Jag önskar bara respekt

Om det finns tio miljoner invånare i Sverige finns det också tio miljoner åsikter om public service. Kanske kan vi räkna bort några hundratusen småbarn som ännu inte bildat sig en uppfattning om statsmediernas finansiering, omfattning och utbud.

Men resten av oss har alla varsin unika kombination av åsikter i detta ämne: Bör det ens finnas ett public service? Om ja, vilka ska i så fall betala och hur mycket? På vilket sätt bör pengarna samlas in? Hur stort ska public service vara? Smalt, stramt och bildande, eller brett, spretigt och underhållande, något för alla?

Är public service garanten för att medborgarna bibehåller något som liknar en gemensam verklighetsuppfattning, eller är det en institution som numera polariserar mer än den förenar?

Jag vet inte hur många texter jag skrivit om ämnet genom åren, kritik och åter kritik. Jag har krävt att SVT ska släppa Melodifestivalen och låta kommersiella aktörer ta över spektaklet. Jag har förfasat mig över ytligheten, över dumheten, över vänstervridningen. Under en libertariansk säsong i mitt liv ville jag avveckla public service helt och hållet: bort med tvånget och folkuppfostran!

”Det är en fruktansvärd genre redan i skrift, ännu värre i ljudformat.”

Med åren har jag blivit alltmer konservativ och önskar inte längre statsmediernas undergång. De är, inser jag nu, en del av vårt kulturarv. Sveriges Television och Sveriges Radio är kulturinstitutioner i sin egen rätt. Det är snart hundra år sedan den första radiogudstjänsten sändes, som allra första program från AB Radiotjänst. 1938 blev det folkstorm när en kvinna för första gången läste upp nyheterna i radion. Under december 1957 sändes den allra första julkalendern, och tio år senare den omåttligt populära Teskedsgumman. Även Sommar i P1 har sina rötter i 50-talet.

1956 får vi Sverige Television. 1958 har Aktuellt premiär. 1970 startar Sydnytt, två år senare följer Västnytt, Mittnytt och Nordnytt. 1989 sänds dramaserien Tre kärlekar med en nästan smärtsamt ung Samuel Fröler. Om du blundar kan du höra den melankoliska vinjettmusiken på darrigt piano. Ett decennium senare kommer Skärgårdsdoktorn med en nu lite mognare Samuel Fröler.

Förlåt, jag håller på att alldeles förlora mig i minnen, våra gemensamma. Min poäng är att SVT och SR är en del av vår moderna historia. Kanske hade man inte uppfunnit och inrättat ett public service idag – men nu finns det och är en del av vår kultur.

Jag har slutat önska mig ett radikalt annorlunda public service. Det är nog som det är. Melodifestivalen kommer inte att försvinna, jag kommer aldrig att tycka att Agenda är tillräckligt seriöst, eller att P1:s Människor och tro någonsin når bortom de sekulära föreställningar som präglar det här landet.

Populärt

Oroligt söder om Rio Grande

Först de goda nyheterna: i Argentina, Venezuela och Bolivia har företrädarna för en aggressiv och öppet populistisk vänster upplevt svidande valnederlag på sistone.

Det enda jag numera önskar är respekt. Jag önskar mig det å mina egna och å mina landsmäns vägnar, inte minst de äldres. Jag önskar slippa överraskas av radioprogram som Kära Annika mitt på blanka eftermiddagen. Kanske står jag och bakar ut bröd, med god hjälp av mina små barn, när plötsligt Annika Lantz med fnittrig röst börjar läsa upp låtsasbrev hon skrivit till någon låtsasbrevvän, kanske en Linda Skugge, kanske en Jonathan Unge. Det är en fruktansvärd genre redan i skrift, ännu värre i ljudformat. Men allra värst är innehållet. Låtsat avslappnat kan de diskutera de mest vulgära saker, som ­sexleksaker, ­storleken på könsorgan och sexlust. Det är inte roligt, inte allvarligt, inte angeläget, inte viktigt – bara dumt och platt. Jag vill inte höra sånt. Och jag tänker på alla dem som vuxit upp i ett annat Sverige, med andra normer än dem som gäller idag, människor som kanske har P1 som huvudsakligt sällskap på dagarna. Det där flamset är så oerhört respektlöst mot dem.

Ja, där går numera min gräns när det gäller public service. Jag förväntar mig lite respekt.

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare