För några månader sedan fick Svenska kyrkan en ny ärkebiskop i tidigare linköpingsbiskopen Martin Modéus. Hans företrädare Antje Jackelén har således nu gått i pension. Många drar en lättnades suck över hennes pensionering och andra beklagar. Jag tillhör dem som är lättade. Egentligen inte i huvudsak på grund av våra meningsskiljaktigheter i fråga om kyrkans kärna och uppdrag, utan snarare vad gäller de metoder ärkebiskopen använt mot sina kritiker.

De stora och etablerade medierna har, när de väl rapporterat, i huvudsak stämt in i den hyllningskör som funnits runt Antje Jackelén. Det är märkligt det där, hur granskningen av maktutövning kan utebli. En förklaring kan vara att kyrkan inte betraktas som en maktfaktor längre, en annan att kvinnor alltid utövar makt på ett mjukare sätt. Båda dessa föreställningar är falska.

”Svenska kyrkan behöver nu en läkningsprocess”

Eftersom jag har varit indragen i många skeenden och debatter som rört kritik mot Antje Jackeléns sätt att utöva sitt ämbete, så tänker jag avvakta med att skriva en biografi över henne. Tid och avstånd behöver tillryggaläggas, så att perspektiven klarnar. Om jag alls någonsin kommer att skriva den där biografin, förstås. Det återstår att se.

Svenska kyrkan behöver nu en läkningsprocess och möjligen går den fortare än jag och andra har kunnat föreställa oss. Det kan nämligen gå snabbt att bli en föredetting. Och det skulle verkligen behövas nu; att de metoder som använts och skapat rädsla och tystnad faller djupt ned i en bottenlös brunn av glömska. En tid av återställelse behöver sedan ta vid.

Det som oroar mig mest är att jag märker att det finns kollegor och andra i Svenska kyrkan som inte längre har den evangeliska friheten som ryggmärgsreflex. Den evangeliska friheten är den lutherska teologins pärla: Vi är andligt myndiga människor med mandat att tänka, tolka, avgöra och skriva fritt. Vi har friheten att vara kritiska, för att det ibland är det mest lojala förhållningssättet. Ni är jordens salt, som Jesus sa och varnade för att saltet kan förlora sin sälta. Att stärka den frimodigheten den evangeliska friheten ger är ett av de områden som behöver återställas under den postjackelénska läkningsprocessen.

Jag tror som sagt att det kan gå ganska snabbt att bli en föredetting och jag är nyfiken på hur den förändring som nu begynner inom Svenska kyrkan. Det skiftet har redan märkts. Jag läser och hör exempelvis offentliga uttalanden från personer som aldrig drog ett kritiskt andetag så länge Jackelén höll i ärkebiskopsstaven, men som nu är mer än syrliga mot hennes teologi och ledarstil. De hade gjort en del skillnad tidigare, men nu är det enbart positioneringar. För några år sedan hade kappvändarna antagligen provocerat mig, men i dag känner jag allt för väl igen fenomenet. Det är så världen fungerar. Ett slags omvänd Jesus liknelse: det salt som aldrig var salt vill vara sälta när det inte längre behövs.

Jag är ändå försiktigt hoppfull vad gäller den evangeliska friheten. För, det var ett uttalande av ärkebiskop Martin Modéus som verkligen tog tag i mig och gick rakt in i själ och hjärta. På en fråga i Kyrkans tidning om hur han såg på kyrkans kritiker svarade han: ”Min grundhållning är att all kritik är gåvor som är angelägna att lyssna till. Människor ser saker som jag inte ser. Det finns en smärta som tar i en själv när man framför kritik och jag har stor respekt för vad det kostar”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Orden beskriver ett förhållningssätt och en teologisk syn som är raka motsatsen till den tystnadskultur och tystandekultur som Antje Jackelén odlade och spred. Genom de orden påbörjades faktiskt Svenska kyrkans läkningsprocess. Äntligen.

En god och välsignad adventstid och jul och ett gott nytt år önskar jag alla läsare.