokratiska politiska ideologin. ­Tanken var att de makthavare i Afrika som fick svenskt bistånd skulle bli socialdemokrater. Resterna av den satsningen är lika osynliga i Afrika idag som de storvulna biståndsprojekten från 1970-talet.

Den 14 oktober meddelade moderatledaren Ulf Kristersson på en presskonferens att enprocentsmålet nu ska avskaffas. Det är ett steg i rätt riktning men långt ifrån tillräckligt när det gäller att lägga om kursen för Sveriges dysfunktionella biståndspolitik. Enprocentsmålet borde aldrig ha skapats.

En följd av enprocentsmålet är att biståndet drivs av ett utbetalningsmål. (Smaka på det ordet!) Varje år – fram till i år alltså men förhoppningsvis inte längre – ska en procent av den svenska bruttonationalinkomsten, BNI, användas för biståndsändamål, ty så är det bestämt sedan gammalt. Tidigare moderata biståndsministern Gunilla Carlsson sa en gång till mig med ett skratt att hon var den enda ministern som aldrig behövde äska några pengar. De kom automatiskt.

Det var framförallt Folkpartiet som drev frågan om enprocentsmålet inom biståndet, och det uppnåddes vid mitten av 1970-talet. Biståndets ideologiska profil var dock en socialdemokratisk hjärtefråga.

För ungefär 15 år sedan intervjuade jag folkpartisten Ola Ullsten, som under sin karriär hann med att vara såväl biståndsminister som utrikesminister och statsminister.

– Jag minns diskussionerna i statsutskottet på 1960-talet om hur man skulle beskriva biståndsmålet. Det fanns en inriktning bland socialdemokraterna att man borde stödja en socialistisk inriktning medan andra hade en neutral hållning till vilken politisk inriktning länderna hade, under förutsättning att det fanns möjlighet att bedriva effektivt bistånd i de konkreta projekten, förklarade Ullsten.

– Var det här en stor fråga, att socialdemokraterna ville stödja socialistiska länder? frågade jag.

– Nej, vi blev ju ense om det. Det var en sorts romantik från sossarnas sida, att om det var en centraldirigerad politik i de här länderna så var de effektivare.

Ense blev de, så till den grad att regeringarna Fälldin och Ullsten från 1976 och framåt höll fast vid den socialdemokratiska biståndspolitiken, med fortsatt favorisering av socialistiska mottagare i Afrika.

Det som biståndsgranskarna inom EBA kallade för ideologiskt släktskap och angav som en drivande kraft i valet av biståndsmottagare är en fråga av stor betydelse, ofullständigt belyst. Ett av de mer aktuella fallen handlar om Sveriges stöd till det som UD kallar för staten Palestina.

Redan 1997 fick docent Sune Persson, på den tiden en av Sveriges ledande experter på Mellanöstern, i uppdrag av Sida att utreda hur den palestinska myndigheten fun­gerade. Den var mottagare av det svenska biståndet och det var Yassir Arafat som var president.

”Nedskärning bör ske i det svenska biståndet till Västbanken och Gaza”, skrev Persson. ”Inga pengar bör ges till den korrumperade Palestinska myndigheten.”

Han skrev att det svenska biståndet främjade tillkomsten av en ny polisstat och att Arafats byggande av luxuösa villor och införskaffande av en armada av tjänstebilar bara syftade till att stötta en ny politisk elit uppbackad av säkerhetstjänsten.

Sida hemligstämplade genast rapporten och fortsatte att betala ut biståndet.

Det går inte att frigöra sig från misstanken att det fortsatta svenska biståndet hänger samman med personliga relationer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har av allt att döma en trogen vän i försvarsminister Peter Hultqvist. När Abbas besökte Sverige 2015, året efter det svenska diplomatiska erkännandet av staten Palestina, fick Hultqvist ta emot me­daljen Order of Merit direkt ur Abbas hand. Han fick medaljen för sina exceptionella insatser och hängivenhet för den palestinska saken. Han förklarade sig mycket hedrad av utmärkelsen och klandrade Israel för de misslyckade fredsförhandlingarna under senare decennier.

Enligt Sidas egna siffror toppade Sverige listan över biståndsgivare år 2020 med 1,14 procent av BNI, 58 miljarder kronor. Vi var alltså världens största biståndsgivare i relativa termer. Metaforen med den heliga kon är kanske lite sliten, ändå passar den ovanligt bra när man pratar om det svenska biståndet. Den övergödda heliga biståndskossan lufsar obekymrad omkring på budgetängen. Några debattörer har mumlat att man kanske borde sätta henne på lite strängare diet men ingen, inte ens SD, har vågat föreslå att hon ska skickas till slakt. Det lär det inte heller bli fråga om nu.

Det blir dock spännande att se hur den nya svenska regeringen kommer att förhålla sig till biståndet, nu när enprocentsmålet ska avskaffas. Det finns många hål att stoppa pengar i och de drygt 50 miljarder om året som satsas på utländska biståndsprojekt som är i praktiken omöjliga att utvärdera blir naturligtvis väldigt frestande att frigöra.

De som tjänar sitt uppehälle inom biståndssektorn är så många att de utgör en konkret påtryckningsgrupp. De kommer inte att godvilligt ge upp sin ställning. De är del av det så kallade ”biståndsindustriella komplexet”, en maktfaktor i västvärlden.