Att bevara frysta kroppar i hopp om att i en framtid återställa dem till fullt liv avfärdas allmänt som ovetenskapligt och science fiction. Trots det satsas både pengar och forskning på kryonik. Drömmen om ett evigt liv vägrar att dö.

Zero K, den nordamerikanske, ofta Nobelpristippade, författaren Don DeLillos senaste och kritikerrosade roman, handlar liksom hans tidigare om livet och döden. Men Zero K är lika mycket en filosofisk betraktelse som en roman med den centrala frågan: Måste vi dö?

Jeffrey, bokens berättare, anländer till ”The Convergence”, en futuristisk anläggning, undangömd i en ödebygd någonstans mellan Kazakstan och Kirgizistan, för att en sista gång träffa sin styvmor som är döende i en obotlig sjukdom. Jeffreys far, en miljardär som har satsat väldiga summor pengar i The Convergence, meddelar att styvmoderns kropp skall frysas ner och att han själv ”skall följa med henne”. Deras kroppar skall ligga nerfrusna i ”kryonisk suspensison” för att tinas upp när det finns bot för deras sjukdomar och jordens dystra framtidsutsikter har förbättrats. Fadern ser möjligheten att avsluta sitt nuvarande liv för att senare vakna upp tillsammans med sin hustru i ett annat permanent liv. Och han förklarar: ”Vi talar inte om ett evigt andligt liv. Det gäller kroppen.”

Grekiskans kryo betyder iskall, frusen, och kryonik har blivit termen för teknologin kring och metoden för att frysa ner en människa efter det att hon dött, i förhoppningen att framtida medicin och teknologi skall återställa kroppen till fullt liv. Kryoniken förmodas alltså möjliggöra en resa till en bättre framtid då det finns metoder att hejda åldrandet och förverkliga odödlighet.

I nuläget finns i USA och Ryssland anläggningar där individer redan förvaras nedfrusna. Kommer dessa någonsin att kunna väckas till liv i en avlägsen framtid, och vad är det i sådana fall för ett mänskligt samhälle de kommer att möta? Man kan också fråga sig vad det är som driver vissa personer till att göra detta ovanliga val?

Många betraktar nog kryoniker som orealistiska fantaster eller narcissistiska kufar som snarare är rädda för döden än nyfikna på livet. I januari 1967 placerades James H Bedford, en 74-årig professor i psykologi, som den förste individen i ”kryonisk suspension”. Trots stor sensation och mycket publicitet blev starten för kryonikverksamheten trög. Tekniska fel och allmänt sjabbel ledde till att kroppar tinades upp av misstag och förstördes med juridiska skadestånd och processer som följd. Men verksamheten ”överlevde” och nu vilar åtminstone 300 kroppar nedfrusna.

Bland dessa toppas kändisligan av Ted Williams som spelade med Boston Red Socks i 19 år och räknas som en av basebollhistoriens största. Det är däremot en vandringssägen att Walt Disney skulle höra till skaran. Han kremerades två dagar efter sin död i december 1966. Bland de omkring 2 500 individer som för närvarande tecknat kontrakt och väntar på infrysning finner man främst vita män, välutbildade inom naturvetenskap och teknik och med god ekonomi. De flesta är ateister eller agnostiker. Många är libertaner med en stark antipati mot all statlig styrning. Men, kanske överraskande, där finns även religiösa, kristna och judar, som menar att kryoniken för dem inte är något radikalt annat än medicin; religionen kommer inte in i bilden förrän efter döden, den verkliga döden. Dit hör också flera kända miljardärer, som tycks se döden som en kränkning och hoppas att på riktigt kunna bli ”Masters of the Universe”. Andra, som den namnkunnige amerikanske tv-journalisten Larry King, är nyfikna; King vill veta om man hittar någon bot mot det han dog av – och så vill han gärna veta ”hur det går”.

Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal. Ändå är det alltfler som uppnår hög ålder. I Sverige kunde i mitten av 1800-talet varje år 3–4 individer fira sin 100-årsdag. Nu är det omkring 800, en mer än 200-faldig ökning. Men även om många individer nu passerar 100-årsstrecket är det få som blir mycket äldre – bara ett 30-tal individer i hela världen har levt till 115 års ålder. Fransyskan Jeanne Calmert har sedan 1997 världsrekordet i hög ålder med sina 122 år och 164 dagar.

Sextio av världens ledande åldersforskare försökte häromåret uppskatta den förväntade livslängden för en person som föds år 2100. Gissningarna varierade vilt: en gissade på 75 år, en kortare medellivslängd än dagens, sex på 200–600 år och tre på 1 200–5 000 år. Medianen för forskarnas gissningar var 100 år. En orsak till den väldiga spännvidden är att åldersforskarna egentligen inte vet varför vi åldras. Men majoriteten tycks alltså tro att det i praktiken finns en gräns för hur långt ett människoliv kan bli – en uppfattning som många inte vill acceptera.

Drömmen om ett fysiskt evigt liv är förstås inte ny och inte heller idén att ta kylan till hjälp. Att snö och is kan konservera födoämnen är känt sedan årtusenden, men tekniken att under längre tid bevara kroppar nedfrysta är relativt ny. Robert Boyle, en av kemihistoriens förgrundsgestalter, skrev i mitten av 1600-talet i en bok att under de kalla vintrarna i Skandinavien kunde döda människokroppar bevaras ”oskadda” under flera månader i väntan på begravning när våren kom. Ett hundratal år senare hakade den skotske kirurgen John Hunter på och menade att man genom att frysa in en individ ”i denna kalla zon” skulle kunna stoppa förruttnelsen. En man som var beredd att ”på detta sätt växla mellan glömska och aktivitet skulle kanske kunna förlänga sitt liv med tusen år, och om han lät sig tinas upp vart hundrade år skulle han få veta vad som hänt medan han varit nedfrusen.” Men Hunters första försök misslyckades; han frös in en karp men lyckades inte återuppliva den. Vid samma tid beklagade Benjamin Franklin, ett av 1700-talets genier, att han levde för tidigt i vetenskapens barndom för att kunna bevaras och återupplivas hundra år senare och få se vad det då blivit av Amerikas förenade stater som han varit med och grundat.

När Vladimir Lenin dog 1924 bildades en begravningskommitté som döptes om till odödlighetskommittén. I den ingick Leonid Krasin, som var folkkommissarie för utrikeshandel men i botten ingenjör. Han konstruerade en speciell kylanläggning som skulle hålla Lenins döda kropp nedfrusen. Tanken var att den skulle vila i fruset tillstånd tills ingenjörskonsten, påskyndad av bolsjevikernas revolution, skulle besegra döden. Men nedkylningen fungerade inte tillfredsställande, trots att ett bättre kylsystem snabbimporterades från Tyskland. Infrysningen avbröts och Lenins kropp balsamerades istället. Det var ett misslyckande, men det sägs att Lenins kropp aldrig sett så vital ut som efter den senaste uppfräschningen 2004.

I science fiction-litteraturen hade man lyckats bättre. Författarinnan till Frankenstein, Mary Shelley, berättar i en annan historia om hur en Roger Dodsworth begravts i en lavin, men att hans vitala funktioner hade bevarats tack vare frosten och att hans kropp svepts in i en ”ismantel” och han kunde väckas till liv efter nästan 200 år.

Tanken att bevara kroppar i fruset tillstånd är alltså gammal, men det dröjde till 1960-talet innan den omsattes i praktik. Då hade frystekniken utvecklats och Robert Ettinger, ansedd som kryonismens fader, redogjorde 1964 i boken The Prospect of Immortality sin teori att det skulle vara möjligt att frysa in och bevara döda kroppar för att tina upp dem någon gång i framtiden då det skulle finnas medicin och teknologi för att återställa kropparna till fullt liv.

Ettinger stödde sin teori på studier av biologer som studerat effekterna av nedfrysning och upptining av celler och vävnader samt rapporter av läkare som kylt ned kroppar eller organ för att förebygga skador under kirurgiska operationer och intensivvård. Men allt tyder på att han fått själva idén från science fiction-litteraturen.

Så vad betalar den som vill garanteras ett nytt, fortsatt liv? I USA finns det två kryonikanläggningar; Cryonics Institute (CI) i Detroit, där såväl Ettinger som hans mor samt hans två fruar ligger nedfrusna, och Alcor i Phoenix, Arizona. Klienter som vill bli kryoniskt bevarade tecknar kontrakt med något av dessa företag och betalar en årlig medlemsavgift och arrangerar på olika sätt för en ”slutbetalning”, som skall stå kostnaderna för infrysning och förvaring och upptining. Kostnaderna varierar från 28 000 dollar (”affordable for all”) hos CI upp till 200 000 dollar hos Alcor. Många ordnar praktiskt betalningen med hjälp av en livförsäkring med något av företagen som förmånstagare. Sedan ett tiotal år finns också KrioRus i Moskva med ett 60-tal individer i kryonisk suspension.

Under normala förhållanden är cellerna beroende av en konstant tillförsel av syre, och syrebrist leder till cellskador och cellsönderfall. Vid lägre temperaturer avtar den kemiska aktiviteten i cellerna och syrebehovet minskar för att helt upphöra vid en temperatur långt under fryspunkten. När en medlem förklarats ”legalt död” måste därför kylningen av kroppen inledas omedelbart. Samtidigt som andning och blodcirkulation upprätthålles på konstgjord väg och medel ges för att motverka att det bildas blodproppar kyls kroppen ner till strax över 0?C. För att förhindra att fortsatt infrysning skall orsaka isbildning som kan ge upphov till cellskador genomspolas blodbanan med en antifrysvätska som ersätter blodet. När kroppstemperaturen sänkts till –120?C antar den en glasliknande konsistens – den har blivit ”vitrifierad”. När temperaturen sänks vidare till –196?C har all kemisk aktivitet i cellerna upphört och kroppen förvaras sedan i en termoslikanande tank, där temperaturen övervakas kontinuerligt. Alcor erbjuder ett ”neuroalternativ” för 80 000 dollar, då enbart huvudet fryses. Alcor poängterar att det är hjärnan det gäller, och 75 procent av deras klienter väljer detta. Efter det att hjärnan har perfunderats med en antifrysvätska görs en ”cefalisk separation”, vilket innebär att huvudet sågas av och fryses in. Teorin är att framtida vetenskapsmän ska förse hjärnan med en ny kropp. Det är ju i hjärnan ”ens person finns” – minnena, planerna, hoppen etc. De räknar med att när det väl finns teknik att reparera hundratals miljarder celler så måste det vara en enkel sak att sätta samman en kropp av organ som odlats fram från stamceller eller byggts med biologiska 3D-skrivare. Vårt ”sinne” sägs likna mjukvaran på en dator och futurister tycker att det därför borde vara möjligt att ladda ner det till en hårddisk för att sedan överföra det till en ny hjärna i en biologisk kopia av kroppen, fri från allt åldersslitage och andra skador. Eller, varför skulle en artificiell kropp inte duga, som i James Camerons populära film Avatar?

Kryonikrörelsens idé kan enklast sammanfattas med tre ord: frys, vänta, återuppliva. Om tekniken för infrysningen och väntefasen skulle kunna tyckas vara på plats är det helt oklart när och hur återupplivningen kan ske eller ens vem som skall bestämma när det är dags. Den brittiska filosofen Stephen Cave har jämfört kryonikprocedurens två första faser med mumifiering och vila i Konungarnas dal i Egypten och har liknat kryonikerna vid deras egyptiska ”kolleger” som saknade de hemliga formlerna för återuppväckandet. Men kryonikerna är förvissade om att de är på väg att lösa problemet och att det kommer att utvecklas mikroskopiska robotar – ”nanorobotar” som i komplexitet överträffar dagens mest kraftfulla datorer. Med verktyg för att manipulera och omstrukturera materia, molekyl för molekyl och atom för atom, skall dessa kunna skickas in i kroppen för att diagnosticera sjukdomar, leverera läkemedel exakt dit de behövs i kroppen och reparera alla typer av cell- och vävnadsskador, också de som orsakats av infrysningen. Enligt de mest optimistiska visionärerna kommer nanorobotarna att kunna bevara människor unga och friska under obegränsad tid. Men ännu är vi alltså inte där: det gäller att överleva eller vila nedfrusna tills tekniken är här.

Individer som skriver kontrakt om kryonisk suspension får ingen absolut garanti på att de kommer att kunna reanimeras till ett funktionsdugligt liv. Men, framhåller man, vilket är alternativet? Logiken har liknats vid den franske filosofen Blaise Pascals resonemang kring det ”ultimata vadet”: Vi vet inte om Gud finns, men om Gud finns kan en tro på Honom ge oss en evig belöning; om vi tror och Han inte finns har vi inte förlorat någonting. Kryonikerna medger att de inte kan vara fullständigt säkra på att medicinen kommer att utvecklas som de hoppas, men med en liten ekonomisk investering kan de köpa en lott till ett långt, kanske evigt liv, medan en säker död väntar den som lägger pengarna på någonting annat.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För några år sedan signerade 69 forskare vid bland annat Harvard och MIT i Boston och Cambridge University ett öppet brev där de framförde som sin åsikt att om dagens teknik utnyttjas på bästa sätt kan det vara möjligt att bevara människor, och särskilt mänskliga hjärnor, så att tillräckligt mycket neurologisk information säkras för att återföra en individ till full hälsa. Betydligt fler forskare har en direkt avvisande inställning.

Infrysningsstekniken som kryonikerna använder liknar i princip den som kryobiologer använder i sina studier av celler (till exenpel spermier och ägg), embryon, vävnader, insekter och växter. Men att vitrifiera stora organ eller en människokropp utan att framkalla cellskador är oändligt mycket svårare och omöjligt med dagens teknik. Kryobiologer utanför kryonikrörelsen hävdar bestämt att kryonik inte har någon möjlighet att bli accepterad som en seriös verksamhet förrän åtminstone ett litet däggdjur har tinats upp och återupplivats efter en tid i ”kryogen suspension”. Det man hittills lyckats med är 1 mm långa maskar som tränats att följa ett spår för att hitta föda. Man har visat att deras långtidsminne är intakt efter det att de vitrifierats och återupplivats. Men masken har 302 nervceller och en människas nervsystem 100 miljarder, så det är en bit kvar.

Många menar att hela kryonikindustrin är en kult och säljer falska förhoppningar i form av ett kedjespel som hela tiden kräver att nya klienter betalar för att hålla de redan infrusna kalla. Intrycket av kult förstärks kanske av den stora anläggning som har påbörjats i Comfort i Texas, finansierad av entreprenören Saul Kent som gjort sig en förmögenhet på föryngringsmediciner och nyligen har grundat The Church of Perpetual Life (Det eviga livets kyrka) i Miami i Florida. The Timeship, som den grandiosa byggnaden kallas, är tänkt att med tiden inhysa fler än 10 000 nedfrysta individer. Enligt byggnadens arkitekt Stephen Valentine är likheten med en rymdfarkost i högsta grad medveten: ”båda transporterar resande människor, den ena genom rymden och den andra genom tiden”. Valentines ansats är magnifik; han har hämtat inspiration från pyramiderna i Giza och Taj Mahal och använt ”helig geometri”. Komplexet är designat för att garantera full säkerhet för dem som skall vila där på obestämd tid. Det ska kunna klara jordbävningar och motstå terrorattacker utan skador. I händelse av ett atomkrig skall The Timeship kunna vara självgående i sex månader, förutsatt att en atombomb inte fälls närmare än 35 km.

Andra viftar bort kryonikens ”vetenskapliga” kärna som rent nonsens. Och det är inte förvånande att många av rent moraliska skäl fördömer kryonikens hela idé och, i synnerhet, den futuristiska tanken på sinnesöverföring, som skulle förändra definitionen av vad en individ är och vad som menas med att leva.

Åter andra menar att om, mot all förmodan, den medicinska vetenskapen lever upp till transhumanisternas förväntningar och de frusna återupplivas kommer de med all rimlighet att möta ett ”mänskligt samhälle” långt bortom vår föreställningsvärld. Och vill, när det kommer till kritan, alla bli upplivade? Kanske har några fått kalla fötter. Man kan också fråga sig vad framtidens människovarelser har för skäl, annat än rent arkeologiska, att ägna kraft och resurser att respektera forntida löften om upptining. Och det är väl lätt att tro att science fiction-litteraturen kan ha rätt när den berättar om kryonikpatienter som vaknar upp till en värld de inte alls känner igen och där de känner en fruktansvärd ensamhet. Men kanske har vi redan blivit offer för de små stegens diktatur och är beredda att hela tiden acceptera ”teknikens framsteg” så att vi för vår önskan om ett allt längre ”liv” är beredda att bit för bit offra det som gör oss till människor.