Jag fångar in min 18-åriga dotter i köket för att prata om det etage som tillkommit i vårt gemensamma freudianska hus, någonstans mellan jaget och detet. Ska vi kalla det mobilet?

– Du älskling, hur tror du ni unga påverkas av skärmtid egentligen? Mental hälsa och sånt.

– Menar du skärmtid eller social media? (Tillrättavisande ton.)

– Ja alltså, jag tror jag menar social media…

– För det är väl knappast Storytel eller Aktuellt som folk får ätstörningar av. Jag blir less på vuxnas generaliseringar. (Tonårstrött röst.)

– Det är nog… de där moderna åkommorna jag tänker på. Dålig självkänsla, koncentrationssvårigheter, influencer-avund. Du vet? Är det dina kompisar som är mest på social media som mår sämst?

– Nej! (Tvärsäkert.) Det handlar inte om hur mycket tid, det är personen. Antingen kan man hantera det eller inte.

Hon tillägger:

– Men jag kommer inte att låta mina barn vara på social media alls innan de är… fjorton!

Storasystrar med pojkvänner dyker upp runt bordet och instämmer: Allt handlar om individens motståndskraft. Ipad-ungar är tragiska (de suckar tillsammans och rullar med ögonen). Föräldrar är för mjäkiga.

Ingen av dem vill att deras barn ska ha skärmar för tidigt. De ska ut och leka. Säger de med mobilen i handen. Någon scrollar medan vi pratar.

Det är rörigt. Både beroende och oberoende variabler känns odefinierade.

Samma åthutning som dottern ger mig en nästan-professor jag tänkte det skulle vara bra att prata med. Om exakt vadå? undrar han. Att vi väl har problem… svajar jag.

Det är med skärmtiden som med USA:s statsskuld, säger han. Ingen kan svara på om den är ett katastrofalt problem eller bara vår tids särskilda hypokondri. Forskningen ser fortfarande ut som en sådan där skylt på fjället med pilar som pekar åt olika håll. De fysiologiska och psykologiska metastudier som finns visar att skärmtid förändrar hjärnan, kognitionen, världsuppfattningen och självbilden. Det låter läskigt! Måste ju ha en massa konsekvenser. Det har det, säger forskningen. Både bra och dåliga.

Det är rörigt. Samtidigt som det går utför går det ju framåt.

Återstår navigare a vista, som min italienska väninna skulle säga. Styra skutan på känn genom mörker och blindskär. Ta fasta på ett par stjärnor och bara köra.

Samhället kan göra en del, som det alltid gör. Förbjuda litet här och uppmuntra litet där. Men det är inte Skolverket, regeringen eller någon tillsatt utredning – inte ens den manipulativa marknaden – som fattar beslutet att sätta en Ipad i handen på en två­åring. Och sen, halvt metaforiskt, aldrig kräva tillbaka den igen. Det är föräldrarna. Som står vid rodret och ska lära barnen hur man navigerar utan gps.

För några år sedan skrev Nassim Taleb (han med de svarta svanarna) en bok om system som blir mer hållbara när de utsätts för volatilitet och påfrestning. Som alltså inte bara är robusta, utan blir starkare av att utsättas för påfrestningar. Han tar hydran som exempel: när ett huvud huggs av växer två nya ut. Antifragila kallar han sådana system.

Imötet med sociala medier, och snart AI, skulle våra psyken behöva vara antifragila. Det är föräldrarnas uppgift men vägen dit en navigationsövning i sig.

Det finns de som provat olika sätt. Slängt barn i den djupa sidan av poolen för att lära dem simma, eller kickat dem ur bilen och sagt åt dem att hitta hem själva (Virgins grundare Richard Bransons mams och paps gillade visst den metoden). Med den goda avsikten att härda.

Men en darwinistisk utrensning, eller trauman i en ”överlevare”, är inte antifragilt. I en människas psyke är det närmaste man kan komma, tänker jag, förmågan att bygga levande och produktiva relationer. Som blir ett flexibelt system för parerande av chocker till det egna systemet.

Relationer av den kvaliteten kräver i sin tur självkänsla och förmågan att sortera de egna känslorna. Inte att ta dem alla på allvar, en olycklig trend i tiden, utan att ha en avslappnad direktkontakt med vad man styrs av, i detet, under mobilet. Så att man kan gå med eller mot det i så fritt val det går.

Hela bibliotek fylls av böcker om hur man ska skapa goda relationer till sina barn. Men låt oss göra det riktigt enkelt, välja en stjärna att ta fasta på för att styra genom mörkret. För mig var det bästa råd jag fick när mina tre döttrar var små, var: Se dem i ögonen. (Det är ett vetenskapligt belagt råd, för övrigt.)

Populärt

Fascinerande och förvirrande historia

Hur bör man skriva Sveriges historia? Gunnar Wetterberg har läst de senaste banden av Norstedts svenska historia och saknar det kronologiska perspektivet.

Recension 2012 6

Det är inte för inte man ska uppmana en person som har panik­ångest att se någon i ögonen. Titta på mig! Andas. För det är i princip omöjligt att vända sig inåt och fastna i någon loop, samtidigt som man är i ögonkontakt med en annan människa. Jag bär dig i min blick, du kommer inte att utplånas inifrån eller drunkna i dina egna känslor.

Precis så måste barn kunna titta upp och få kontakt med verkligheten och med mänskligheten. Lyfta sig ur vad det nu är som drar dem in i skärmen. Titta upp med förtroende om att ögon möter dem där.

En tvååring behöver i stort sett konstant den sortens bekräftande närvaro. Titta pappa! Titta! Men viktigare än att se vad de gör eller pekar på är att se dem i ögonen först.

I den kontakten skapas intuitionen för vad ens barn (eller vem som helst) behöver när de mår bra och dåligt. Det låter å ena sidan för enkelt, å andra sidan för stort. Och det är förstås inte en ­lösning på allt. Men det är en början som mycket följer av. Om man inte tittar bort när det blir svårt har man kommit långt som förälder. Om man för ett kort ögonblick kan bära en annans psyke genom ögonkontakt skapar man en enorm trygghet.

Med en avslappnad kontakt till barn kan man skapa rimliga regler, anpassade efter dess styrkor och svagheter. Inte rigida förbud som ändå aldrig fungerar, för att de i all sin kraft är fragila. De följer inte med barnet, ger ingen vägledning.

Däremot kan man säga nej. Se dem i ögonen och hålla ut besvikelsen de känner, ta ansvar för att man skapar den. Och säga nej ändå.

Barn med en antifragil kärna säger till när de mår dåligt och lyssnar när man resonerar med dem. Lyder till och med, när det behövs. Även tonåringar. De är rätt bra att prata med faktiskt, känner om man släpper dem, så behöver de inte frigöra sig så våldsamt. Och om samtalet började innan de blev tonåringar kan man behålla ögonkontakten genom nästan vad som helst.