Jag minns mitt parlament
Högtidligt. stort. rörd. Känslorna grep tag i mig, lite oväntat hårt, när jag för första gången såg mitt namn på min stol i riksdagen, den där dagen i oktober 1991. Det var samma år som Fredrik Reinfeldt valdes in i riksdagen. Efter Kristdemokraternas långa ökenvandring utanför parlamentet hade vi äntligen brutit igenom. Jag var 31 år och nyvald riksdagsledamot från Västerbotten. En av 26 riksdagsledamöter i vår grupp. Inte nog med att vi kom in i riksdagen, vi tog också plats i den borgerliga regeringen med tre statsråd.
Idag 23 år senare kan jag summera sammanlagt 19 år i riksdag och regering. Jag har företrätt tre olika valkretsar i takt med att jag flyttat runt i Sverige. Jag har suttit i flera olika utskott och har åtta år som gruppledare och fyra år som ordförande i riksdagens finansutskott. Dessutom fyra år som civil- och bostadsminister. Fantastiskt rika och spännande erfarenheter.
Sverige och världen har radikalt förändrats under denna tidsperiod. Globaliseringen har accelererat. Informationsteknologin har revolutionerat både våra privatliv och ekonomin. Människor rör sig snabbare och lättare över jorden. Ett nytt geopolitiskt läge – från kalla kriget till helt nya konfliktdimensioner som främst tar sig uttryck i det kaos som råder i Mellanöstern. Gamla sanningar gäller inte längre. I denna nya värld ska ett litet exportberoende land som Sverige orientera sig.
Vi har haft två borgerliga regeringsperioder under denna tid. Den första 1991-94 hanterade en djup och långvarig ekonomisk kris. Men den hade det goda med sig att den ledde fram till en rad reformer. Pensionsöverenskommelsen, ny penningpolitisk ordningen med en fristående riksbank, EU-medlemskap. Den viktigaste var kanske det ekonomiska politiska regelverket som präglat politiken sedan dess.
Regeringen Bildt genomförde också en rad frihetsreformer. Tänk bara på avregleringen och omregleringen av telemarknaden som bäddade för att Sverige idag är ett ledande land inom mobiltelefoni. Men också skolpengens införande och en rad andra reformer på välfärdsområdet.
Alliansregeringen har 2006–2014 satt fokus på att arbete ska löna sig. Dessutom fortsatte reformarbetet för att skapa nya jobb i tidigare hårt reglerade och monopoliserade sektorer. Makt har på flera områden flyttats från politiker och byråkrater till enskilda människor.
Hela den politiska debatten har, trots dagens vinst-i-välfärden-debatt, flyttat rejält i en borgerlig riktning. Människor har vant sig vid ökad egenmakt och många arbetar nu i sektorer som tidigare var offentliga monopol. De återställare som den rödgröna regeringen kommer att ägna sig åt är trots allt begränsade ur ett långsiktigt perspektiv.
Är då avregleringar och privatiseringar alltid av godo? Nej, de måste ske på rätt sätt. Och här finns självklart anledning till självkritik. Avknoppningar, försäljningar och avregleringar har inte alltid skett på ett klokt sätt. Ibland har det blivit mer pro-business än pro-market. Alltså enskilda företag har gynnats i ivern att skapa fler alternativ, istället för att skapa en sund och bra spelplan för många olika aktörer. Alliansregeringen har inte heller lyckats skapa tillräckligt goda förutsättningar för civila samhällets aktörer att på allvar ge sig in i välfärdstjänstesektorn. Det sätt som den offentliga upphandlingen i praktiken har utformats i kommuner och landsting har ofta bromsat utvecklingen, men också bristen på kapital och tradition/kompetens på området. Här hade alliansregeringen kunnat vara bättre på att formulera ett offensivt svar på vinster-i-välfärden-debatten.
En annan viktig iakttagelse är att regeringsduglighet och samarbetsförmåga numera är borgerliga dygder, medan misstro riktas mot de rödgröna. För bara tio år sedan var det motsatta förhållanden. Detta och den starka traditionen av ordning och reda i offentliga finanser är något som borgerligheten investerat i och som man måste slå vakt om. Förtroende tar tid att bygga, men kan raseras mycket snabbt.
När jag tittar lite mer noggrant på mitt eget fögderi, främst bostadspolitikens område, är det några iakttagelser som är särskilt intressanta.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Den bostadspolitik som Socialdemokraterna fört fram till och med 1980-talet präglades av korporativism, regleringar och subventioner. Som en reaktion på det betraktades bostadsbyggande av stora delar av borgerligheten som vilken marknadsfråga som helst. Man glömde att bostadsförsörjningen i hög grad är styrd av politiska beslut. Det handlar om regelverk, kommunalt planmonopol och samhällsekonomin i stort. Bostaden är inte heller vilken vara som helst. Bostadspolitik måste därför handla om vilken roll politiken ska ha – en aktiv, men rätt roll. Ett exempel: Med de förenklade regler för att bygga små lägenheter som införts från 1 juli i år går det att bygga ungdoms- och studentbostäder till uppemot 25 procent lägre kostnad än tidigare.
Efter valet 2010 fick jag för första gången på länge den formella titeln bostadsminister. Plan- och bygglagsfrågorna som låg på miljödepartementet sammanfördes med bostadsförsörjningsfrågorna som låg på finansdepartementet. Därmed skapades bättre förutsättningar för att ta ett mer samlat grepp om bostadspolitiken. Ett omfattande reformarbete sattes igång med inriktning på att förenkla regelverk för att möjliggöra, skynda på och förbilliga bostadsbyggande. Det hann bli 112 skarpa lagförslag.
Vilka lärdomar kan jag dra? Jo, vikten av att göra en riktig och grundlig analys av problemet. Samt målmedvetet driva igenom alla små och stora beslut som krävs för att lösa problemen. För varje regelförenkling krävs mångdubbelt mer dokumentation i form av utredningar, analyser och beslutsunderlag än för att införa regeln. Och motståndet är alltid större mot förändring av något bestående än att införa en ny regel.