Det är en kall vinterdag när vi den 2 janua­ri 2022 åker till byn Arzni, ungefär 17 kilometer från Armeniens huvudstad Jerevan. Det är doktoranden och männi­skorättsaktivisten Anzhela Mnatsakanyan, entreprenören och filantropen Haik Kazarian, videojournalisten Shant Kel Khatcherian och jag. Vägarna är hala och bilen som Kazarian har lånat har sommardäck och slirar lite lätt. Flera gånger ber jag honom att köra försiktigare. Anzhela Mnatsakanyan har varit i byn många gånger sedan krigsutbrottet hösten 2020 när Azerbajd­zjan attackerade Artsach (Nagorno-Karabach).

Den korta färden till byn kantas av sorg och död, men också av stolthet och martyrskap. Lite här och där under resans gång ser man gravar med blommor på eller monument över martyrer. Mnatsakanyans­ egna historia är också märkt av detta. När hon var endast tre år gammal ansökte hennes pappa om att få delta i det första Artsach-kriget, i april 1994. ”Mina syskon och jag förlorade en far, min mor tvingades uppfostra oss ensam. Det var viktigt för henne att få oss att förstå att han försvarade sitt land och därmed sin familj, att vi ska vara stolta över honom”, säger Mnatsakanyan, medan hon tittar ut mot ännu en grav vi passerar. Hennes far Suren Mnatsakanyan­ var 31 år när han dödades i strid. Han var lärare och volontär och hade inte behövt kriga om han inte velat. Idag omnämns han i flera böcker om armeniska krigshjältar.

Naik kazarian föddes i Armenien 1988. När han var sex år emigrerade familjen till Kanada. Han återvände i slutet av 2018 och när kriget bröt ut i september 2020 hade han startat två affärsrörelser. Men som de flesta armenier kunde han inte förhålla sig passiv utan engagerade sig i kriget, på sitt sätt. Han använde sig av sociala medier och sitt stora nätverk för att vädja till omvärlden om hjälp. Han startade hjälporganisationen Transparent Armenia Charitable Foundation. Via den kanadensiska journalisten Susan Korah kom han i kontakt med ADFA, A Demand For Action, den organisation som jag var med att starta under sommaren 2014. I Sverige samlade vi pengar till mat åt över 45 000 internflyktingar från Artsach. Kazarian lyckades på bara några dagar samla över hundra volontärer som hjälptes åt att packa och dela ut maten. I november 2020 skickade ADFA också över 40 ton vinterkläder från Sverige till Armenien.

Nu är Kazarian med oss i bilen för att hjälpa Arzniborna. Hans organisation har startat ett nytt biståndsprojekt. De delar ut värphönor och grisar till behövande, familjer i behov av försörjning. Meningen är att äggen och kultingarna ska säljas. Video­journalisten Shant Kel Khatcherian är också armenier, han kom hit under kriget för att dokumentera Artsachbornas öden. Han har bland annat varit en av de ledande kameramännen under produktionen för en omtalad dokumentärfilm med namnet 45 dagar som rönt internationell uppmärksamhet. Han sitter mest tyst under resan. Efteråt får jag veta att han blivit traumatiserad av alla ofattbart sorgliga människo­öden han mött. Klockan är nästan ett när vi når byn där vi blivit hembjudna till aktivisten Susanna Aleksanov. På det stora matbordet, som upptar nästan all plats finns ett överflöd av rätter. Jag frågar varför hon har förberett så mycket mat. Vi ska ju jobba, besöka familjer som mist sina kära, inte äta. Men maten är inte bara till för oss. Det är tradition att man från nyår till den ortodoxa julen, som i Armenien infaller den 6 januari, alltid har bordet fullt med mat. De som har råd, vill säga. För man vet aldrig vem som kommer på besök, släktingar, grannar som vill fira eller fattiga i behov av en måltid.

”Hon lagar fortfarande hans favoriträtter. Hon pratar med honom och dukar bordet för två. Sedan kommer hon på sig själv. Han är borta. För alltid.”

Aleksanovs familj var med att bygga byn Arzni och kom dit i början av 1800-talet. De har bott i byn i generation efter generation. Den beboddes först av assyrier/­syrianer, folkgruppen hon själv tillhör. Idag bor ungefär 2 400 personer i Arzni och de allra flesta är fortfarande assyrier/syrianer. Men eftersom det saknas jobb och det senaste kriget försvagat Armeniens ekonomi har många unga emigrerat till bland annat Ryssland. Det oroar Aleksanovs. ”Vi har inte haft ett bröllop i byn på över fem år. Det är inte bra, det betyder att inga unga familjer etablerar sig i byn. Det skrämmer mig. Vi vill ju att byn ska fortsätta att utvecklas”, säger hon och häller grönt te åt oss samtidigt som hon försöker tvinga på oss fulla tallrikar med delikatesser.

I Arzni har fem familjer förlorat sina anhöriga i det senaste kriget: fyra unga soldater och en 58-årig volontär. En av mödrarna som förlorat sin enda son har flyttat ut från byn, hon bor hos anhöriga i Jerevan. En annan familj är bortrest. De tre andra familjerna väntar vårt besök. Vi knackar på hos den första familjen, Avdishoevs. Det bor tre generationer i huset, ett tjugotal personer. Farmor, farfar, barn och barnbarn. Och precis som hos Aleksanov är det många godsaker på soffbordet. De tar emot oss med handskakningar och, lite oväntat, även med kramar. Familjemedlemmarna skojar med varandra över generationsgränserna och verkar ha trevligt. Vi sätter oss ned vid soffbordet och Susanna Aleksanovs frågar dem hur nyåret fortlöpt. Det blir tyst. Sedan brister den fallne soldatens farmor ut i gråt. Det kommer en harang av ord över hur svårt det är utan honom, att hans frånvaro driver dem till vansinne. Hans föräldrar och systrar gråter tyst. Det gör även hans kusiner. Det är farmor och till viss del farfar som har ordet.

”Vår fine, stolte och modige pojke, han som älskade att retas med oss. Det går bara inte att förstå att han är borta”, säger farmodern och tittar mot ett av hörnen i rummet. Det är som ett altare med bilder av den förlorade sonsonen tillsammans med kors, biblar, den armeniska flaggan, den assyriska flaggan och medaljer från hans karriär som dansare och från kriget som tog hans liv. Hon vänder sig mot sin make och säger att Yukhanan ärvt sin farfaders namn, så som traditionen är. Nu finns det inget barnbarn som heter så. Den äldre Yukhanan, hans farfar bryter ihop och gömmer sitt ansikte i händerna. Yukhanan Avdishoev var 18 år när han stupade, bara några dagar före sin 19-årsdag. Hans mor, Polina Avdishoev berättar att Yukhanan föddes i Arzni. Han var medlem i den assyriska folkdansgruppen som vunnit många priser, nationella som internationella. Yukhanans familj flyttade till Ryssland och Polina poängterar att anledningen var att hon ville att Yukhanan skulle studera på universitetet. Men sonen bestämde sig för att återvända till Armenien och tjäna sitt land. Militärtjänst i Armenien är obligatorisk för manliga medborgare mellan 18 till 27 år.

”Han sade åt mig, mamma, var inte orolig, det är bara för två år; efter det kommer jag tillbaka och fortsätter min utbildning. Men nu måste jag göra min plikt för landet där jag föddes och för mina förfäder.” Haik Kazarian och Anzhela Mnatsakanyan kan inte hålla tillbaka tårarna, de får även mig att gråta. De viskar till mig på engelska att alla deras ärr från kriget nu öppnas på nytt. Hur de som aktivister träffade många sårade men även anhöriga till antingen dödade och försvunna soldater och att de aldrig kan glömma vad de upplevt

Susanna Aleksanovs håller om Yukhanas moder. Yukhanans farbror, Khachik Avdi­shoev, berättar att han ringde sin brorson när kriget bröt ut, han ville veta om han var vid fronten. Det var han. Han bad sin farbror att inte berätta för någon. Han ville inte oroa sin familj. Farbrodern höll sitt löfte. Det var också han som först fick veta att den unge soldaten fallit i strid. De ringde honom från byns förvaltning och bad honom att identifiera kroppen. Brorsonens lik kom i en säck och var så svårt bränt att Khachik Avdishoev bara kunde identifiera honom med hjälp av en klocka som han och hans fru gett honom i present.

Vårt nästa besök är är Arsen Danielovas familj, det enda barnet till en ensamstående mamma. Han blev 19 år.

”När jag besökte Arsens mamma för första gången, vintern 2020 var hon full av hopp om att hennes son skulle komma tillbaka. Hon var övertygad om att han var vid liv”, viskar Mnatsakanyan när vi går in. Arsens mor Galya Danielova bär endast svarta kläder. Vi hinner knappt in förrän hon säger: ”Min son klädde mig i svart. Han var mitt enda barn. Jag skickade honom till armén, inte till kriget. Så nu är jag ensam, helt ensam.” Med i rummet i hennes kalla och kala lilla hus finns hennes systrar som gråter ikapp med henne. Liksom hos familjen Avdishoev får vi höra om den fallne soldatens hjältedåd och att även denna moder brukar få besök av andra soldater som vill dela med sig av berättelser om hennes sons heroiska insatser. Hon lagar fortfarande hans favoriträtter. Hon pratar med honom och dukar bordet för två. Sedan kommer hon på sig själv. Han är inte där. Han är borta. För alltid. När vi är på väg att lämna henne kysser hon bilden av sin son, även den står på ett slags altare. Hon säger att hon kysser den varje dag, flera gånger om dagen.

Det börjar bli mörkt ute. Det var dimmigt under dagen, men nu är det kallare och mörkare. Den sista familjen vi besöker är Rudik Sarkhoshevs. När han dog delades hans bild flitigt på sociala medier, så även videoklippen från hans begravning. Man fick intrycket av att han var en befälhavare, en mäktig man med stor makt. Det var hundratals sörjande på hans begravning. Han son Robert Sarkhoshev framhåller att fadern, som blev 58 år, självmant valde att gå ut i krig. Både hans fru och hans son försökte stoppa honom men han gav sig inte. Han var sonson till Sergei Sarkhoshev, en stor hjälte från andra världskriget som fått en skola uppkallad efter sig, och skulle gå i sin farfars fotspår. ”Man måste försvara sitt land och därmed sin familj, hur ska man annars kunna leva med sig själv, var bland det sista han sade till oss innan han lämnade oss”, säger sonen Robert Sarkhoshev och fortsätter, ”jag håller med honom.”

Konflikten Nagorno-Karabach

Den 9 november 2020 undertecknade Azerbajdzjans president Ilham Alijev, Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Rysslands president Vladimir Putin, ett avtal om totalt eldupphör och ett slut på kriget i Nagorno-Karabach. I det fyrtiofyra dagar långa kriget mellan de båda forna sovjetrepublikerna Azerbajdzjan och Armenien hade mer än 6 000 soldater och civila dött.

Internationellt kallas den armeniska enklaven i sydvästra Azerbajdzjan Nagorno-Karabach. Namnet betyder ungefär Bergiga svarta trädgården. Armenier kallar den för Artsach. De första omnämnanden av Artsach går tillbaka till 700-talet f Kr. Området har en enorm historisk symbolik för armenier, både etniskt och religiöst. Armenier är kristna och Armenien var det första land, år 301, som antog kristendomen som statsreligion. I Nagorno-Karabach, finns också många av världens första kloster och kyrkor.

Nagorno-Karabach bebos av etniska armenier men ligger helt omslutet av Azerbajdzjan och tillhör formellt landet. Medan Nagorno-Karabach är litet till ytan och med endast omkring 150 000 invånare har dess geopolitiska läge enormt värde. Det har nära till olje- och gasledningar, vilket gör det intressant inte bara för armenier och azerier utan också för grannländerna och stormakterna Ryssland, Turkiet och Iran.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarade både Azerbajdzjan och Armenien sig självständiga. Armenierna i Nagorno-Karabach som sedan 1923 varit en del av Azerbajdzjan hade redan tidigare deklarerat att de ville bli en del av Armenien. De regionala sammandrabbningarna i Nagorno-Karabach övergick i ett full­skaligt krig.

Kriget böljade fram och tillbaka, men 1994 slöts vapenvila sedan armeniska styrkor besegrat den underlägsna azerbajdzjanska armén och tagit kontroll över det armeniskbefolkade Nagorno-Karabach plus en bred ”säkerhetszon”. I denna zon, som omfattade en betydande del av Azerbajdzjans yta, brändes hus ned och städer och byar tömdes på sina invånare. Många människor tvingades lämna sina hem och blev flyktingar i andra delar av Azerbajdzjan.

Sedan dess har det egentligen aldrig rått riktigt fred. Den senaste väpnade konflikten, innan den hösten 2020, ägde rum i början av april 2016 och skördade hundratals liv.

Den 27 september 2020 inleddes de senaste krigshandlingarna. Azerbajdzjans krigsmakt, som byggts upp med hjälp av stora oljeintäkter, anföll Nagorno-Karabach med understöd av Turkiet och syriska legosoldater och återtog de områden utanför Nagorno-Karabach som armenierna erövrat 1994. Turkiets inblandning var ett försök att utöka inflytandet i Kaukasus. Det brukar vanligtvis ses som Rysslands exklusiva intressesfär.

Armenien har, enligt fredsavtalet, överlämnat distriktet Lachin, det tredje och sista området till Azerbajdzjan. Lachin ligger i en landkorridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Armenien hade tidigare överlåtit två andra distrikt som bägge ligger utanför enklaven Nagorno-Karabach.

Nästan alla armeniska invånare i distrikten lämnade sina hem och många av dem brände sina hus innan de flydde.

Enligt eldupphöravtalet från 2020 ska omkring 2000 ryska ­soldater garantera säkerheten i de tre överlåtna distrikten.