Brasilien avskaffade slaveriet 1888 och året efter proklamerades republik; efter en lång, kolonial historia och knappt sjuttio år som egen nation tog man sina första riktiga steg in i moderniteten. De befriade slavarna lämnade kaffeplantagerna och drogs mot de stora städerna, landet öppnades för utländskt kapital och immigranter från alla världens hörn drogs till Brasilien. Tyskar, portugiser, italienare men framförallt engelsmän kom att spela en viktig roll. Även om makten över ekonomin låg hos de inhemska kaffebaronerna, var det engelsmännen som genom lån och investeringar kom att spela den avgörande rollen när industrialismen utvecklades och det var bland dessa engelsmän, i São Paulo och Rio, som fotbollen introducerades i Brasilien; den föddes som ett slags korpfotboll mellan engelskägda företag och när det drog ihop sig till match vajade den engelska fanan bredvid planen. Det var som med hästpolo och cricket, en exklusiv sysselsättning enbart för vita.

Mannen bakom introduktionen av den nya sporten hette Charles Miller. Han var son till John Miller, tjänsteman vid São Paulo Railway, en skotte som kom till São Paulo 1874, samma år som Charles föddes. Som tioåring skickades sonen till England för studier och när han kom tillbaka till São Paulo 1894 efter tio års skolgång i Southampton gjorde han det med stora kunskaper om det spel han hade förälskat sig i och han började sprida dessa bland sina vänner inom den engelska kolonin i São Paulo. Charles Miller anses ha varit en gentleman av bästa slag, en varm och nyfiken person som också var utrustad med stor organisatorisk talang och det var under hans entusiastiska ledarskap i São Paulo som de första klubbarna sköt upp ur marken som svampar. Men inte bara det, Miller var själv en mycket duktig spelare och, ironiskt nog – om man får tro vittnesmålen från den tiden – långt mer brasiliansk än brittisk i sin spelstil. Han ska ha varit en utsökt tekniker och inför en match med sitt lag i England, St. Mary’s (sedermera Southampton FC), lär rektorn vid hans skola ha sagt följande till lagets tränare: ”Här på skolan har vi ett antal grabbar som har talang för fotboll, framför allt en som heter Charles Miller, han kom från Brasilien och verkar vara född till det här spelet. Det är en sällsynt talang, ett riktigt guldkorn. Han är född anfallare och jag rekommenderar er att ta med honom i laget. Ni kommer inte att ångra er.” 1

Efter hand som fotbollen utvecklades i Brasilien började man även plocka in inhemska spelare i lagen men det handlade enbart om folk ur den vita, brasilianska eliten. Fotbollen blev allt mer populär, den blev chic och de fina damerna ur Rios societet började dras till matcherna. Rodden, som fram till dess varit den stora sporten inom den brasilianska överklassen, fick plötsligt konkurrens. Roddarna betraktade sig som ett slags maskulinitetens härförare och såg ner på fotbollsspelarna, de förment effeminerade fjantar som sprang efter en boll. Roddens, liksom cricketens, sociala roll var att exkludera, fotbollens kom att bli den motsatta, att föra människor samman över ras- och klassgränser.

Det tog emellertid tid. Rasismen var stark och när svarta spelare till sist släpptes in i lagen kunde det hända att de smorde in sig med mjöl i ansiktet för att se så vita ut som möjligt. Eller för att tala med den brasilianske sociologen Mauricio Murad: ”Fotbollen var både rasistisk och elitistisk från att den introducerades i Brasilien 1894, det var som skapade den ett våld kring sig redan från början när man förbjöd de svarta och de fattiga att ta del i spelet.” 2 Murad menar dessutom att det var just detta som hjälpte till att skapa den typiska brasilianska spelstilen, det som sedermera kom att kallas för o jogo bonito (det vackra spelet): ”När man började spela fotboll hos oss var det strängeligen förbjudet för de svarta att tacklas, fälla eller spela hårt mot de vita motståndarna. Inträffade det ägde de andra spelarna, och till och med polisen, rätt att slå förövaren. De vita åkte, i värsta fall, bara ut från planen. Denna reducering av det fysiska utrymmet på planen tvingade de svarta att spela med större smidighet och skicklighet, för att undvika fysisk kontakt och skapa ytor. Dribblingen är ju inget annat än just detta, att skapa en yta där det inte finns någon.” 3 O jogo bonito har fortfarande en viktig plats i brasilianska hjärtan och den förbundskapten som helt vänder tankarna på det ryggen, får alltid sportjournalisterna och folket emot sig. Den internationellt kände brasilianske sociologen Gilbert Freyre beskrev den brasilianska spelstilen på följande vis: ”Den brasilianske mestisen, från Bahia eller Rio, spelar en fotboll som inte längre är den ’apolliniska’ brittiska fotbollen utan mer som en dionysisk dans … den brasilianska fotbollen har avlägsnat sig från det välordnade brittiska originalet och förvandlats till en dans full av överraskningar och dionysiska variationer, en dans dansad på Bahiavis av en Leônidas.” 4

Fotbollen spreds som en löpeld på gator och torg. De fattiga spelade med ihoprullade strumpor och på 1910-talet slog den första stora, ickevita spelaren igenom, mulatten Arthur Friedenreich, son till en tysk affärsman och dennes svarta hembiträde. Friedenreich kom alltid sist ut på plan, till publikens stora jubel, dessförinnan hade han stått och pressat sitt krulliga hår på plats med en handduk i omklädningsrummet, allt för att se så vit ut som möjligt. Han gjorde sig känd för sin fina teknik och sitt fabulösa målsinne och det finns folk som hävdar att han under sin karriär gjorde fler mål än Pelé (som gjorde 1 281 mål på 1 363 matcher). När fotbollen väl professionaliserades 1933 rasade alla skrankor kring den. Plötsligt var det svarta spelare som var de stora. Den mytomspunne anfallsspelaren Leônidas da Silva, Den svarta diamanten, och den elegante backen Domingos da Guia, till exempel, och med de svarta spelarnas framgångar följde ett ökat intresse för afrikansk kultur och religion. De vita spelarna afrikaniserades och i vissa klubbar började man praktisera olika former av voodoo inför matcherna, kristna symboler blandades med afrikanska på typiskt brasilianskt, synkretistiskt vis: det offrades kycklingar inför matcherna, begravdes grodor i straffområdet och målades kors bakom målen. Förnekandet av de svarta och deras kultur vändes på bara några år till en utbredd tillägnelse av svart kultur och svarta riter, man gned in händerna med örter, hällde vatten på skorna före matcherna och i omklädningsrummen tände man ljus och började göra ”ringen”, höll om varandra och bad tillsammans och i vissa lag utsåg man till och med en Pai de Santo, ett fadershelgon, en spelare i laget som var ansvarig för det rituella.

I Sydamerika dominerade dock Uruguay och Argentina inom fotbollen ända in på 1940-talet och i båda länderna avskyddes det brasilianska landslaget eftersom det tillät svarta spelare i laget. Den brasilianska tron på blandning var för provocerande för grannländerna. Saker och ting skulle dock komma att ändras och två spelare symboliserar den utvecklingen mer än några andra. Den ene, Edson Arantes do Nascimento, Pelé kallad, var svart och blev med tiden världens bäste fotbollsspelare. Den andre, Manuel dos Santos, kom från en familj av så kallade cafuzos, mestiser mellan indianer och svarta. Han föddes i byn Pau Grande utanför Rio 1933 och fick tidigt smeknamnet Garrincha. Om Pelé är den bäste av alla brasilianska spelare genom tiderna, är Garrincha den mest älskade. Han fick sitt smeknamn efter en liten fågel som sjunger bra men är omöjlig att ha i fångenskap. Kongenialt, skulle det visa sig. Garrincha gick alltid sina egna vägar, ensam i skogen eller på fotbollsplanen.

Det märkliga med honom som fotbollsspelare, bortsett från hans teknik och snabbhet, var benen. Han var kobent på ena benet och hjulbent på det andra och när han första gången sökte sig till en av Rios storklubbar blev han kallad för krympling och det tog därför emot innan han prövade lyckan i Rio på nytt. Men när han väl gjorde det påbörjades ett av de vackraste kapitlen i brasiliansk fotbollshistoria. Den 10 juni 1953 fick han vara med på en träning med Botafogo, ett av Brasiliens bästa klubblag. På denna träning ställdes han mot Nilton Santos, sedermera benämnd som seklets bästa vänsterback. Garrincha, som alltid ointresserad av formalia och namn, visste naturligtvis inte vem han hade mot sig. Back som back, en filosofi han kom att vara trogen livet ut och inom loppet av en minut hade han dribblat bort Nilton Santos tre gånger, något denne aldrig tidigare hade råkat ut för – inte heller senare.

Garrincha debuterade i landslaget i september 1955 och uppförde sig precis som om matchen hade spelats i Pau Grande och under en turné i Mexiko började publiken skrika ”olé!” varje gång han dribblade av sin back. Mannen som kom att döpas till alegria do povo, folkets glädje, började sprida sin konst över världen och sommaren 1958, under VM i Sverige, blev han Garrincha med en hel värld. I kvartsfinalen mot Sovjet på Nya Ullevi låg han bakom det som kallats fotbollshistoriens tre största minuter, en makalös uppvisning. Efter det fortsatte allt av bara farten, utklassning av Frankrike i semifinalen med 5–2 och, inte minst, utklassningen av Sverige i VM-finalen med samma siffror. Garrincha och Didi, den svarte eleganten på mitten, var nyckeln till VM-guldet och efter två misslyckade VM, 1950 på hemmaplan och i Schweiz 1954, var landet med världens bästa fotbollsspelare också världsmästare. En lång resa var till ända, inte bara för det brasilianska landslaget utan för en hel nation. I en krönika i Manchete Esportiva efter VM skrev Nelson Rodrigues, författaren och dramatikern: ”Tack vare de 22 spelarna, det bästa landslag som någonsin existerat, tack vare de här spelarna, hävdar jag, har Brasilien upptäckt sig självt … De 5–2 där borta, mot alla och allt, är en underbart levande seger för oss alla… Ingen av oss behöver skämmas längre för sin nationalitet. Flickorna på gatan, kontorsflickorna, butiksbiträdena, skolflickorna, alla rör de sig plötsligt med en Jeanne d’Arcs hållning. Det brasilianska folket ser sig inte längre som en samling skitar. Jo, det är så, mina vänner, brasilianerna har fått en ny självbild.”

Vi är inte skit, alltså, för att tala med Göran Sonnevi. Garrincha, Didi, Pelé & Co hjälpte till att skapa ett självmedvetande och en nationell stolthet åt det brasilianska folket. Det brasilianska samhället befann sig under denna tid i ett ”modernitetens rus” och parollen som presidenten Juscelino Kubitschek arbetade under var ”50 år på 5 år!” Brasilien skulle med stormsteg ta sig in i den moderna världen, via snabb industrialisering och satsning på storstäderna. Skapandet av den nya huvudstaden Brasília, invigd 1960, blev symbolen för denna satsning men VM-gulden i Sverige 1958 och i Chile 1962, går också att se som krönet på en lång utveckling, från slaveri till modernitet. Landet växte så att det knakade och optimismen var påtaglig, som den var i Sverige under samma period, men i Brasilien bröts den sociala optimismen bryskt av militärkuppen 1964.

Under militärens tid vid makten drabbades oppositionen hårt, folk ”försvann”, mördades eller tvingades i exil och även om diktaturen i Brasilien inte var lika hård som i Chile eller Argentina, utgör den ett mörkt kapitel i det moderna Brasiliens historia. Ett nytt VM-guld, 1970 i Mexiko – med det kanske bästa fotbollslag som någonsin funnits, det brasilianska landslaget med en Pelé på krönet av sin karriär – fungerade dock som opium åt folket och det var inte förrän i slutet av 1970- och början av 80-talet som det folkliga missnöjet stegrades och till sist, 1984, tvingade bort militärerna från makten. Två av de viktigaste politiska gestalterna i dagens Brasilien, Luis Inácio Lula da Silva, Lula kallad, och Dilma Rousseff är djupt präglade av diktaturen; Lula slog igenom som viktig strejkledare i São Paulo, satt fängslad en tid och var med och bildade PT (Partido dos Trabalhadores) som senare hjälpte honom till presidentposten. Rousseff var med i en extrem vänstergrupp, togs till fånga och utsattes för tortyr men leder nu sitt land som dess första kvinnliga president. Lulas föregångare på presidentposten, Fernando Cardoso, lade med sin kamp mot inflationen grunden till Lulas reformer (bland annat Bolsa-Família, familjebidrag), vilka beräknas ha lyft cirka femtio miljoner brasilianer ur misären in i ett medelklassliv – en förändring av episka dimensioner.

Den moderna brasilianska fotbollshistorien går att studera lite som en pendelrörelse mellan övertro på den egna traditionen och tillägnelse av europeiskt tänkande. När Pelé drog sig tillbaka efter VM-guldet 1970 hade brasilianerna inget svar på den holländska totalfotbollen som kom att dominera fotbollen på 1970-talet. Brasilianerna försökte spela resultatfotboll men misslyckades och när nästa stora generation brasilianska fotbollsspelare äntrade scenen i början av 1980-talet, med Zico i spetsen, misslyckades man resultatmässigt men förförde omvärlden med klassisk jogo bonito, framförallt i Spanien 1982 men också i Mexiko 1986. De tidiga uttågen ur dessa VM gjorde emellertid att kursen lades om och under VM 1990 i Italien och 1994, i USA, var det vackra spelet borta, ersatt av genomtänkt defensiv och vass kontringsfotboll, något som ledde till VM-guld i USA men – och detta är ett men alla brasilianska förbundskaptener tvingas leva med – Brasilien förförde aldrig med sitt spel och trots VM-guldet blev den generationen, bortsett från Romário, aldrig riktigt folkkär. Med framkomsten av nya storstjärnor i slutet av 1990-talet, sådana som Ronaldo, Rivaldo, Roberto Carlos och, inte minst, Ronaldinho, började brasilianerna drömma om den vackra fotbollen igen men något jogo bonito av klassiskt märke, à la Zicogenerationen på 1980-talet eller som 1958, 1962 eller 1970, blev det aldrig riktigt fråga om utan om en modern fotboll grundad på säker defensiv och med hypervassa anfallare som vapen när kontringsmöjlighet uppkommer. VM 2002 med det brasilianska guldet i Japan/Sydkorea är den senaste höjdpunkten för brasiliansk fotboll, sedan dess har den inte rosat marknaden utan fått lämna plats åt en kompakt europeisk hegemoni, både i Tyskland 2006, när Italien vann, och i Sydafrika 2010, när Spanien blev världsmästare.

Frågorna inför det egna VM:et i sommar är därför många men inte bara knutna till själva spelet utan också till arrangemanget. Har det unga, relativt oprövade brasilianska landslaget under de rutinerade rävarna Felipe Scolari och Carlos Alberto Parreira möjlighet att erövra det av många förväntade guldet på hemmaplan? Har man något svar på den nya, tyska fotbollen med dess fina kombination av kraft och teknik? Har man något svar på den spanska ”tiki-taka”-fotbollen som Barcelona excellerat med i ett antal år och som lett till två spanska EM-guld på raken och VM-guld i Sydafrika? Hur kommer den nya storstjärnan Neymar att klara det psykologiska trycket? På papperet ser det ut som om Brasilien har en perfekt kombination av lysande försvarsspelare, Tiago Silva, David Luiz, Maicon, Daní Alves, till exempel, starka mittfältare som Paulinho och Ramires och högklassiga forwards som Oscar, Fred, Neymar och Hulk.

Men papperet är en sak, verkligheten på gräsmattan en helt annan. Och utanför den infinner sig ytterligare frågor. Den sociala förändring som Lula lade grunden till med sina reformer och som skapat en ny medelklass har också lett till en högre politisk medvetenhet hos denna medelklass. Det var ungdomar ur den som gick ut på gatorna, tog en värld på sängen med sina protester under Confederations Cup sommaren 2013 och tvingade Dilma Rousseff att skärpa lagstiftningen mot korruption. Löftet om att de nya VM-arenorna skulle finansieras privat men sedan byggdes med offentliga medel till en kostnad av 80 miljarder kronor hjälpte till att utlösa protesterna. Folk känner sig dessutom provocerade av Fifas herrefolksfasoner gentemot brasilianerna, ett Fifa som förväntas tjäna miljarder på VM utan att lämna med sig av vinsterna åt ett folk som dagligen kämpar med undermåliga transporter, skolor och sjukvård. Att många brasilianer känner sig exkluderade från arrangemanget på grund av höga biljettpriser bidrar inte till Fifas popularitet. Romário, som stödde protesterna, sitter numera i parlamentet för Brasiliens socialisparti (PSB) och har bland annat krävt att Fifa ska lämna kvar 10 procent (cirka 12 miljarder kronor) av sin förväntade vinst på VM till ungdomsfotbollen och handikappidrotten i Brasilien.

1970 kunde militären sitta kvar tryggt vid makten med hjälp av VM-guldet i Mexiko. Skulle Brasilien åka ur VM tidigt i sommar finns en hel del som tyder på att landet kan komma att explodera socialt. Ansvaret på Neymars späda axlar är enormt och skulle han, tillsammans med sina lagkamrater, lyckas med det många tror och förväntar sig, finns många poliser och korrupta politiker som kommer att dra en lättnadens suck.

Frågan man ställer sig är, alltså: kommer VM i Brasilien att präglas av det epitet som Garrincha bar med den äran, alegria do povo, eller kommer det att bli ett stort, cyniskt spektakel som slutar i socialt kaos? 7

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

1 John Mills, Charles Miller, O pai do futebol brasileiro, São Paulo 2005.

2 Mauricio Murad, Dos pés à cabeça, Rio de Janeiro 1996.

3 Ibid.

4 Mario Filho, O Negro no Foot-Ball Brasileiro, Rio de Janeiro 1947.