Frågan om huruvida vi är ensamma i universum har sysselsatt konstnärer, poeter, författare, musiker och filmskapare ett bra tag nu. Från det ögonblick då den kopernikanska revolutionen gjorde tanken på andra världar möjlig, började vi fylla dessa världar i och med vår fantasi.

Också den vetenskapliga forskningen har förstås riktat sin uppmärksamhet mot denna fråga, men än så länge med klenare resultat. Till de mer berömda bidragen hör det från den italienske fysikern Enrico Fermi – visserligen en amatör på området – som under en lunch på forskningsanläggningen Los Alamos en dag ska ha brustit ut vad som numera är känt som Fermiparadoxen: Om det nu är någon där, varför är det inte någon här? Det vill säga: om det finns andra intelligenta varelser i universum – och mer specifikt, andra civilisationer – varför har vi (så vitt vi vet, får man tillägga) inte sett något spår av dem alls?

Fermi, till vars specialiteter hörde just snabba överslagsräkningar, hade nämligen räknat ut att det, under antagandet att liv är vanligt förekommande och att förhållandena på jorden är något sånär typiska, sedan mycket lång tid tillbaka borde finnas ett sådant överflöd av avancerade civilisationer i vår galaktiska omgivning att jorden skulle ha hunnit koloniseras många gånger om – vilket av allt att döma inte skett.

”Sökandet efter annat liv i universum visar sig om och om igen likna ett blickande in i en spegel som mänskligheten håller upp inför sitt eget ansikte.”

En mer konstruktiv ansats från forskarhåll är den så kallade Drake-ekvationen, ett matematiskt uttryck avsett att kvantifiera förekomsten av utomjordiska civilisationer, genom att multiplicera ett antal avgörande faktorer med varandra. Till att börja med är antalet sådana förstås direkt beroen­de av antalet beboeliga planeter, men också av sannolikheten för att en sådan planet ska utveckla liv – och för att detta liv i sin tur ska utveckla medvetande och intelligens, och dessutom en teknologisk kultur förmögen till (och intresserad av) resor eller signalering över stora avstånd.

Som verktyg för exakta beräkningar är Drake-ekvationen trubbig som bäst, men i ett annat avseende är den desto mer användbar, nämligen för att åskådliggöra vad det egentligen är vi talar om när vi talar om möjligheten till utomjordiskt liv. I de flesta fall en lång rad av jordiska fenomen – eller åtminstone fenomen för vilka utvecklingen på jorden är vårt enda observerbara exempel – som till exempel teknikutveckling, artöverskridande kommunikation och Darwinistisk evolution.

Således är det helt följdriktigt att amerikanska vetenskapsjournalisten Jaime Greens uppmärksammade debutbok The Possibility of Life. Searching for Kinship in the Cosmos sin titel till trots inte i första hand är en bok om det icke-mänskliga liv som kan tänkas existera på andra platser i rymden, utan om människan som biologisk, hi­storisk, social och teknologisk varelse. Och, inte minst, som historieberättare: Greens text står i oupphörlig dialog med i synnerhet science fiction-­litteraturen och dess gestaltningar av männi­skans möte med, och föreställningar om, utomjordiskt liv.

Men också, givetvis, med naturvetenskapen, och dess mest fundamentala teorier om vad liv egentligen är: Kan vi till exempel, förutsätta att livsformer på andra planeter lyder under det naturliga urvalets lagar? Och även om så vore fallet, skulle det med nödvändighet medföra att resultatet av en sådan utomjordisk evolution är någonting som vi har förmågan att känna igen som levande och dessutom kommunicera med?

Författaren intervjuar biologer, konstnärer, delfinforskare och lingvister utan att någonsin tappa fokus på det som tycks vara den centrala frågan, nämligen hur man egentligen skiljer sin föreställning om det främmande från sin uppfattning om sig själv. Sökandet efter annat liv i universum visar sig om och om igen mest av allt likna ett blickande in i en spegel som mänskligheten håller upp inför sitt eget ansikte. Exempelvis är frågan om huruvida fiktionens tvåbenta och ögonförsedda utomjordingar är trovärdiga i princip bara ett annat sätt att formulera frågan om evolutionär konvergens, det vill säga: om huruvida det naturliga urvalets resultat är slumpmässiga eller tvärtom mer eller mindre bestämda på förhand genom omgivningens förutsättningar. Och om det är troligt att dessa tänkta rymdvarelser verkligen existerar har i sin tur att göra med i vilken mån vår egen existens är beroende av planeten jordens specifika egenskaper – till exempel plattektonik (kontinentaldrift), omgivande planeter och en ovanligt stor måne.

En annan central fråga i sökandet efter utomjordiskt liv är den som rör kopplingen mellan intelligens å ena sidan och teknologiskt framsteg å den andra – och är det någonstans som mänsklig självförståelse ställs på sin spets så är det här. Det är ett faktum att den mänskliga kognitionen i allt väsentligt har förblivit oförändrad under de senaste millennierna. Med Greens formulering: ”Ta en bebis tillhörande det folk som gjorde grottmålningarna i Lascaux och uppfostra den idag, och den kommer att hålla jämna steg med sina 2000-talskamrater.”

Det är också ett faktum att man, om man differentierar mellan olika mänskliga kulturer, inte egentligen finner någon global tendens mot ökad teknologisk nivå: Vad man finner är ett antal enskilda, om än dominanta, samhällen som uppvisar denna trend, me­dan andra förblivit mer eller mindre oförändrade ända in i modern tid, till dess att krafter utifrån har utövat sin inte sällan brutala påverkan. Inte ens om vi utgår enbart från jordiska förhållanden finns det alltså någon entydig koppling mellan intelligens å ena sidan och avancerad teknik å den andra – men trots det tycks denna koppling vara underförstådd i snart sagt varje sökande efter intelligent liv på andra planeter.

Man kan förstås invända att det är just de teknologiskt utvecklade civilisationerna som intresserar oss, dels för att det är dem vi har en chans att upptäcka över rymdens stora avstånd, dels för att det är de som skulle kunna tänkas vilja och kunna kontakta oss. Men när det gäller den civiliserade mänsklighetens självbild finns det helt klart mer att utvinna ur detta antagande. Inte minst bär det spår av samma teknikdeterminism som präglar den högaktuella diskussionen om AI, och enligt vilken den tekniska utvecklingen förstås som något liknande en obändig naturkraft, en snart sagt tvingande följd av människans kognitiva förmåga. Faktum är att denna uppfattning är så pass grundmurad att somliga forskare har argumenterat för att frånvaron av koloniserande maskiner i vår galaktiska omgivning i sig utgör ett slutgiltigt bevis för att vi är ensamma i universum.

Och på motsvarande sätt tycks många av Greens intervjupersoner vara överens om att i princip allt liv i universum i något skede kommer att övergå till att vara maskiner förmögna till självkopiering – det vill säga: i viss mening inget liv alls.

Green refererar till ett par astrofysiker, som med en variation på Fermis kalkyl gjort en beräkning av vad som skulle krävas för att vår teknologiska civilisation skulle kunna vara galaxens första (och därmed åtminstone för tillfället kanske enda). Det visar sig att oddsen för att en sådan ska uppstå på en beboelig planet i så fall skulle behöva vara mindre än 1 på 1024. Det är så minimalt att det ter sig orimligt – men frågan är hur väl vårt omdöme egentligen vägleder oss här. De må vara hänt att det är möjligt att på vetenskaplig väg närma sig frågan om sannolikheten för att intelligent liv ska uppstå på en planet där betingelserna är de rätta, men när det gäller frågan om hur sannolikt det är att denna intelligens ska resultera i sådant som jordbruk, domesticering av husdjur, stadsbyggande och teknologisk expansion är det svårt att tänka sig ett svar som inte är präglat mer av ideologi än av vetenskaplig objektivitet.

Vilket återigen leder oss tillbaka till den mänsklighet som gett upphov till alla de fantasier, berättelser och dubiösa vittnesmål om utomjordiskt liv som fyller Greens bok – för varifrån kommer egentligen denna outgrundliga längtan efter liv därute?

Mest av allt söker vi kanske helt enkelt sällskap – möjligen för att det är sant som antropologen Loren Eiseley säger och som Green citerar: ”Det finns ingenting ensammare i universum än människan.” Självmedvetande, språk och historia reser, menar Eiseley, en ogenomtränglig mur mellan oss och de icke-mänskliga djur som omger oss på jorden; därav drömmen om andra världar fyllda av varelser med en kommunikativ förmåga som matchar vår egen. De potentiella kompanjoner som en gång i tiden fanns här på jorden – exempelvis de neandertalare vars spår i vårt dna vittnar om att de var sällskap nog att få avkomma med – har vi sedan länge konkurrerat ut; kvar finns bara varelser som vi inte kan prata med, hur vi än försöker.

Men i denna längtan tycks också finnas ett behov av någonting djupt främmande inför vilket vi alla är lika, en livsform så väsensskild att den kan förmå en splittrad mänsklighet att äntligen börja se sig själv som en enhet. Och på samma gång tycks den innehålla sökandet efter en sorts analogi för oss själva, som om en utomjordisk teknologiskt avancerad civilisation skulle kunna utgöra ett hoppfullt förkroppsligande av den lyckliga framtid som nu tycks allt mindre garanterad för oss.

Som Stanislaw Lem formulerar det i science fiction-klassikern Solaris, behöver vi inte några andra världar, vi skulle inte ens veta vad vi skulle göra med dem om vi fann dem: ”Vad vi söker är en idealbild av vår egen värld.”

Jaime Green erbjuder ingen sådan, men däremot en påminnelse om den rikedom av främmande livsformer som vandrar, simmar, flaxar och krälar med oss här på jorden. Den som drömmande, eller bävande, riktar sitt teleskop mot Alpha Centauri – eller ryser vällustigt inför tanken på hemlighållna kraschade ufon – kan, tycks hon vilja föreslå, börja med att ta sig en titt på dessa istället