De litteraturhistoriska biografierna utgör ett bärande inslag i det svenska kulturbygget. Det påminns man om när man besiktigar bokbestånden i antikvariat och second hand-butiker. Där vimlar det av diktarbiografier, inte sällan skrivna av ryktbara författare som Fredrik Böök, Elin Wägner, Sven Stolpe, Olof Lagercrantz eller Jan Myrdal. Sannolikt får dessa ålderstigna dyrgripar snart sällskap i hyllorna av nyare verk, som till exempel Johan Svedjedals Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv (2017), Anders Cullheds Dante. Den förste författaren (2021) och Lars Lönnroths ”dubbelbio­grafi” Parallella liv. Om Sven Delblancs och P. O. Enquists författarskap (2022).

Trots detta har den litteraturhistoriska biografin blivit ifrågasatt. Till exempel hävdade Jesper Högström nyligen i Dagens Nyheter att den i Sverige ”överlag lidit av borgerlig diskretion och akademisk torka”. Högströms inlägg fick inte många mothugg. Men den som vill hävda en annan mening har inte svårt att hitta slagkraftiga motexempel.

Särskilt lätt är det om man vänder sig till den vildvuxna tradition av kritiker och forskare som har ägnat sig åt August Strindberg. Här hittar man det mesta av vad en nöjeslysten biografiläsare rimligtvis kan begära av roande underhållning, däribland pikanta anekdoter, djuplodande själsanalyser och vida utblickar över pittoreska miljöer och spännande tidsskeden.

”Stolpes bok har rent av ett tycke av lustmord”

Mest underhållande är nog Sven Stolpes August Strindberg (1978) och Jan Myrdals Johan August Strindberg (2000). Mycket i dessa böcker är diskutabelt på gränsen till det stolliga, men tråkiga är de inte.

Stolpes bok har rent av ett tycke av lustmord. Han vill ta heder och ära av Strindberg, och man kan inte missta sig på hans förtjusning, när han tycker sig ha lyckats. Sålunda skriver han i bokens förord: ”Ingen torde förneka att Strindberg som karaktär är repellerande – han är ofta gemen, opålitlig och grym.”

Liknande omdömen om Strindberg återkom för övrigt också, när Stolpe inför publiceringen av boken fick tillfälle att summera sina slutsatser i dagspressen och etermedierna. I en intervju i Sveriges Radio sade han: ”Jag tycker att han är alldeles outhärdlig. August Strindberg var en genomusel människa. […] Han hittar på de gemenaste saker om alla sina gamla vänner och beskyddare.”

Hos Jan Myrdal är det mesta helt annorlunda. Johan August Strindberg har snarast karaktär av apologi. Myrdal förtiger visserligen inte att det fanns svårsmälta inslag i Strindbergs personlighet – dit hörde hans fördomar mot kvinnor och judar – men han vill få dessa egenheter att framstå som i grunden lovvärda inslag i en ”Folkets kultur”. Exempel är hans krystade kommentarer till den antisemitism som tidvis skämde Strindbergs författarskap. Den bortförklaras som en ”folklig” protest mot kungahusets och adelns välvilja mot de förmögna judar som sägs ha svikit sitt judiska ursprung genom att anamma den svenska överklassens värderingar och livsstil.

Det apologetiska i Johan August Strindberg har flera orsaker. Viktigast är väl ändå att Myrdal genomgående identifierar sig med föremålet för sin biografi. I vissa kapitel kan man vara osäker på om det egentligen handlar om Strindberg eller om Myrdal själv. Effekten av denna osäkerhet är inte sällan en komik som av allt att döma är helt oavsiktlig: ”Strindberg är som män i Sverige mest. Bara lite mer så. Han skrev det andra tänkte tyst. […] Han var en me­delsvensk karl, en hygglig människa. En karl som tyckte om sill och potatis, blommor och små barn.”

Stolpe och Myrdal är som sagt underhållande, men för läsare med anspråk på vetenskaplighet och god ton framstår de kanske ändå som lite för extravaganta. Sådana läsare föredrar nog den något mer sobra tradition som Jesper Högström möjligen syftar på, då han hävdar att den litterära biografin i Sverige skulle lida av ”akademisk torka”. Det är i så fall en orättvis karakteristik. Bland de mest spännande böcker som jag har läst finns Martin Lamms August Strindberg (1940–1942), Torsten Eklunds Tjänstekvinnans son. En psykologisk Strindbergs­studie (1948), Gunnar Brandells Strindbergs Infernokris (1950), Olof Lagercrantz August Strindberg (1979), P. O. Enquists Strindberg – ett liv (1984) och Görans Häggs ”Sanningen är alltid oförsynt.” En biografi över August Strindberg (2016).

Martin Lamm var den dominerande forskaren från 1920-talet till 1940-talet, vars böcker utgör grunden för senare verk om Strindbergs liv och författarskap. Lamms utgångspunkt var att Strindbergs litterära verk alltid är självbiografiska. Därför läser han inte romanerna och dramerna som fristående verk, utan ser dem som avsnitt i en enda lång självbekännelse. Arvid Falk i Röda Rummet, Johan i Tjänstekvinnans son, Axel i En dåres försvarstal och berättaren i Inferno är sålunda identiska med Strindberg själv. Ett liknande resonemang möter vi hos Tors­ten Eklund. Han utgår liksom Lamm från att de diktade verken ger pålitliga porträtt av författaren och hans själsliv.

På denna punkt avviker Olof Lagercrantz bok från föregångarna. Han sätter inte likhetstecken mellan liv och verk. Strindberg utnyttjar visserligen sina egna och andras upplevelser i sina berättelser och dramer, men först efter en förvandling som gör dem till fristående konstverk. Detta gör enligt Lagercrantz att det är vanskligt att utnyttja hans verk som pålitliga källor för en vetenskaplig skildring av hans liv.

Det senaste tillskottet i serien är Göran Häggs uppfriskande respektlösa närstudie. Här hymlas det inte om Strindbergs mindre tilltalande sidor. Sålunda framstår han inte sällan som genuint osympatisk men också som mycket mänsklig. Häggs bok är välgjord, men det går inte att komma ifrån att det biografiska har inkräktat på analysen av Strindbergs verk, som i regel är snabbt överstökade. Vill man ha sådant bör man gå till andra källor.

Biografierna om Strindberg framstår för mig som spännande inslag i det svenska kulturarvet. Likväl tror jag mig veta vilket exempel Högström skulle ha anfört, för den händelse han velat använda någon av Strindbergsforskarna som argument för sin tes. ”Borgerlig diskretion och akademisk torka” skulle man – om man vill vara lite illvillig – möjligen kunna återfinna i Gunnar Brandells Strindberg – ett författarliv som åren 1983–1989 utkom i fyra delar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När Brandell doktorerade på avhandlingen Strindbergs Infernokris drev han några teser som visade sig vara svåra att försvara. Kanske är det därför som han med Strindberg – ett författarliv skrivit ett verk av en helt annan typ. Här håller han sig hela tiden mycket nära det väldiga källmaterialet, vilket betyder att utrymmet för djärva spekulationer inte blivit stort. Det är säkert anledningen till att recensenter och andra bedömare – till exempel Göran Hägg – ibland uttryckt sig ganska snävt om de bortåt 2 000 sidor som verket omfattar.

Det betyder inte att Strindberg – ett författarliv skulle sakna läsvärde. Tvärtom! Genom sin nyktra saklighet utgör böckerna ett värdefullt och på sitt sätt mycket underhållande komplement till de stundom ganska spekulativa utläggningar som man kan finna i litteraturen om Strindberg.

Ett vittnesbörd om det kommer lite oväntat från en skribent av en helt annan typ än Brandell, Jan Myrdal. Myrdal brukar gå hårt åt sina föregångare inom Strindbergsforskningen, men i hans uttalanden om Brandells böcker finns en erkännsamhet som gränsar till beundran eller högaktning. I förordet till Johan August Strindberg konstaterar han sålunda att de inte bara är lättlästa utan också informativa och pålitliga.

Denna erkännsamhet är anmärkningsvärd av flera skäl. Först och främst kan man notera att Brandell stod långt från den marxism som Myrdal bekände sig till. Det är en omständighet som Myrdal givetvis var medveten om, men i sin Strindbergsbok gör han ingen sak av det.

Myrdal tycks inte heller ha något att invända mot de drag hos Brandell som med Högströms ord kanske skulle kunna kallas ”borgerlig diskretion och akademisk torka”. Diskretionen lyser däremot med sin frånvaro i hans egen bok. I Johan August Strindberg läggs det sålunda stor vikt vid Strindbergs alkoholmissbruk och motgångar på det sexuella området.