Ingen äkta vara

Det rätta virket: Ernest Shackleton. FOTO: ERNEST SHACKLETON / GETTY IMAGES

Forna tiders upptäcktsresande riskerade livet genom att utforska det okända. Dagens ”äventyr” har förvandlats till kicksökande turism med selfiepinnen i högsta hugg.

Nu har det gått 70 år sedan Edmund Hillary och Tenzing Norgay blev först med att bestiga Mount Everest den 29 maj 1953. Toppförsöket var livsfarligt. Flera tidigare expeditioner hade misslyckats och någonstans på berget fanns kvarlevorna av George Mallory och Andrew Irvine som försvann på vägen upp 1924.

Edmund Hillary tänkte att den framgångsrika bestigningen skulle bli sista raden i kapitlet, så att säga. Det var ju färdigt nu när berget hade besegrats. ”Både Tenzing och jag trodde det var osannolikt att någon annan skulle göra ytterligare försök efter att vi hade bestigit berget”, sa Hillary senare till National Geogra­phic. ”Vi kunde inte haft mer fel.” Mount Everest förvandlas idag långsamt till en soptipp med skräp och exkrementer som över 600 klättrare om året lämnar kvar.

Därför är nyheten om den döende sherpan på K2 egentligen inte förvånande. I slutet av juli i år föll en sherpa fem meter i den trängs­ta och farligaste passagen på vägen till toppen av K2, i den beryktade Flaskhalsen. Han blev hängande upp och ned och drogs till slut upp på den minimala avsatsen. Passagen är så smal att raden av klättrare endast kan ta sig fram på led. Vilket de makalöst nog fortsatte med, trots att vägen nu blockerades av en döende sherpa som de klev över på vägen mot toppen.

En av klättrarna var en norska som genom att klara av K2 just den dagen satte något slags världsrekord i att bestiga flest toppar på kortaste tid. Vid hemkomsten skuggades hennes rekord av anklagelsen om att ha lämnat kvar en döende man på vägen upp. Hon försvarade sig med att folk från hennes grupp hade lagt mycket tid på att försöka hjälpa mannen, men bekräftade i praktiken det väsentliga. Kvar på stigen till toppen lämnade hon en döende man och fler klättrare hade passerat och fortsatt upp.

De kallas ofta för äventyrare. De utför spektakulära farligheter med en selfiepinne i vänster hand. Ordet snyltar på statusen hos forna dagars upptäcksresenärer. De riktiga äventyrarna riskerade livet genom att ta sig fram till de kvarvarande outforskade platserna på jorden och gjorde världskartan fullständig. Men skillnaden mellan vår tids ”äventyrare” och den äkta varan är fundamental. Äventyrare var inte bara ”bättre” förr, fenomenet finns knappt längre.

Det är inte GoPro-kameran i sig som är problemet. Även förr hade finansieringen till expeditionerna en kommersiell sida och medier ingick alltid i paketet. Äventyrarnas reseskildringar blev bästsäljare, föredragsturnéer gav stora intäkter. Bakom finansieringen fanns vetenskapliga och nationalistiska motiv, men det fanns också pengar att tjäna på äventyr.

Skillnaden ligger i att forna äventyrare alltid gjorde någonting för första gången, man utforskade det okända. Att ta sig dit för andra eller sexhundrade gången skulle varit meningslöst. Farorna på vägen var oundvikliga bieffekter. Expeditionen var farlig därför att det inte fanns något säkrare sätt att utföra uppdraget. Riskerna försökte man minimera, för de var stora nog ändå – äventyren var bokstavligen livsfarliga. Att sådan verksamhet endast lockade rastlösa människor med extrem riskaptit säger sig själv. Men den tidens äventyr var autentiska, både farorna och målsättningarna.

Imars förra året återfanns fartyget Endurance på botten av Weddell­havet. Vraket var fortfarande perfekt bevarat efter mer än 100 år i de iskalla och syrefattiga vattnen utanför Antarktis. Endurance var Ernest Shackletons fartyg i den berömda Antarktisexpeditionen år 1915. Och till klätterturisterna på K2 kan man inte tänka sig en tydligare kontrast än Shackleton.

Expeditionens syfte hade varit att bli först med att korsa Antarktis. Att nå fram till sydpolen hade Roald Amundsen redan lyckats med 1911, så det målet var avklarat, men att ta sig över Antarktis var ännu ogjort. Men innan man landsatt gruppen för överfarten fastnade Endurance i isen i Weddellhavet och krossades. Besättningen evakuerades till opålitliga isflak och tog sig efter många strapatser fram till den fullkomligt ödsliga, is- och stentäckta Elefantön. En mer desperat situation kan man inte föreställa sig.

Istället för att utforska Antarktis blev Shackletons stora uppdrag nu ett annat: Att lyckas rädda livet på sina expeditionsmedlemmar. Det extrema hjältemod Shackleton visade när han löste uppgiften är en av de stora berättelserna i polarfararnas historia. För att tillkalla hjälp tvingades han och fem kamrater att ge sig ut på Ishavet på nytt. I en liten livbåt, sex meter lång, lyckades de efter två veckor och en orkan att ta sig fram till Sydgeorgien. Men de hade hamnat på fel sida av ön, så nu behövde de korsa mycket farliga berg med bara 15 meter rep som enda utrustning, innan de till slut nådde fram till en valfångarstation där hjälpen fanns.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Lojaliteten mot expeditionens medlemmar var fullständig. Shackleton såg det som givet att han skulle ta de största riskerna och göra de största uppoffringarna för att rädda alla. En annan polarfarare, Raymond Priestley, som inte var med på Endurance men som ingått i en tidigare expedition sade senare att ”när katastrofen slår till, när allt hopp är ute, då får man falla på knä och be om Shackleton”.

Det är omöjligt att föreställa sig en Shackleton som klättrar förbi en döende man på vägen till ännu en poänglös toppbestigning. Äventyrare var bättre förr för det fanns fortfarande riktiga äventyr. De outforskade platserna blev allt färre på jorden, och slutligen återstod bara bottnen på djuphaven. För Edmund Hillary var det naturligt att ingen skulle söka sig upp på Mount Everest igen. Varför skulle någon ta den risken? Men äventyren transformerades till kicksökande turism och artificiellt konstruerade ”utmaningar”. Först genom öknen på en enhjuling? Först att bestiga berget på ett ben? Därmed blir den döende sherpan snarare som om någon i personalen får en hjärtattack medan turisterna fortsätter att njuta av sin resa.

Ett äventyr återstår, det största. Vår tids motsvarighet till riktiga äventyrare är astronauter. Men det är en helt annan historia.

Peter Santesson

Vd i Infostat.

Mer från Peter Santesson

Läs vidare