Viljan att sätta ”Amerika främst” och en djup misstro mot multilateralt samarbete har präglat USA:s roll i världen under president Trumps ledarskap. Vid sidan av detta utgör omsvängningen i synen på Kina den viktigaste utrikespolitiska förändringen sedan 2017. USA identifierar nu Kina som sin primära strategiska rival. Statsapparaten har mobiliserats för att trycka tillbaka det kinesiska kommunistpartiets globala inflytande inom en växande rad politikområden.

Öppen rivalitet mellan USA och Kina är i sig inget nytt. Säkerhetspolitiken i Kinas närområde har tidigare utgjort den viktigaste arenan. Efter kalla kriget avvecklade USA aldrig sitt nätverk av allierade i Östasien. Trumps företrädare arbetade tvärtom enträget för att stärka USA:s militära roll i regionen. Kina ser denna närvaro som ett potentiellt hot och ett hinder för att uppnå viktiga strategiska intressen, som den önskade inlämningen av Taiwan i Folkrepubliken. Men trots återkommande incidenter och perioder av ökade spänningar har den militära rivaliteten mellan USA och Kina varit relativt konstant. Vad som är nytt är att rivalitetslogiken nu spillt över inom allt fler områden.

Tonen angavs redan i Donald Trumps kampanj inför presidentvalet 2016. Kritik av USA:s ihållande handelsunderskott med Kina blandades med ett bredare ifrågasättande av globaliseringen, där Kina utpekades som vinnare och USA som förlorare. Även tidigare amerikanska valkampanjer hade präglats av försäkranden om en ny, hårdare hållning gentemot Kina. Inte sällan mildrades dock tonen av valets vinnare i efterhand. Trump satte dock kraft bakom orden genom omfattande strafftullar på kinesiska varor.

”Ett fortsatt bejakande av rivaliteten kräver en långvarig amerikansk kraftsamling. Konsekvenserna för såväl USA:s ekonomi som dess övergripande utrikespolitiska strategi kommer att vara betydande.”

Intensiva förhandlingar mellan länderna utmynnade sedermera i det så kallade ”Fas 1”-avtalet från januari 2020. De handelsmässiga konsekvenserna av coronapandemin minskade dock snabbt avtalets betydelse. Men även i ett scenario utan covid-19 hade handelspolitiska överenskommelser haft svårt att lägga band på den nya rivaliteten mellan länderna.

Redan i början av Trumps presidentskap stod det klart att omvärderingen av relationerna till Kina sträckte sig bortom handelspolitiken. Den strategiska omsvängningen slogs fast i USA:s senaste nationella säkerhetsstrategi från december 2017. I dokumentet skildrades ett nygammalt världsläge präglat av stormaktsrivalitet. Kina beskrevs som en ”revisionistisk makt” som ”vill forma en värld som är i motsats till amerikanska värderingar och intressen”. Kritiker menade inledningsvis att Trump saknade en plan för att ta sig an utmaningarna. Även om framgångsfaktorn kan diskuteras står det dock klart att den amerikanska regeringen har gjort seriösa försök att omsätta strategin i praktisk politik.

USA prioriterade tidigare stabilitet i förhållandet till Kina. Man agerade givetvis långt ifrån alltid i linje med Pekings intressen. Men amerikanskt missnöje med Kina kom aldrig att överskugga viljan att etablera ett samarbetsinriktat förhållande. Kinas ekonomiska, teknologiska och militära framsteg seglade heller inte upp som överskuggande hot för amerikanska beslutsfattare. En hänsyn till Pekings förväntade motreaktioner hade ofta en dämpande effekt på USA:s politik. I bakgrunden fanns en förväntan om att Kina rörde sig, eller inom sinom tid skulle börja röra sig, i ”rätt” riktning utifrån amerikanska värderingar och intressen.

Trumpregeringen har till stora delar släppt denna inställning. Förtroendet för Kina är kört i botten. Att USA:s politik riskerar att ”förvärra” förhållandet ses snarare som ett nödvändigt ont. Trump har haft en central roll i denna utveckling, fast snarare som dörröppnare än som strateg.

Trumps inledande kritik av Kina rubbade den konsensus som tidigare präglat den amerikanska synen på relationen. Även om Trumps eget fokus låg på handelspolitiken öppnade han upp för ett ifrågasättande av USA:s hållning till Kina inom en lång rad områden. Plötsligt skapades utrymme för att i mer drastiska ordalag betvivla Kinas politik och hur tidigare presidenter hade hanterat relationen.

Det fanns också en god jordmån för att omvärdera förhållandet. Amerikanska företagsledare hade blivit alltmer frustrerade över vad de upplevde som oinfriade löften om kinesiska ekonomiska reformer. Den ökade inhemska repressionen i Kina hade grusat förhoppningar om ett fundamentalt annorlunda kommunistparti. Kinas ambitiösa utrikespolitiska projekt, som Sidenvägsinitiativet, eller Belt and Road Initative, ledde till anklagelser om försök att etablera en ny världsordning styrd från Peking. Det finns också en generationsaspekt i USA:s förändrade synsätt. Tidigare generationers amerikanska Kinaexperter formades av realpolitiskt samarbete, ekonomiskt närmande och förhoppningar om kinesiska reformer. Deras yngre kolleger, som Trumps biträdande säkerhetsrådgivare Matthew Pottinger, har dock lärt känna ett kinesiskt kommunistparti som utvecklats i en mer auktoritär och självtillräcklig riktning.

Den amerikanska synen på Kina har under de senaste åren kännetecknats av misstänksamhet, besvikelse och kampvilja. Oavsett utgången av president­valet 2020 så talar mycket för att denna förändring är bestående. I vilken grad tongångarna kommer att omsättas i politik är dock mer osäkert. Trumps tid som president har inneburit den största omläggningen av USA:s Kinapolitik sedan 1970-talet, då länderna upprättade en strategisk pakt mot Sovjetunionen och senare även diplomatiska förbindelser. Den person som svär presidenteden i januari 2021 behöver förhålla sig till denna förändring. Kommer Trumpadministrationens utpekade riktning att ligga fast? Eller kommer relationen med Kina på nytt att definieras i termer av samarbete och ömsesidig nytta?

Ett fortsatt bejakande av rivaliteten kräver en långvarig amerikansk kraftsamling. Konsekvenserna för såväl USA:s ekonomi som dess övergripande utrikespolitiska strategi kommer att vara betydande. Frågan är om USA vill, eller kan, uppbåda vad som krävs. Redan under våren 2021 kan vi förvänta oss signaler om USA:s framtida riktning.

Folkrepubliken Kina har sedan sitt grundande varit en diktatur under kommunistpartiets ledning. Men trots att ideologiska skillnader under perioder lett till spänningar med USA har det aldrig rubbat grunden i förhållandet. Inte ens massakern på Himmelska fridens torg 1989 ledde till något längre uppehåll i relationerna. Situationen för mänskliga rättigheter i Kina har dock under de senaste åren förvärrats ytterligare.

Trumpregeringen har bland annat infört sanktioner mot individer och företag inblandade i Pekings politik i Hongkong och Xinjiang. Hur långt är USA berett att gå för att ställa kommunistpartiet till svars för brott mot mänskliga rättigheter? Företrädare för Trumps administration har till exempel lyft frågan om att klassificera den kinesiska statens brott mot mänskliga rättigheter i Xinjiang som ett folkmord. Joe Bidens kampanj har öppet beskrivet Kinas politik i samma termer.

Misstänksamheten mot den kinesiska statens påverkansoperationer i USA har också ökat kraftigt. Den amerikanska ­regeringen har bland annat försvårat verksamheten för Kinas så ka­llade ”Konfuciusinstitut”, dragit in visum för kinesiska studenter och forskare med kopplingar till Folkets befrielsearmé, identifierat kinesiska statsmedier i USA som ”utländska beskickningar”, och stängt ned Kinas konsulat i Houston efter spionanklagelser. Med tanke på hur sammanlänkade de två samhällena har blivit kan fler aspekter av kinesisk närvaro i USA komma att behandlas som potentiella hot.

”Förtroendet för Kina är kört i botten. Att USA:s politik riskerar att ’förvärra’ förhållandet ses snarare som ett nödvändigt ont.”

Inom både Republikanska och Demokratiska partiet finns idag en bred uppslutning bakom ett nytt paradigm i synen på Kina. Den kanske kraftigaste inhemska kritiken mot Trumps Kinastrategi har handlat om missade möjligheter att säkra internationellt stöd för politiken. USA:s största fördel gentemot Kina är dess starka nätverk av allierade och partner. Trump har dock underminerat multilateralt samarbete och ifrågasatt flera av landets långvariga försvarsallianser. Om USA ska kunna upprätthålla den nya strategin räcker det inte att peka ut Kina som den primära rivalen. Man behöver samtidigt dämpa problem med likasinnade länder för att få dem med på båten. En regering ledd av Biden skulle av allt att döma vara mer öppen för att involvera andra länder i utformandet av en gemensam hållning till Kina. Men inte ens en demokratisk president kan förvänta sig att USA:s allierade självmant sluter upp bakom en hårdare Kinapolitik. Det finns viktiga skillnader i synen på vilka hot och möjligheter som Kina representerar. Om rivaliteten fortgår kan USA:s vänner därför förvänta sig ett fortsatt tryck från Washington om att göra uppoffringar i förhållandet till Kina.

En av de mest brännande och svårnavigerade frågorna för den nya presidenten rör relationerna till Taiwan. Frågan binder samman USA:s och Kinas sedan länge existerande säkerhetspolitiska maktkamp med den pånyttfödda ideologiska rivaliteten. Ett fortsatt självstyrande Taiwan är en nödvändig kugge för USA:s militärstrategi i regionen. I takt med att rivaliteten med Kina kläs i ideologiska termer ökar samtidigt det demokratiska Taiwans symboliska betydelse. USA avslutade 1979 sina diplomatiska förbindelser med Taiwan, eller Republiken Kina, till förmån för Folkrepubliken. Sedan dess har Peking understrukit att officiella amerikanska kontakter med Taiwan, inklusive återkommande vapenförsäljningar, utgör en allvarlig inblandning i Kinas interna angelägenheter.

Utan att tillmötesgå de kinesiska kraven fullt ut så har USA avstått från att kvalitativt fördjupa relationerna till Taiwan. Nya steg från Trumpregeringen, som besök till Taiwan av både USA:s hälsominister och en Under Secretary of State (tredje i rang på amerikanska utrikesdepartementet), har dock lett till spekulationer om en uppgradering av förhållandet. Även bortsett från ett formellt diplomatiskt erkännande av Taiwan har USA flera alternativ för att utveckla relationen. Till dessa hör ökat samarbete kring leveranskedjor av strategiska produkter, gemensamma militärövningar och ett bilateralt handelsavtal. Vissa långtgående möjliga steg, som utfärdandet av otvetydiga amerikanska säkerhetsgarantier eller besök av USA:s utrikesminister, skulle med stor sannolikhet leda till kraftiga kinesiska reaktioner. Men exakt var Kina drar sin ”röda linje” och hur USA skulle svara är oklart.

Med hänvisningar till den nationella säkerheten införde USA även före Trump olika sanktioner mot kinesiska företag. Denna politik har dock utvecklats kraftigt, vilket ses i USA:s ambitiösa internationella kampanj för att kringskära telekomföretaget Huaweis deltagande i utbyggandet av 5 G-näten. Vad som har säkerhetspolitiska konsekvenser är dock långt ifrån alltid glasklart. Trots försök att särskilja skadliga aktiviteter från ”normalt” ekonomiskt och tekniskt utbyte så kommer gränsen alltid att vara flytande. Om viljan finns så har USA med andra ord ett stort utrymme för att upprätthålla den geoekonomiska pressen på Kina.

En annan fråga rör att tydligare definiera målet för USA:s nya linje. Det är i korthet oklart vad som är USA:s ”endgame”. Trump­regeringen säger sig vilja få kommunistpartiet att förändra sin politik. Hittills verkar dess dämpande inverkan på Kinas ledare vara begränsad. Under det senaste halvåret har Peking till exempel drivit igenom den nya säkerhetslagen för Hongkong, fortsatt repressionen i Xinjiang och Tibet och ogiltigförklarat den så kal­lade medianlinjen i Taiwansundet.

Kina, å sin sida, ser USA:s nya hållning som ett avsteg från det samförstånd som tidigare präglat relationerna. Vad USA beskriver som försök att göra förhållandet mer jämbördigt föder kinesiska motdrag. Utåt sett har Kinas ledare än så länge klängt sig fast vid en förhoppning om att USA ska avdramatisera sin nya hållning. Deras hopp är att svårigheterna att bygga internationella allian­ser mot Kina och de ekonomiska kostnaderna för denna strategi tids nog medför att USA kastar in handduken. En officiell kinesisk analys som antogs under Deng Xiaopings ledarskap, att världen i huvudsak präglas av sämja och samarbete mellan stormakterna, ligger ännu fast. Men om USA:s hårdare linje fortsätter kan Peking omvärdera denna inställning. Många amerikanska beslutsfattare menar förvisso att Kina redan har iscensatt en strategi för att omforma den internationella ordningen i linje med kommunistpartiets intressen. Men ett öppet kinesiskt omfamnande av rivaliteten skulle stärka argumentet att världen faktiskt befinner sig i ett nytt kallt krig.