I början av 2000-talet vann en roman, i engelsk översättning Wolf Totem, sensationell framgång i Kina. Den handlar om livet på de ödsliga stäpperna i Inre Mongoliet, Kinas nordligaste provins, där varg och människa delar utrymme. I en oavlåtligt påfrestande tillvaro tävlar de om knappa resurser. De har funnit ett sätt att leva i harmoni, som dock hotas av det moderna livets krav. Wolf Totem är en totemisk bok. I Kina har den sålts i fler exemplar än någon skrift frånsett Maos Lilla röda, och den har översatts till flera västerländska språk.

Dess författare Jiang Rong (en pseudonym) blev offer för kulturrevolutionen (1966–76), en period av politiskt tumult av ett särskilt slag i Kinas historia. Jiang förvisades till Inre Mongoliet, där han med tiden lärde sig att uppskatta ett levnadssätt som var ännu äldre än den kinesiska kulturen. Nomadfolken som han levde bland betraktade inte Mao som gud, däremot Himlen. Och istället för Maos famösa Lilla röda med dess revolutionära katekes hade de vargen, både som totem och som lärare.

På ett plan är boken ett angrepp på det politiska livets disharmoni i en värld där en ledare som Mao kan slunga ett helt land i förödelse enbart på en senil nyck. På ett annat presenterar den sig som en ändamålsenlig militär manual, om man sätter tilltro till författarens påstående att vargflockens taktik var den hemlighet som lät mongolerna erövra halva världen på 1200-talet, däribland Kina självt. Boken var en populär nyårspresent till generalerna i Folkets befrielsearmé. Militären kan rentav vara mest mottaglig för dess budskap.

Att boken har gjort succé i väst har en helt annan förklaring. Den uppfattas som ekologiskt sund. Den är en favorit bland många miljöaktivister, som gärna tar till sig ett enkelt budskap i texten och sprider det vidare: vi måste alla leva i nära kontakt med naturen. Men det de inte finner i någon översättning är epilogen med dess kvasi-kulturdarwinistiska budskap. De möter inte det bisarra påståendet att ett lands historia bestäms av dess speciella genetiska arv, i detta fall från olika nomadfolk som vandrat in i Kina under århundradenas lopp. Enligt författaren är den kinesiska civilisationen en produkt av två olika genuppsättningar: dess ”varginslag” härrör från de nordliga nomadfolken och dess kommersiella ”fårdrag” från det ursprungliga hanfolket. Och den utmärkande vågrörelsen i Kinas historia – de många dynastiernas uppgång och fall – förklaras med att dess krigiska gener har dominerat under alla epoker då landet hävdat sin makt i världen.

I en artikel i New York Times förra året uttryckte en kinesisk professor sin glädje över att den patriotiska historieundervisning som nu är obligatorisk i alla kinesiska skolor framhåller de varglika generna. Även i Ryssland omkodas en variant av tatargenerna. Processen fick beteckningen ”passionaritet” av en av de första eurasisterna, Lev Gumiljov, som var son till poeten Anna Achmatova och togs ifrån henne i Gulag. Ordet är obekant för de flesta ryssar även om Putin ibland använder det i sina tal. Det syftar på den process där organismer absorberar biokemisk energi från naturen, i detta fall från Eurasiens jord. Författaren Pjotr Savitskij utvecklade längre fram begreppet topogenes, ”lokal evolution”, som klarlade det djupgående sambandet mellan geografi och kultur.

Kulturdarwinismen omhuldas inte bara av romanförfattare och poeter; i Ryssland har den blivit ett ämne som många statsvetare fördjupar sig i. Peter Katzenstein och Nicole Weygandt påpekar att gruppmentaliteter och oföränderliga former av biosocial organisation, utan förankring i historia, i etologi eller ens i vanliga läroböcker om kultur och civilisation, har blivit legitima ämnen för undervisning och forskning i Ryssland och nu är väletablerade bland landets ledande politiker. Det är en anledning, tillägger de, till att ryssarna börjar identifiera sig själva i allt starkare kulturella termer. (För övrigt uppenbarar sig tatargenerna likaså i Ungern, där det högerextrema partiet Jobbik kopplar ungrarna till de turkisk-tatariska folken i Centralasien och hävdar att de därför är oemottagliga för EU:s västeuropeiska normer). För politiker på jakt efter det stora genombrottet är ett lands genetiska arv en blank yta där de kan projicera de ursprungsfantasier som de tror att deras anhängare mest tilltalas av.

Alla har kanske inte ägnat några djupare funderingar åt civilisation och kultur i denna bemärkelse, men somliga har gjort det. Vi lever redan i en värld där kultur snabbt är på väg att bli den internationella politikens valuta. Ett exempel är Putins Ryssland. Som sociologen Lev Gudkov skriver är Sovjetperiodens bärande narrativ, det stora fosterländska kriget (1941–45), nu i många ryssars ögon ”en seger inte bara över Tyskland utan också över väst”. Och den historietolkningen är viktig därför att många ryssar betraktar kriget som sin historias viktigaste händelse (vilket för övrigt är orsaken till att Stalin och inte Peter den store regelbundet hamnar högst på listan över de tio största ryssarna). Denna kulturs språk har gett politiker som Putin möjlighet att prioritera de slag som kommer att utkämpas i framtiden. Vid Valdajmötet 2013 förklarade Putin Ryssland vara en ”civilisatorisk stat”. Idag är Ryssland ivrigt sysselsatt med att fabricera sitt förflutna så att det avspeglar urgamla sanningar och nedärvda föreställningar för att vaccinera sig mot ”smittan” i liberala idéer.

Dagens kinesiska statsledning har även anammat vissa gamla konfucianska idéer och gett dem ny dräkt som ett led i Kinas föryngring. Vid den nittonde partikongressen 2017 visade regimen upp en unik förebild för världen, en konfuciansk-leninistisk modell, ”socialism med kinesiska egenskaper”. Det var en idé som inspirerade universitet och forskningsinstitut över hela landet att etablera dussintals ”studiecenter i Xi Jinpings tänkande”. Ledningens uppfattning är att världen inte rör sig mot införandet av enhetliga normer och standarder i ekonomi, politik och internationella relationer och inte heller i moral. Kulturella olikheter är varaktiga och kommer inte att ge vika för universella värderingar. Xi Jinpings Kina har lagt fram övertygande skäl för att ”västerländsk” internationell rätt inte gäller i Sydkinesiska sjön och hänvisar till ett ”geokulturellt födelsemärke”. Geopolitiken är alltså inte längre rent geografisk eller politisk, den är också sociokulturell eller civilisatorisk.

I Ryssland gäller detta redan. Att ett lands nationella säkerhetskoncept hänvisar till ”nationens ande” är sällsynt, men den förekommer i Ryska federationens nationella säkerhetsstrategi som offentliggjordes 2009. Där nämns också behovet av ”en värdig inställning till nationens historiska minne”. Frågan är: Vems minne, och vem är det som minns? Och exakt vad är det som säkras? Som väntat talas det om ”den ryska statens frihet och oberoende”, men de flesta blir nog förvånade över att frasen därutöver omfattar vad som kallas det ryska folkets ”kulturella enhetlighet”. Ännu mer förvånande är att texten tar upp försvaret för nationens ”ideal och andlighet”. Vi har alltså att göra med något helt nytt i den internationella politikens diskurs, men som samtidigt är tätt knutet till en kulturstyrd stat: tanken att alla samhällen utöver allt annat måste värna sin ”andliga säkerhet”.

Och med en stor rysk diaspora utanför själva Ryssland anses säkerheten kräva en strategi av preventiva försvarsåtgärder. När Dmitrij Medvedev var president formulerade han ett av Rysslands nya politiska mål, att skapa en sfär av ”kulturbetingat privilegium” i länder med stora ryska minoriteter. Putin påminner ofta väst om att ryssarna utgör den största etniska gruppen som delas upp av nationsgränser, och om att skyddet för deras kulturarv måste vara en av den ryska statens prioriteter. Det bådar inte gott för den som råkar vara medborgare i ett grannland med en betydande rysk minoritet.

Allt detta innebär att ryska och kinesiska politiker nu med kraft vidhåller att deras egen kultur har ett väsen som är oföränderligt. Låt oss ta ett välbekant begrepp som exempel, den ryska ”själen” som enligt Liah Greenfield först framträdde i 1800-talets ryska romankonst som en reaktion på att ryssarna inte ansågs ha uppfyllt Västerlandets förväntningar på utveckling. I europeiska ögon fanns inte många tecken på framåtskridande. Ryska författare som Dostojevskij sökte sig till mysticismen; den ryska själen fick bli den individuella självaktningens grundval. Och för att plåstra om sina sårade känslor fördömde ryssarna västvärlden som ”dekadent” och ”rutten”. Gniloj och gniljusjtjik är vanliga uttryck i dagens politiska samtal.

Angreppet på den liberala kulturen bör naturligtvis ses för vad det är, mindre som ett utfall mot globalismens eller den västerländska exceptionalismens ideologi än som ett cyniskt trick av staten för att förstärka sina egna kulturella meriter i medborgarnas ögon. Det som tryggas mot väst är inte kulturen som sådan utan en viss regims intressen. Det är därför som regimen skriver om historien. År 2013 inledde den ryska regeringen utgivningen av en serie läroböcker som skulle ”eliminera möjligheten till inre motsägelser […] och främja exkluderande tolkningar av historiska händelser”. Tre år senare slog det nationella säkerhetsrådet fast att ett av dess främsta uppdrag var att förhindra främmande makters ”förvrängningar” av Rysslands historia. Kulturminister Vladimir Medinskij gick rakt på sak och betonade att fakta bara skulle förhindra skapandet av den ”historiska mytologi” som ligger i den ryska kulturstatens hjärta. I ett klassiskt försvar av postfaktisk historieskrivning påstod han med bestämdhet att ”fakta i sig inte betyder så mycket. Jag ska uttrycka mig mer brutalt: i den historiska mytologin betyder de ingenting alls. Fakta existerar bara i konceptets sammanhang. Allt börjar med tolkningar, inte med fakta.”

Där har vi kruxet. Problemet med alla mytologier är att de inte låter individen hålla fast vid den enskilda upplevelsen. Av den anledningen är myter i regel immuna mot faktiska motbevis – de opererar på ett djupare medvetandeplan när de påstår sig komma med en mer omedelbar metafysisk sanning. Och den sanningen förmedlas av en enda auktoritetskälla: staten. Det förvånar ingen att Ryska historiska samfundets ordförande inte är akademisk historiker utan chef för det ryska utrikesspionaget. Historia är summan av allt man kan komma ihåg (vilket inte brukar vara mycket), sade författarna till den populära engelska klassikern 1066 and All That. Idag är det vad staten kommer ihåg åt medborgarna eller vad den väljer att framhäva på deras vägnar.

De ryska myndigheterna predikar också att staten och dess förmåga att skydda nationen hotas. Putin utfärdar gärna olycksbådande profetior om att Ryssland inom kort kommer att ”avsuveräniseras”, det vill säga försvinna som en självständig kulturell enhet om västerländska idéer tillåts cirkulera utan motstånd. Många kinesiska skribenter är förvissade om att de bygger upp vad en av dem kallar en ”homo-ekologisk symbios” som genom att stimulera ”kulturell samhörighet” ska göra det kinesiska folket resistent mot smittsamma västerländska idéer, till exempel demokrati.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Låt mig upprepa: det som försvaras – och samtidigt inskärps – är statens överlägsna ställning. Staten hävdar att den ensam kan betros med att säkra sina grundläggande värderingar och att den förkroppsligar landets själva kultur. Det kinesiska kommunistpartiet understryker ideligen att det reformprogram som öppnade landet för den rovgiriga kapitalismen efter 1979 har sin rot ”i Kinas jord”. Och precis som suveräniteten inte får spädas ut får inte heller säkerheten spädas ut i kosmopolitanismens eller multilateralismens namn. Den obrutna makten kvarstår som den hårda verkligheten. I Kina har internetbrandväggar ersatt det förgångnas stenmurar. År 2013 varslade den ideologiska tidskriften Röda fanan sina läsare om att väst försökte använda internet till att störta Kina. Samma år uppmanades kinesiska universitetslärare att undvika ämnen som regimen ansåg farliga, till exempel universella värden, medborgerliga rättigheter och informationsfrihet. Allt sådant var inte bara främmande för den kinesiska traditionen utan även redskap som väst använde till att försvaga den inifrån. Till och med musiken kommer in. I försvaret för kinesiska värden ingår nu också ett angrepp på den västerländska sakrala musiktraditionen – Händels Messias eller Verdis rekviemfår inte längre uppföras eftersom de utgör en fara i form av kulturell kontamination.

Läget är inte bättre i Ryssland, där kulturministern anklagar det globala filmströmningsföretaget Netflix för att ingå i en amerikansk sammansvärjning med avsikt att underminera det ryska samhället. I ett försök att modernisera försvaret mot inflytanden utifrån har hans ministerium nu infört licenser där medierna förbjuds att visa filmer som ”besudlar den nationella kulturen”. Och med hänvisning till att staten anser landet vara belägrat kräver den obetingad lojalitet av sina medborgare. De må ha tillåtelse att hysa andra sympatier, i politiska val eller andra sammanhang, men att hysa sympatier som strider mot kulturella identiteter är inte tillrådligt.

Allt detta ifrågasätter om de två stater i världen som styrs av sin interna kultur har något större intresse av att föra en dialog med någon annan – varför skulle de det när de stort sett förbjuder en öppen dialog mellan sig själva och sina egna medborgare? Istället för att hylla en polyfoni av röster från det förflutna låter den kinesiska regimen bara en enda, konfucianismen, höras för att ge kraft åt ett fast etablerat narrativ: berättelsen om Kina. Sanningen är att regimen inte är det ringaste intresserad av polyfonisk mångfald i politiken eller av att tala ”ett mänskligt språk” (shuo ren hua), ett populärt uttryck i dagens Kina som förkastar partispråket som omänskligt.

Myterna som stater spinner formar våra tankar och känslor. De är verkliga nog även om de inte är objektivt sanna. Och man behöver inte fördjupa sig i fantasier om Kinas varggener eller rysk eurasism för att förstå varför markeringen av kulturen försvagar västerländska idéers dragningskraft. För närvarande är det alltjämt svårt att bedöma i vilken grad språkbruket och koncepten har omformat allmänhetens tänkesätt, men ju längre sådana koncept åberopas, och ju längre de dröjer sig kvar i det allmänna medvetandet, desto troligare är det att nästa politikergeneration finner sig inspärrad i deras fängelse.