Språket är magiskt. Om jag tänker på något, vad som helst, säg Harry Potter, så är det egentligen bara en massa neuroner i min hjärna som kopplats ihop. Men neuronerna kan också bestämma sig för att skicka elektriska signaler till ca hundra muskler i framförallt mun, strupe och lungor som åstadkommer att jag säger ”Harry Potter”, det vill säga jag sätter ett otal molekyler i luften i vågrörelser som kan nå en annan persons öra. Där omvandlas tryckväxlingar mot trumhinnan till nervsignaler som så småningom hamnar i cortex och får andra neuroner att bilda ett Harry Potter-mönster. Jag som talar och den som lyssnar tänker på samma sak. Allt detta tar bara en knapp sekund. Magiskt!

Ja, vi kan förklara varje steg i denna komplexa process. Men visst är det ändå magiskt, att samspelet mellan så olika ting som neuron, elektriska signaler, muskler, luft och bindväv (trumhinnan) faktiskt fungerar. Ännu mer magiskt är att vårt moderna språk är fullt av gamla trollkonster: besvärjelser, förbannelser, välsignelser, riter och magi. Hur kan vi vara så skrockfulla att vi tror på allt detta? Jo, det beror på att magiskt mycket ändå fungerar.

”Man måste helt enkelt säga något för att magin ska verka. Trollspö utan ord är menings­löst.”

I Hogwarts magikerskola får elever som Harry Potter lära sig trollformler för nästan allt. Man måste helt enkelt säga något för att magin ska verka. Trollspö utan ord är meningslöst. Formlerna är oftast på latin, för det är exotiskt, uråldrigt och hemlighetsfullt.

Man kan alltså inte säga ”vattenplask!” med framgång. Det är bara ”aquamenti” som får vattnet att forsa fram, för det bygger på det latinska aqua (vatten). ”Fåglar” ger ingen effekt hur mycket man än svänger sitt spö. Men säger man det latinska ”avis” fylls himlen av fladder.

Svenska trollformler är också mystiska eller snitsigt ihopkomna. Se till exempel på ljudmönstren i den vanligaste trollformeln av alla:

Och hokus pokus filiokus har tre rimmande ord som dessutom har samma betonade vokal (assonans) samtidigt som de många -us-en smakar vördnadsbjudande latin. Allmänt antar man att hokus pokus är en förvrängning/missuppfattning av den katolska mässans allra viktigaste ord: ”Hoc est enim corpus meum” (Ty detta är min kropp).

Detta är en religiös rit, och de flesta sådana riter består mest av ord. Präster döper, jordfäster, viger och mycket annat med fasta formler, ännu fastare och ännu äldre än Hogwarts. Men det är inte bara präster och Harry Potter som utför riter. Det gör vi alla, precis alla. Vi gillar riter, och vi celebrerar dem med ord i fasta formler, och medvetet eller omedvetet hoppas vi på högre makter. Men vi bör åtminstone försöka skilja mellan magi som fungerar och skrock som vi bara tror på. Våra vardagsriter tillhör den första gruppen, för de fungerar verkligen. Några exempel:

När vi gratulerar någon räcker det inte med en enkel tulipan på bemärkelsedan. Vi måste uttala nyckelordet grattis också. Och faktiskt, det magiska ordet är viktigare än tulpanen.

När vi ber någon dra åt helvete, ja, då menar vi just detta. Vi är förbannade och har utslungat en förbannelse, hur omodernt det än låter. Vederbörande hamnar nog inte i helvetet, i varje fall inte omedelbart, men vi har framgångsrikt fått fram vårt budkap, vår förbannelse.

När vi uttalar den fasta formeln lycka till använder vi tvärtom en lyckobringande trollformel, och det är förstås ingenting annat än en välsignelse, fastän det låter ännu ålderdomligare än förbannelse.

Men trollar vi verkligen? Kanske inte, men det uppstår en effekt, och det är själva orden som skapar den. Den andre, den tilltalade, känner sig peppad, ogillad, uppskattad eller något annat, och vi har gjort det med ord, i en rutin, i en rit – med magi.

Det finns många andra riter med fasta formler: tacka, hälsa, erbjuda, be om förlåtelse, ursäkta, lova, slå vad … Och en del riter får bara proffs utföra. Kungafamiljen får inviga broar, och bara domare får sätta oss i kurran. Alla gör det med ord (fastän tråkiga språkvetare – idel mugglare – föredrar att kallar detta performativa språkhandlingar).

Ja, det fungerar. Men skrock då? I många kulturer, troligen de flesta, finns noaord, ett ord som används istället för ett annat ord som besitter så onda krafter att ingen vågar uttala det. Alla som läst Harry Potter-böcker vet ju att lord Voldemorts namn bär på så mycken ondska att det inte får uttalas. Det är tabu. Ett gammalt, äkta helsvenskt exempel är noaordet gråben i st.f. tabuordet varg. Den som vågade sig på att säga just varg ansågs locka fram vargen.

Språkliga riter lever, frodas och utvecklas och inte ens tabu och noa är så udda och föråldrat som många tror. Ord av typen djävul, fan, helvete och satan är, eller har i alla fall varit, tabuord. Orden står för onda krafter, och till och med orden upplevs som onda. Just detta tabu börjar klinga av, men noaorden finns kvar fastän ingen behöver dem för deras ursprungliga syfte: jädrans, fasiken, helsike etc. Tabut gäller också för annat som man inte talar om i finrummet, till exempel sex och kroppsliga utsöndringar. Och noaorden flödar: herdestund, ha intimt, sova med, ligga, älska …; fekalier, lort, plutt, avföring, korv …

Vi har också skriftliga riter. Numera svär vi sällan högtidliga eder. Vi sätter istället vårt namn på den prickade linjen; det är då allt är klart, bestämt, avgjort, oåterkalleligt. Men den rit vi idag utför med pennan gjorde vi förr med ett handslag, ett skålande eller några danssteg. Riter är viktiga, men de är utbytbara.

Att nyförälskade ristar sina initialer i en trädstam är en annan rit: vi hör ihop lika länge som trädet bär vårt märke. Initialer är egentligen detsamma som etablerade symboler som korset, davidsstjärnan, den bourbonska liljan, flaggans färger eller adelsvapnets symboler, bomärken, monogram, loggor med mera. Riterna, tecknen, märkena, allt ska ge tur i krig, spel och kärlek. Men allt detta är också grepp för att ritualisera ägande, närvaro, identitet med mera. Det har ofta varit högmålsbrott att kränka sådana symboler. Mycket ändras, men behovet av riter består.

Och i ett fall har magin i skrift blivit än mer mystisk och svårhanterlig: lösenorden. I sagans värld räckte det med att uttala ett enkelt ”sesam” för att portarna skulle slå upp eller ett ”I use a lighter” för att James Bond skulle våga lita på främlingen. Men nu ska vi inte säga utan knappa in våra lösenord. Ju konstigare desto starkare och kanske det måste till ett ”sEsam#1!” för att appen ska öppnas.

Vår upplysta tid borde ha rensat ut gamla tabun, men vi får nyare och strängare tabun istället för de gamla och slappa. Och språktyckare och språkpoliser tävlar om att peka ut tabuord och uppfinna noaord. De nya tabuområdena är av huvudsakligen etnisk härkomst och kroppsliga handikapp men faktiskt en hel del annat också.

Dagens i särklass starkaste tabuord är något som numera inte får tryckas annat än i noa-form, alltså n-ordet. Vi får använda ord som svarta, färgade, afrosvenskar eller något annat noa-aktigt, men själva tabuordet, det är tabu. Mycket starka taburegler gäller också lappar/samer och zigenare/romer. Och trots att det är glest mellan in­dianer i vårt land flyr allt fler till det långa noaordet ursprungsamerikaner. Varumärken och föreningar som haft indianaktiga namn har ofta valt att bryta förbannelsen och byta till noanamn. Skrock lever vidare i nya former.

Och dessa moderna tabun är starkare än de gamla. För en generation sedan kunde barn hotas med att få skölja munnen med såpa om de svor. Idag har universitetslärare hotats med avsked för att de provocerats att uttala n-ordet.

Etnologer och lingvister har alltid varit fa­scinerade av tabun och noaord, men de tänker mindre på att det finns en motsats, vit magi, det vill säga ord som tilltros positiva magiska krafter. Andra tänker desto mer på det. I marknadsföringsteori brukar man exempelvis använda kategorierna svärta, glitter och puder för den effekt man vill trolla fram med ord:

Sanningen: orenoverat, 120 år gammalt hus

Puder: äldre fastighet

Glitter: genuin sekelskifteskänsla

Svärta: kråkslott

Men det är mer skrock än magi, för så snart vi trätt över tröskeln så väger vårt eget personliga intryck blytungt mot språkliga trollkonster som puder, svärta och glitter.

Marknadsförarna är inte ensamma, fastän de är flest, om att vilja pudra över skavanker, svartmåla det de ogillar och strö glitter över det de vill sälja eller främja. Och alla som hänger på trenden har ett fantastiskt språk till sitt förfogande. Det verkar specialgjort för sådana trollkonster. Det finns tusentals ordpar för exakt samma sak, och det är lätt att skapa ännu fler. Fantastiska möjligheter för språkliga trollkonstnärer.

Exakt samma djur kan kallas vofsing eller byracka.

Samma handrörelse kan kallas smekning eller sexuella trakasserier.

Samma person kan kallas stjärna eller skådis.

Att med synonymval ge luft åt eget tycke och smak är alltså något naturligt och självklart. Men att använda samma synonymer för att påverka andra människor att köpa en vara eller acceptera en idé, det är skrock, ett försök att trolla. Faktiskt: ingenting tyder ju på att pudrande, glittrande och svartmålande är framgångsrikt om inte orden är ett led i systematiskt varumärkesbygge. Så om Bregott verkar positivt beror det mer på den idylliska Bregottfabriken än på sammansättningsledet -gott. Varken psykolingvister eller forskare i marknadskommunikation har lyckats mäta någon annan effekt. Men sminkandet blir ändå vanligare, så tron är stark. Språket är ju så magiskt.

Låt oss bara ta en titt på ett pyttelitet urval av vad dagens skrockfulla politiker och debattörer försöker trolla med. Har du en stund över så bygg på listan!

Denna kosmetik har fått våldsam spridning under snart hundra år med bland annat ökad konsumentreklam (till exempel Bregott), fler byråkratiska ingrepp i människors liv (kvalitetssäkring/detaljkontroll), politikers och organisationers vilja att styra medborgarnas tänkande (kriminalvård/fängelse; utsatta områden/no-go­-zoner). Och katalogerna fylls på varje dag. Och privatpersoner hänger på trenden och döper sin son till Zlatan eller sin dotter till Tindra om de inte vågar lita på sina arvsanlag. Många pudrar, glittrar och svärtar. Alla verkar vilja trolla med orden. Men inte ens Bregottfabriken skulle lyckas om inte smaken vore den rätta.

Om du stavat dig igenom denna artikel, ja, då kan du svenska. Du är ingen mugglare. Du behärskar mycken magi, och du behöver inte ens ett trollspö. För språket är allt: svart magi, vit magi, skrock och framförallt riter.