Han var aktiv i medborgarrättsrörelsen och framförallt i motståndet mot Vietnamkriget. Han hade tidigare jobbat för Lyndon B Johnson men betraktade honom som en krigsförbrytare.

Han röstade naturligtvis inte på demo­kraternas kandidat, vicepresident Hubert Humphrey, i valet 1968. Upplysningen provocerade mig en, naturligtvis, rödvins­indränkt kväll. Så hellre Nixon än Hum­phrey? hetsade jag och påminde honom om att hans och andra liberalers röstvägran banade vägen för en politiker som stod för allt som de avskydde.

Kampen mellan Biden och Trump gör att jag nu påminns om mitt lilla utbrott. Det slår mig att 2024 års unga, radikala väljare riskerar att göra om 1968 års generations misstag. Att de i sin stora harm över USA:s militära stöd till Israel vänder Biden ryggen och därför hjälper Donald Trump att vinna valet i november. Men är principfastheten och den moraliska indignationen värt priset?

Ja, kanske tycker de så – i detta nu och i stundens hetta. Då kan det vara värt att påminna om ett annat mörkt kapitel i amerikansk politisk historia: valet år 2000 mellan Al Gore och George W Bush som avgjordes med 537 rösters marginal till Bushs fördel i Florida. Nästan 100 000 väljare hade där låtit sig övertygas av den vänsterradikale Ralph Nader, som inte hade en chans att bli president, att det inte var någon som helst skillnad mellan Bush och Gore.

En stor majoritet av Naders väljare var progressiva liberaler. Men de höll på principerna och fick Bush, kriget i Irak och en mer konservativ Högsta domstol. Och så vidare.

Vilket får mig att citera en uppmaning från Barack Obama till sina medarbetare: ”Don’t do stupid shit.”