Inga ursäkter

Susanna Birgersson. Illustration: Johan Patricny

Tidsandan, det var ju vi. Så har jag tänkt gång på gång det senaste året, när jag hört hur socialdemokrater försökt trassla sig ur sina tidigare ståndpunkter om migration, för att få börja om med en ny, fräsch trovärdighet.

”Det var tidsandan som gjorde att vi uttryckte oss som vi gjorde, att vi fördömde alla som ifrågasatte den ständigt ökande invandringen från länder och kulturer långt borta. Man kunde inte göra något annat. Det var tidsandan.” Och ja, det var det sannerligen.

Men den tidsandan – det var ju vi.

Det fanns ett fruktansvärt effektivt luftförsvar som identifierade och sköt ner vartenda litet försök att problematisera omfattningen av invandringen. Visst kunde man i någon mån diskutera hederskulturen, åtminstone lite försiktigt, och minns ni den där artikelserien av Maciej Zaremba, som klädde av integrationsindustrin in på bara skinnet, den nakna dumheten fullständigt exponerad? Visst. Men de politiker som ville göra något åt segregationen, islamismen, hederskulturen, bidragsfusket, arbetslivskriminaliteten, skuggsamhället, den etniskt präglade brottsligheten, fusket med uppehållstillstånd – de fick alla uppleva hur förslagen sköts sönder i luften.

Jag vet precis hur det gick till för jag var en del av luftförsvaret under åren runt 2010. Till exempel såhär: En liten grupp moderater skrev en debattartikel om problemet med att svenska pass såldes och användes för människosmuggling. Jag skrev genast en mångordig ledare som inte direkt förnekade att problemet existerade, men pekade ut de moderata artikelförfattarna som problemet: de hade ju misstänkliggjort invandrare.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp larmade i en rapport om islamismen i svenska moskéer: man var totalt ointresserad av om han hade rätt eller inte, och hittade istället (eller hittade på, jag minns inte riktigt) ett metodfel, och förordade därför att rapporten skulle förpassas till papperskorgen.

Lite senare på en lite större tidning höll man på att upplösas i sina minsta beståndsdelar av att dåvarande migrationsministern, Tobias Billström, gjorde en liten ansats att tala klarspråk om hur skuggsamhället var beskaffat. Det var fruktansvärt oanständigt att påtala hur infrastrukturen såg ut. Och återigen, intresset för hur det stod till med skuggsamhället var obefintligt.

Dåvarande S-ledaren deltog i luftvärnet, via SVT:

”Det är häpnadsväckande att man gör ett sådant uttalande där man anspelar på att folk med olika hudfärg, hårfärg eller ögonfärg har olika utgångspunkter för sitt handlande. Det tycker jag är mycket, mycket flagrant.”

Populärt

The price of good taste

The Italian pavilion at this year's Venice Biennale constituted a frontal assault on contemporary art. By eliminating the art world's now principal agent, the curator, the right-wing populist, Vittorio Sgarbi, showed that it is the price, expressed in money, which determines an artwork's value rather than its aesthetic qualities.

Billström tvingades be om ursäkt men Löfven tyckte inte att det räckte. Man kunde inte hålla på och släta över i all oändlighet. Billström hade ju också sagt det där om volymer. Och det skulle han inte ha gjort. Vad menade han? Som om det var helt omöjligt att förstå – eller så förgripligt att det inte gick att ta in. Fredrik Reinfeldt själv tog avstånd från sitt statsråd när drevet gick som hetast.

Det fanns röster som inte deltog i skådespelet, enskilda opinionsbildare som envetet påtalade konsekvenserna av invandringen, till och med en som på egen hand kartlade stora delar av den svenska islamismen på sin privata blogg. Men de hörde till undantagen. Och nästan ingen enda sa någonsin det fullkomligt uppenbara: att omfattningen av invandringen höll på att skapa problem som vi inte skulle kunna lösa. Jo, Sverigedemokraterna sa det. Och därför fick ingen annan säga det.

Vi är många som bär ansvar för den besynnerliga, antiintellektuella atmo­sfär som rådde i Sverige under det tidiga 10-talet. Och vi kan inte ursäkta oss med ”tidsandan” – när vi själva var med och skapade den. Socialdemokraternas krumbukter är den ynkligaste ansvarsflykt jag någonsin har sett.

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare