Imperium i tvångströja

Ryssland sitter fast i myter och propaganda om sitt förflutna. Bara om det överger sin imperiesträvan kan det bli ett normalt land.

Hade det nya Ryssland som föddes ur Sovjetunionens ruiner 1991 egentligen någon chans att bli ett normalt land? Eller gick det hela så fort, att det som skedde egentligen inte skedde alls? Debatten om varför det gick så fel brukar handla om vem som bär skulden, om det egentligen fanns några avgörande vägval samt vari en seglivad sovjetisk/storrysk mentalitet egentligen bottnar. Imperiet, enväldet och den stora byråkratin brukar framhållas som konstanta sidor i den triangel vilken hållit en traditionell rysk ordning på plats.

Många intressanta böcker har sökt förklaringar på olika håll. I en färsk studie med titeln Beskonjetjnaja imperija, Rossija v poiskach sebja’ (Det ändlösa imperiet – Ryssland på spaning efter sig självt), Alpina Publisher (Moskva) 2021, renodlas ett av perspektiven av två ryska forskare, Vladislav Inozemtsev och Alexander Abalov. De fokuserar på hur det ryska imperiet växt och skiftat subjekt och identitet genom århundradena, och hur denna process till slut betingat den monumentala återvändsgränd som landet befinner sig idag. De tre sidorna i triangeln håller varandra på plats. Men av de tre är det ändå imperiet, en produkt av geografin och historien, som är svårast att göra något åt. Det är värt att följa författarnas resonemang när de vederlägger tesen att Ryssland är ett land som andra, vilket fått sina intressen överkörda av en oförstående omvärld.

Författarnas tes är att det unika sätt på vilket det ryska imperiet bildats och omformats är den främsta förklaringen till dagens onda cirklar. De jämför med andra imperier, framförallt de västeuropeiska och de två mer likartade landimperierna, det osmanska och det österrikisk-ungerska. Det ryska imperiet utmärks framförallt av två förhållanden. Dels att det alltid varit en ’’utkant’’, som övertagit eller präglats av vissa grundläggande drag från andra civilisationer, drag som överlagrats på varandra och blivit bestående. Dels har landets olika omvandlingar, genom åtminstone fyra olika gestaltningar, resulterat i ett imperium utan en avgränsad metropol. Metropolens avgränsning skulle ha gjort det möjligt att nybyggarkolonier och militärt erövrade områden vid senare tidpunkt avskildes från det ursprungliga kärnlandet, och att en rysk nationalstat därmed kunde ha växt fram. Likt de europeiska metropolerna skulle den ha kunnat koncentrera sig på sin egen utveckling och förkovran. Men så skedde alltså inte.

Det gamla Rus bestod av löst sammanhängande furstendömen längs Dnjepr och handelsvägen från Östersjön till Svarta havet, kända som Kievstaten, som hämtade sina viktigaste impulser från Bysans. Den ortodoxa läran och den världsliga maktens fasta grepp om den andliga, liksom det kyrilliska skriftspråket, bidrog till att Ryssland ’’förpuppades’’ i en stängd kulturell miljö utan kontakt med texter skrivna på något europeiskt språk.

”Dagens omedelbara problem i Ryssland är att den styrande eliten, och en stor grupp som är beroende av denna elit, har sitt intresse i att den nuvarande auktoritära kleptokratin består, och att repressionen hittills förmår blockera framväxten av alla alternativ.”

De ryska furstendömenas tyngdpunkt försköts under 1100- och 1200-talen från Dnjepr i riktning åt nordost mot övre Volga, där mer jord fanns tillgänglig, och där Vladimir snart framträdde som nytt storfurstendöme. Samtidigt uppgick en stor del av det gamla ryska kärnområdet i väster och syd i en annan kultursfär genom den växande stormakten Litauens erövringar söderut, inklusive av Smolensk och Kiev. Under 1300-talet framträdde alltså den ryska staten i helt ny gestalt. Det historiska Ryssland runt Dnjepr och dess biflöden knöts västerut och skildes från det nya ryska territoriet i norr. Det nya landet konsoliderades istället som Moskvariket, mer geografiskt fjärmat från Europa samt kulturellt och religiöst mer främmande än Kievstaten. Moskva vände sig redan österut, bort från Europa.

Den mongoliska präglingen under 1200–1400-talen satte djupa spår i Moskva-riket. En viss social och kulturell sammansmältning skedde med de asiatiska herrarnas samhälle. Den absoluta maktens odelbarhet, frånvaron av privat egendom, vasallsystemet och effektiv fjärrstyrning över stora avstånd hörde till den politiska inlåningen. Men ’’kunskap om vidderna’’, teknikerna för kommunikation, orientering och kontroll över gigantiska avstånd var också sådant som Moskvafurstarna tillägnade sig.

Nationen definierades inte som rysk utan som ’’ortodox’’. Moskva blev därför inte bara en territoriell gemenskap, utan ett universellt koncept och tyngdpunkten för hela den ortodoxa världens intressen, med gränser som aldrig blev klart definierade.

När mongolväldet på kort tid föll samman i slutet av 1400-talet erövrade Moskvariket vidderna österut, drivet både av önskan att skydda sig mot nya räder och av missionen att sprida arvet från Bysans. Redan på 1580-talet hade man nått Ural, och 1648 hade de man nått Stilla havet vid Berings sund. Erövringen ’’från Kazan till Kamtjatka’’ var något av en snabbhetsbragd.

Med ’’Moskvaimperiet’’ menar författarna alltså den ryska stat som omfattade Sibirien, men som ännu inte fullbordat det slutliga återinförlivandet av det gamla Rus territorier. Ty i väster gick det sämre. Under ett sekel efter freden i Stolbova 1618 förde Ryssland ett nästan oavbrutet krig längs de västra gränserna. Det blev allt tydligare att Moskva, för att nå framgång mot västmakterna, måste tillägna sig dessas överlägsna teknik, på samma sätt som det varit nödvändigt beträffande motståndaren i öster.
Detta övertagande skilde sig från de tidigare genom att den begränsades till tekniska innovationer och en effektivare förvaltning och inte, som i fallen Bysans och mon­golväldet, berörde samhällets ideologiska, socia­la eller politiska grunder.

Det Moskvarike som nu med hjälp av modern krigsteknik utsträckte sin makt västerut hade inte mycket med Kievstaten eller Europa att göra, men desto mer med mongolerna och erfarenheterna av de asiatiska erövringarna. Spanjorernas ’’reconquista’’ av den del av iberiska halvön som araberna erövrat pågick i flera hundra år. Också för Moskva var det fråga om ett slags ’’reconquista’’ av gamla kärnområden, men centrum var nu ett annat. Det var, säger författarna, ungefär som om Kastilien först hade erövrat Mexiko och Peru, och först därefter Andalusien.

Den västerländska inlåningen fortsatte att visa sig effektiv: ryska erövringar gjordes i väster (Polens delningar), och i söder (Krim), och efter Napoleonkrigen steg Ryssland fram som Europas mäktigaste rike. Den största expansionen av Ryska imperiet, som ägde rum cirka 1820–1880 i sydlig och östlig riktning, sammanföll med västmakternas ’’age of imperialism’’. Blodiga krig fördes i Kaukasus 1817–1864, under vilka en stor del av olika bergsfolk utplånades. Från 1820-talet till 1880-talet fördes det mest omfattande imperia­listiska kriget i Rysslands historia, genom vilket territoriet utvidgades med 3,5 milj kvadratkilometer: Kazakstan 1822, Tasjkent 1865, Bu­chara 1872, Chiva, Turkmenien på 1870-talet. Och längst i öster deltog Ryssland i delningen av Kina.

Ryska revolutionen var liksom Sovjetunionens upplösning ett led i en global avkoloniseringsprocess. ’’Budskapet om frihet var adresserat till klasserna, men det kom genom ett misstag att hamna hos nationerna.’’ Genom kommunismen förlängdes livet på det ryska imperiet ett tag, ungefär som kristendomen förlängde livet på det romerska imperiet, konstaterar författarna. Nationernas mångfald förblev dock ett problem för kommunismen. Tio folk deporterades fullständigt från sina hem under andra världskriget, och sju av dem ströks från lista över nationella minoriteter. Och efter kriget fortsatte deportationerna.

Expansionen av det ryska imperiet uppvisar många likheter med de västerländs­ka imperierna, såväl när det gäller tid och riktning som metoder, med det självklara men viktiga undantaget att västeuropéerna expanderade över haven och Ryssland över land. Koloniseringen genom nyodling av nybyggare och genom utvinning av dyrbarheter (guld, silver respektive pälsverk) pågick samtidigt från 1400-talet till 1700-talet, när européerna erövrade Amerika och Moskva/Ryssland erövrade Sibirien. Enorma glesbefolkade områden togs i anspråk, ofta genom hårda strider och fördrivning eller utrotning av urbefolkningen. Metoder och tekniker var ganska likartade.

Men i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förlorade de europeiska sjömakterna den största delen av sina kolonier – länderna i Nord- och Sydamerika blev självständiga. I Europa beskrev sjömakterna ett slags ’’pulserande utveckling’’: expansion 1500–1700, sammandragning 1770–1820, ny expansion 1830-1914, och slutligen återvändande till sina ­historiska nationella gränser under andra halvan av 1900-talet. Medan den första expansionen genomfördes av nybyggare och bosättare och drevs av ekonomiska intressen, var 1800-talets expansion huvudsakligen driven av geopolitisk konkurrens stormakterna emellan. Den genomfördes med militära operationer, ledde till begränsad inflyttning av nybyggare, krävde stora resurser och var oftast inte särskilt lönsam ekonomiskt.

Också i dessa avseenden uppvisar den parallella ryska expansionen stora likheter. Men Ryssland undgick ’’pulseringen’’ genom att istället förändra sig självt. Koloniseringen på 1500- och 1600-talen genomfördes av Moskvariket, som under andra halvan av 1600-talet förvandlades till Ryssland, sedan man fullbordat koloniseringen av Sibirien till Fjärran Östern och erövrat och inkorporerat de två cent­rumen i det gamla Rus, som varit mer betydelsefulla än Moskva självt, nämligen Novgorod och Kiev. Senare på 1800-talet utvidgades imperiet genom militära erövringar från Finland och Polen till Persien och Kina, och därmed skapades det riktiga ’’Ryska imperiet’’. Istället för ett ’’pulserande’’ mellan expansion och sammandragning blev det ett oavbrutet territoriellt adderande och därmed ett stärkande av identiteten som imperium, inte som nation. Moskvametropolen löstes upp och förlorade sig i imperiet, och den stat som under Peter den store började styras från Sankt Petersburg förvandlades till ett nytt land. Ett byte av subjekt skedde, menar författarna, på ett sätt som aldrig skett i någon europeisk metropol.

Samtidigt blev alla besittningar fullvärdiga delar inom imperiets gränser. Eftersom det inte fanns en klart avgränsad metropol, var det svårt att ha en hierarki av nivåer för relationerna till besittningarna, något som européerna var skickliga på att konstruera, och som gjorde en senare avveckling av deras imperier politiskt lättare. Det betydde för Rysslands del däremot att varje förlust i imperiets ytterområden automatiskt förvandlades till ett hot mot alla grundläggande komponenter i hela imperiet.

Under Ryska imperiet späddes alltså den gamla moskovitiska metropolen ut och uppgick i imperiestaten, och den upphörde att existera som en politisk enhet. Syftet med imperiets expansion var inte de centrala regionernas utveckling utan imperiet självt. Det ofta citerade replikskiftet mellan tsar Nikolaj II och hans premiärminister Sergej Witte syftade på just det. ’’Hur står det till i Ryssland idag?’’ frågade tsaren och fick svaret: ’’Ryssland finns inte, Ers Majestät, bara Ryska imperiet.’’

Perestrojkan på 1980-talet var tänkt att reparera och frigöra den stagnerande ryska ekonomin. Men budskapet om frihet, ursprungligen riktat till de sovjetiska företagen, hamnade även denna gång, precis som 1917, hos nationerna. I samband med upplösningen av Sovjetunionen 1991 uppmanade Jeltsin enheterna i den nya Ryska federationen att ta för sig av så mycket suveränitet de orkade. Den självständigheten har Putin förvisso tagit tillbaka, men dagens Ryssland, präglat av den auktoritära maktvertikalen, kan ändå inte undertrycka nationella spänningar. Dagens Ryska federation består fortfarande dels av Moskvarikets kärnområde, dels den enorma nybyggarkolonin Sibirien, dels de nationella republiker som inte fick sitt oberoende, dels de territorier som erövrats under krigen på 1800-talet, framförallt norra Kaukasus.

För det nya Rysslands del inträffade aldrig den viktigaste funktionen med ett imperiums sammanbrott, nämligen en tydlig uppdelning mellan metropolen och de tidigare kolonierna. I Ryska federationen finns både den tidigare metropolen och de tidigare kolonierna kvar, och sammanbrottet 1991 utlöste inte någon ny process av självdefiniering hos metropolen.

Försöket att nedmontera det komplext sammansatta imperiet Sovjetunionen har efter 30 år alltså misslyckats. Huvudorsaken har varit eliternas oförmåga att betrakta vad som hände åren omkring 1990 som en naturlig fortsättning av den globala trenden avkolonisering. Det nya Ryssland hade haft större chans att utvecklas, menar författarna, om man låtit Central­asien och Kaukasus gå sin egen väg och avstått från att satsa kraft på att bevara sitt inflytande där, och själv koncentrerat sig på att bygga upp en kärna kring Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Då hade kanske en ’’ordnad reträtt’’ till det petrinska Ryssland kunnat ske, i alla händelser till en stat som varit mer Europaorienterad. Istället blev Rysslands första decennium som postimperium till stor del en historia om dess kolonialkrig i norra Kaukasus. Tjetjenienkriget borde för metropolens egen skull ha förlorats ungefär som Frankrike förlorade Algeriet.

Den pånyttfödda ryska imperiesträvan stöter på oöverstigliga hinder. Landet är omgivet av nationalstater eller unioner långt mäktigare än det självt, i första hand EU och Kina. Det saknar mjuk makt och ekonomiska resurser att effektivt påverka de förlorade kolonierna, som graviterar mot EU eller Kina. Denna frustration bidrar till att göra dagens Ryssland till ett med författarnas uttryck ’’hysteriskt imperium’’. I takt med att landets ledare inser omöjligheten att återupprätta riktiga imperiestrukturer, förskjuter de återupprättandet till ett inbillat imperium i folks huvuden, vilket leder till ett slags parallell verklighet.

Denna nya imperiepolitik inriktas på perceptioner hemma och utomlands. Man konstruerar ett antal fobier och myter som sprids i massupplaga. De viktigaste fobierna gäller landets sönderfall, den ständiga närvaron av fiender som ligger bakom alla problem och slutligen en fruktan för alla alternativa åsikter och alternativ till makten. Identifiering av makten med staten har blivit ytterligare en sida av imperiestyret. Kritik av staten har blivit förräderi, och ny lagstiftning utvidgar detta till att gälla även kritik av ’’maktens företrädare’’. Försök att organisera fria val uppfattas som antistatlig verksamhet.

Det samtida ryska imperiet manifesteras alltså som fobier i medvetandet hos både elit och folk. Men det är fråga om ett imperium på defensiven och som behöver positiva myter. De viktigaste myterna gäller det nuvarande Rysslands framgång och storhet och landets ökande internationella erkännande och militära styrka. Men vad gäller de militära framgångarna är Georgien, Krim, Donbass, Syrien­ närmast att betrakta, med författarnas ord, som exempel på ’’teatraliserad mikromilitarism’’, vilka inte på något väsentligt sätt förändrar de geopolitiska förhållandena. Utrikespolitiken tillåter Kreml att för den egna befolkningen visa upp påstådda framgångar, och de blir ett medel att övertyga både sig själv och befolkningen om att Ryssland verkligen har rest sig från sina knän. Författarna betecknar det som en växande ’’imperienarcissism’’.

Emellertid börjar de förmenta utrikesframgångarna att förlora sin övertygande kraft, särskilt i takt med att de ekonomiska svårigheterna växer, och ett annat mytologiskt tema blir därför nödvändigt. Det blir segrarna och framgångarna i det förflutna, främst i andra världskriget. Den sista myten gäller Rysslands särskildhet och utvaldhet, nationens unika egenskaper som ska utgöra grund för en bestående stolthet. På senare tid har denna myt utvecklats till ’’den ryska konservatismen’’ baserad på begreppet ’’traditionella andliga-­moraliska värden’’, vilka idag anses vara en hörnsten för den nationella säkerheten. Men det förflutnas myter innehåller ingen framtidsvision, riktningsangivelse eller löften om förändringar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Ryssland av idag är inte ett framgångsrikt utan ett land i första hand skrämt av de postimperiella trenderna i världen, skriver Vladislav Inozemtsev och Alexander Abalov. Dess reaktiva, ofta fientliga förhållande till omvärlden är betingat av öppen avundsjuka gentemot de länder som lyckats kombinera ekonomisk kreativitet, välfärd och politisk frihet.

Den ryska ideologin söker idag sin identitet i Moskvariket – den ortodoxa lärans unika karaktär, den icke-europeiska kulturens specifika drag, självtillräcklighet och avskildhet från yttervärlden. Denna trend kommer att förstärkas, menar författarna, och utsikterna för en modern rysk stat är idag mycket mindre än i slutet av Ryska imperiet eller i slutet av Sovjetunionen. Det främs­ta målet för dagens ryska regim är att bevara stabiliteten, vilken kan definieras som icke-utveckling. Makten strävar efter att undvika allt som undergräver dess ställning som ägare av landets rikedom, och målet är att bevara denna situation med så liten teknologisk och ekonomisk degradering som möjligt – alltmedan många objektiva trender pekar mot en fortsatt försämring av läget.

Ryssland har börjat tappa orienteringen i en situation där imperievärderingar inte längre efterfrågas. Landet har förlorat den banala förmågan att kommunicera med majoriteten av nationalstaterna i världen och hotas av sin oförmåga att förstå både sig självt och samtida normer. Från Rom har Ryssland tagit över idén om imperiell expansion, medan resten av världen har tagit över helt andra romerska idéer­ om governance, det vill säga republik, rätts­sy­stem, territoriell förvaltning et cetera.

Ryssland liknar därför idag ett slagskepp från förra sekelskiftet som försöker angöra kajen i en yachthamn på Ibiza. Som imperium hade Ryssland inte ’’turen’’ att gå under i kamp med andra imperier – och idag tvingas landet leva ut sin tid omgivet av politiska strukturer som för det självt är totalt obegripliga. Framöver väntar därför oundvikligen destabilisering med oförutsägbara resultat.

Så långt författarna. Men är en rysk nationalstat möjlig eller ens tänkbar? Uttrycket nationalstat kanske inte i första hand syftar på behovet av nya gränsdragningar (utom möjligen beträffande norra Kaukasus), utan på en kvalitativ förändring som bryter med det nuvarande auktoritära systemets låsningar och avvisar fortsatt stagnation för att bevara en imperiedröm från det förflutna. En nationalstat vore därför – åtminstone – beredd att acceptera minskat inflytande för Moskva inom den nuvarande federationen.

Man kan invända att Det ändlösa imperiet bäddar för en alltför deterministisk syn på Rysslands framtid. Dagens omedelbara problem i Ryssland är att den styrande eliten, och en stor grupp som är beroende av denna elit, har sitt intresse i att den nuvarande auktoritära kleptokratin består, och att repressionen hittills förmår blockera framväxten av alla alternativ. Mot detta vänder sig den yngre generationen förvisso allt kraftigare. Men det är Ryssland som imperium som gör repressionen möjlig, ja till och med nödvändig. I författarnas längre perspektiv spelar personligheten en mind­re roll, och Putin framstår mindre som en skapare av systemet än som dess artikulerade representant. Kanske kan man säga att imperiesystemet behövde sin maktvertikal och fick en Putin.

Vladislav Inozemtsev är alltså tämligen pessimistisk om den närmaste ryska framtiden och verkar inte tilltro den demokratiska oppositionen stora möjligheter, inte heller oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Han menar att den ryska majoriteten trots sitt missnöje förblir inåtvänd och upptagen av mer vardagliga frågor, att den demokratiska oppositionen är lika splittrad som någonsin, och att dess möjligheter att påverka makten följaktligen är mycket små. Inozemtsevs avfärdande av Navalny har förstås upprört dennes anhängare, som menar att den gode professorn i utlandet är både cynisk och har tappat kontakten med vad som pågår i Ryssland. Men aktuella opinionsundersökningar från det ansedda Levadacentret stöder onekligen hans pessimism, liksom Kremls alltmer systematiska repression, som inte längre behöver någon fernissa. En återgång till sovjetiska mönster och restauration av imperiet, även om detta delvis är inbillat, tycks vara vad som pågår, och om man skall tro Vladislav Inozemtsev och hans kollega är det imperiet som dikterar villkoren.

Navalnyjs perspektiv sammanfaller på åtminstone ett sätt med Inozemtsevs. Navalnyj betonar också att Ryssland måste bli en nationalstat istället för ett imperium för att kunna bli ett normalt land. Och Inozemtsevs determinism är inte mer rigorös än att han säger att varje demokratisk rörelse i Ryssland på något sätt måste ta sig an och övervinna imperiet för att lyckas. 

Tomas Bertelman

Sveriges ambassadör i Moskva mellan 2008 och 2012. Han är författare till "Från ett kallt krig till ett annat" (2019).

Läs vidare