Efter att Japan och Folkrepubliken Kina normaliserade sina diplomatiska relationer 1972 var länderna på god fot under flera decennier. Under inledningen av Kinas ekonomiska reformperiod var Japan en central källa för investeringar i Kinas industri me­dan Kina var en viktig och växande marknad och produktionsbas för japanska företag. Ideologiska skillnader med det kommunistiska Kina orsakade ibland problem men var mindre påtagliga för Japan jämfört med andra demokratier. Generellt visade sig japanska ledare vara mindre benägna att kritisera Kina gällande mänskliga rättigheter. Till exempel spelade Japan en viktig roll i att de avancerade industriländerna snabbt återupprättade normala relationer med Peking efter att regimen slagit ner demokratirörelsen 1989.

Under de senaste dryga 20 åren har relationerna präglats mer av oro, misstro och konflikt. Här finns intressanta paralleller till västvärlden. Våra relationer med Kina har också försämrats, men detta skedde 10–15 år senare än i Japan. I vår del av världen borde vi nog ha dragit fler lärdomar av Kinas beteende gentemot Japan och hur dynamiken mellan länderna förändrades efter sekelskiftet. På sätt och vis kan man säga att utvecklingen mellan Japan och Kina blev en förutsägelse om den försämring som relationerna mellan väst och Kina senare genomgick.

”På många sätt lider båda Japan och Kina av spänningarna i relationen.”

I USA och Europa förväntade sig många att deras omfattande ekonomiska utbyte med Kina skulle skydda de goda politiska relationerna. Mellan Japan och Kina försämrades dock det politiska förhållandet trots att det ekonomiska utbytet fortsatte att utvecklas positivt.

På många sätt lider båda Japan och Kina av spänningarna i relationen. För Japan innebär det att säkerhetshotet ökar – från en växande militärmakt som är och kommer att förbli dess grannland. För Kina betyder det att Japan stärker sitt militära samarbete med USA, vilket i sin tur stärker USA:s roll i Östasien. För att förstå den försämrade relationen mellan Japan och Kina kan vi lyfta tre viktiga aspekter: minnet av Japans historiska brott mot Kina, dispyter om äganderätt till havsområden och den geopolitiska dynamiken med USA.

Från slutet av 1800-talet till augusti 1945, under andra världskrigets slutskede, utsatte det japanska imperiet Kina och dess befolkning för aggression, ockupation, massdöd och omfattande grymheter. Detta utgör grunden för vad som ofta kallas historiefrågan i förhållandet mellan Japan och Kina. Den sträcker sig bortom enbart vad som faktiskt skedde, och handlar om minnet av händelserna och hur de politiseras. Historiefrågan har därmed blivit en central del av olika politiska rörelser i de båda länderna.

Trots officiella ursäkter och uttryck av ånger från Japan fördöms inte imperiets handlingar entydigt inom den dominerande konservativa politiska rörelsen i Japan. Vissa intar till och med en tydligt revisionistisk ståndpunkt. Istället för förnekelse eller revisionism har emellertid ett ointresse – eller, som vissa skulle hävda, ett slags passiv förnekelse – för att konfrontera Japans historiska brott varit den förhärskande hållningen. Sammantaget bidrar detta till uppfattningen i Kina och Sydkorea att Japan inte har gjort uppriktiga försök att ta ansvar för sitt förflutna. Händelser som när högt uppsatta politiker besöker Yasukuni-helgedomen i Tokyo, som hedrar dem som stupat i Japans krig, inklusive krigsförbrytare, och förnekanden eller relativiseringar av massakern i Nanjing 1937, leder till kritikstormar.

Den kinesiska regimens propaganda har aktivt närt, uppmuntrat och förstärkt dessa känslor, vilket sträcker sig tillbaka till åtminstone 1990-talets patriotiska utbildningskampanj. Kampanjen initierades som ett svar på massakern på civila i Peking och andra platser i Kina 1989, samt den ideologiska förvirringen och den oklarhet kring kommunistpartiets legitimitet som uppstod till följd av ekonomiska reformer under 1980-talet.

I Kina har Japan sedan dess återkommande porträtterats som en historisk fiende, och paralleller har dragits mellan då­tidens japanska handlingar och nuvarande japans­ka politik. Från början av 2000-talet fram till runt 2018 hade Kina goda relationer med USA och man drog sig för att framhäva USA som en primär motståndare. Japan kom därför in lägligt. Ut­över att underblåsa nationalism och därigenom stärka sin egen legitimitet använder den kinesiska regimen också hi­storiefrågan som ett påtryckningsmedel för att försvaga Japans position i olika tvistefrågor, inklusive dispyter om territorium. Genom att betona historiska övergrepp söker Kina förstärka sitt moraliska övertag och underminera Japans ståndpunkt i dessa tvister.

Japan och Kina förenas av det östkinesiska havet, men detta hav har också varit källan till tvister om territorium mellan länderna. Tvisterna fokuserar främst på två frågor: Var ska gränsen i havet dras och vem har rätt till ägandet av ett par små, klippiga öar?

Gränsfrågan handlar specifikt om de överlappande anspråken kring gränsen för exklusiva ekonomiska zoner som innebär suveräna rättigheter att utnyttja naturtillgångar. Andra stater har alltså inte rätt att utnyttja dessa tillgångar utan tillstånd från den aktuella staten. I de berörda områdena i Östkinesiska havet råkar det också finnas naturtillgångar – bland annat naturgas. Kina hävdar att dess ekonomiska zon sträcker sig till slutet av landets kontinentalsockel, i stort sett nästan fram till Okinawa och de andra Ryukyu-öarna. Japan förespråkar däremot en avgränsande linje som sträcker sig avsevärt längre västerut. Om Japans zon räcker så långt skulle det innebära att landet får tillgång till en del av de gasfält som har upptäckts under havsbotten.

Den andra frågan rör de obebodda öarna som japanerna kallar Senkaku och kineserna Diaoyu. De kontrolleras av Japan men Kina menar att de tillhörde Qing-dynastin, och gör därmed anspråk på dem. Under det första kinesisk-japanska kriget år 1895 inlemmades öarna av Japan med argumentet att de var ett ingenmansland. Sedan dess har Japan kontrollerat öarna, med undantag för perioden under den amerikanska ockupationen av provinsen Okinawa mellan 1945 och 1972.

Kina har stadigt ökat sin maritima närvaro runt öarna som ett sätt att utmana Japans suveränitet. År 2010 ledde fängslandet av en kinesisk sjökapten i området till en diplomatisk kris mellan länderna. En ny kris uppstod två år senare när ägandeskapet av öarna övergick från en japansk privatperson till statligt ägo. Sedan Barack Obamas tid som president har USA fastställt att öarna omfattas av säkerhetsavtalet mellan länderna, där USA förbinder sig att försvara Japan mot angrepp från tredje part.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Försämringen av relationerna mellan Japan och Kina bör inte ses isolerat, utan snarare i ljuset av den strategiska triangeln mellan de två länderna och USA. Numera betraktar både Japan och USA Kina som det största hotet mot den egna ­säkerheten. Detta ger dem goda skäl att värna den militära allians som inleddes 1952 och ger Japan en avskräckande effekt mot Kina: Japan är centralt för USA:s position i den indopacifiska regio­nen – världens ekonomiska centrum – och därmed för den globala maktbalansen mellan USA och Kina. Amerikanska militärbaser i Japan skulle dessutom vara avgörande vid en eventuell konflikt med Kina över Taiwan.

Japan befinner sig i en liknande situation som vi i Europa, där vi måste förhålla oss till att vår allianspartner USA ser motverkan av hotet från Kina som alltmer central i sin utrikespolitiska strategi. På ett sätt befinner sig Japan i en farligare position, då de geografiskt befinner sig mitt i hetluften för denna rivalitet. Men å andra sidan har Japan en bättre förhandlingsposition gentemot USA än vi i Europa, eftersom man befinner sig i den region­ som USA är mest intresserat av.

Japans starkare förhandlingsposition innebär exempelvis att man har en teoretisk­ möjlighet att försöka förbättra relationen med Peking. Men det skulle också potentiellt kunna innebära något mer oroande för Europas del: att USA har överseende med japanska försök att förbättra relationen med Ryssland. Sådana närmanden mot Moskva gjordes faktiskt av Tokyo under åren efter annekteringen av Krim 2014, men de avstannade tvärt efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.

Kina, å sin sida, uppfattar USA som det största hotet mot sin ambition att bli en supermakt och som ett hinder för att inlemma Taiwan i Folkrepubliken. Japan ses på egen hand som ett mindre hot. Detta betyder att Kina har klara incitament att förbättra relationen med Japan, för att undvika att USA utnyttjar alliansen för att skada Kinas intressen. Att man inte lyckats med detta, utan tvärtom bidragit till att Japan närmat sig USA ytterligare, kan därmed ses som ett av Kinas större strategiska misslyckanden under de senaste decennierna.