Att utse valvinnare är ingen enkel sak. Valet 2014 utgör ett tydligt exempel: två av de partier som utropade sig till valets vinnare, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, kan också beskrivas som dess förlorare, en krets där det – med förlov sagt – var rätt trångt detta år. Fast politik är, som bekant, det möjligas konst och märkligare saker har inträffat än att ett par partier som på det stora hela taget står still, eller till och med går tillbaka, beskriver sig som vinnare.

Vi skulle kunna säga att Socialdemokraternas och Miljöpartiets seger var passiv snarare än aktiv, och byggde på ett annat partis – Moderaternas – motgång snarare än egen framgång. Detta utgångsläge är viktigt att hålla i minnet för att förstå en av regeringens grundförutsättningar: två partier som inte nått stora väljarframgångar, eller kan luta sig mot en stabil parlamentarisk situation, har ett annat utgångsläge än en stark, segerrusig majoritetsregering.

Det kollektiva beslutsfattande som ett regerande innebär ställer höga krav på samarbetsförmåga. Det gäller redan med ett parti i regering; utgörs regeringen av en koalition blir komplikationerna fler. Bortom de rent sakpolitiska skillnaderna finns också ett antal faktorer som påverkar samarbetets ramar. Omständigheter som har att göra med partiernas skilda historia, organisatoriska struktur och kultur. Sådana skillnader omöjliggör inte samarbete, men de präglar samarbetets förutsättningar. Kulturskillnader, till exempel, kan göra det svårare att tolka varandras intentioner korrekt, utan att därmed utgöra absoluta hinder. Vad de däremot kan göra är att försvåra – eller underlätta – samarbete.

Socialdemokraterna är med sina 125 år ett gammalt parti. Det har dessutom en vana av att utgöra Sveriges återkommande regeringsparti, och har på många sätt dominerat svenskt politiskt 1900-tal. Detta har partiet lyckats med trots att regeringsinnehavet huvudsakligen skett i minoritet. Tack vare ett parlamentariskt pålitligt Vänsterparti, som normalt sett inte velat rösta ned ”en arbetarregering”, och överenskommelser över blockgränsen har Socialdemokraterna genom en kombination av tur och skicklighet förmått hålla sig kvar vid regeringsmakten. Senast partiet befann sig i en koalition var tillsammans med Bondeförbundet år 1957.

Såväl företrädare för Socialdemokraterna som andra partier har pekat på att partiet därigenom kommit att anta en viss maktarrogans, där regeringsavbrott närmast kommit att uppfattas som ett brott mot den naturliga ordningen, en ordning där det är Socialdemokraterna som sitter i regering.

Långa perioder av regeringsinnehav kombinerat med partiets betydande storlek gör att Socialdemokraterna även utvecklat en kollektivism där gräsrotsdemokrati tonats ned till förmån för beslutskraft. Det finns en förväntan på partiets företrädare att underordna sig partiet, att inte ta för stort utrymme på bekostnad av helheten och att hålla självkritiken inom stängda dörrar. Idealet om att hålla samman och vara som en stor familj där alla är lika mycket värda är starkt. Det gör att trots kollektivismen är hierarkierna inte lika tydliga som inom till exempel Moderaterna, vilket ibland innebär svårigheter att utkräva ansvar, något vi såg exempel på i efterdyningarna av valet av Håkan Juholt till partiordförande.

En annan konsekvens av partiets storlek och regeringsinnehav är att ideologisk renlärighet fått ge vika för en utvecklad pragmatism. Socialdemokraterna är ett parti som inte räds att smutsa sina händer. Att helt ut följa och verka i enlighet med sin ideologiska övertygelse är från detta perspektiv småpartiernas lyx, inte något som det finns plats för i ett parti som vill se sig statsbärande.

Miljöpartiet utgör på många sätt Socialdemokraternas organisatoriska och kulturella motsats. Det till åren komna Socialdemokraterna möter i Miljöpartiet ett för det svenska partilandskapet förhållandevis nytt parti, bildat 1981. Partiet har, liksom gröna partier i allmänhet, en historia av att vara ett anti-etablissemangsparti där det inte är regeringsmakt som utgör det främsta målet. Följdriktigt har forskningen även kunnat påvisa ett större motstånd mot att ingå i regeringskoalitioner hos dessa partier, något som dock inte hindrat ett antal grönfärgade regeringsbildningar.

Ett skäl till detta motstånd kan sägas vara dessa partiers, historiskt sett, starka inslag av idealism. Det finns en vilja att leva som man lär och inte ge avkall på politiska ideal. I detta ligger även en ambition om gräsrotsmakt, att medlemmarna skall ha ett faktiskt inflytande över politiken. Sålunda utgör Miljöpartiets kongresser avsevärt mer svårregerliga tillställningar än hos Socialdemokraterna, och det är inte ovanligt att kongressen fattar beslut i direkt konfrontation med ledningen, även i politiskt och strategiskt viktiga frågor.

Miljöpartiet är vidare starkt individualistiskt. Partiföreträdare ges omfattande utrymme och tillåts även utåt kritisera det egna partiet. Häri ligger en uppenbar kulturskillnad gentemot den röda koalitionsbrodern: ett uppträdande som inom Socialdemokraterna skulle uppfattas som illojalt och ett uttryck för att sätta sin person framför partiet är inom Miljöpartiet tvärtom ett tecken på att det åligger individen ett ansvar att försvara partiets idéer mot den maktapparat en kollektivsammanslutning som ett parti utgör.

Sammantaget är de potentiella kulturkrockarna mellan dessa två partier uppenbara, särskilt om partierna skulle läsa varandra som Fan läser Bibeln. Miljöpartiet kan i Socialdemokraterna finna ett maktfullkomligt parti som kör över såväl sina egna som sina samarbetspartner, medan Socialdemokraterna i Miljöpartiet finner en löslig grupp glada amatörer som inte inser vad det innebära att styra riket.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Så långt den destruktiva tolkningen. Mänskligt samspel styrs dock inte av någon naturbunden lagmässighet utan, i gynnsamma fall, av människors förmåga att finna möjligheter och öppningar. Därmed finns även ett utrymme för mer konstruktiva tolkningar, där dessa båda partier i stället ser till hur de skulle kunna komplettera varandra. Det finns också omständigheter som kan antas mildra de kniviga förutsättningar regeringen försetts med. Först skall nämnas att dessa två partier har en ingående erfarenhet av att samarbeta tillsammans, om än inte i regering så på ett institutionaliserat sätt, under slutet av 1990- och början av 2000-talet, då Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet utgjorde stödpartier till regeringen. Persongalleriet har i väsentliga stycken bytts ut, men även organisationer är bärare av minnen, minnen som kan ge råg i ryggen. Därtill kommer att Miljöpartiet, även om stora delar av idealismen från partiets tillkomsttid finns kvar, också förändrats i mer pragmatisk riktning, särskilt hos den ledning som skall hålla i förhandlandet.

Socialdemokraterna, å sin sida, har med åtta år av opposition en närliggande erfarenhet av att inte vara den som styr och ställer. Den komplicerade parlamentariska situationen och det svaga mandatunderlaget kan därtill antas innebära ett dagligt memento mori, där båda inser att det kan vara nödvändigt att svälja stoltheten och kompromissa (eller ”ta ansvar” som kompromisser och eftergifter brukar formuleras när ett parti vill mota svekanklagelser i grind). Miljöpartiet som förvisso har en förhandlingsfördel genom sin tungan-på-vågen-ställning och möjlighet att hota med att gå över till andra sidan är också något stukat efter ett försämrat valresultat. Inför regeringsbildandet löstes också ett antal svåra frågor, avseende bland annat kärnkraften, försvaret, migrationspolitiken och vinstuttag inom välfärdssektorn.

Om kompromissviljan består när regerandets mer grå vardag och Miljöpartiets kongress gör sig påmind återstår att se. Att kulturkonflikter, liksom sakpolitiska sådana, inte utgör oöverstigliga hinder utan kan överbryggas har vi dock tydliga exempel på hos den föregående alliansregeringen. Där var det framförallt förhållandet mellan Centerpartiet och Moderaterna som präglades av kulturkonflikter och gammal rivalitet. Den överbryggades dock, och de borgerliga partierna bröt med sin gamla inarbetade vana av splittring och avgångar. För politik är det möjligas konst. Och att vilja. Det gäller sannolikt även när rosor skall samsas i samma rabatt som maskrosor.