Kinas myndigheter är inte kända för att hålla vad de lovar. Det blev Hongkongs befolkning varse i slutet av augusti, då löftet om att stadens nästa regeringschef skulle röstas fram i fria val 2017 plötsligt drogs tillbaka. Istället skulle invånarna få välja mellan två tre kandidater som på förhand godkänts av ledarna i Peking.

Beslutet fick hundratusentals Hongkongbor att välla ut på gatorna för att visa sitt missnöje, och ockupera viktiga delar av staden för att tvinga fram en ändring. Det var dock inte enbart sveket om nästkommande val som triggade folkets missnöje. Tvärtom är det en kedja av händelser som fått motsättningarna att öka i Hongkong sedan överlämningen från Storbritannien 1997.

Korruption och inflation har skjutit i höjden. Den akademiska friheten hotas vid stadens universitet, och ett curriculum innehållandes ”moralisk och patriotisk utbildning” i stadens grundskolor lades tillfälligt på hyllan först efter stora protester sommaren 2012. Lokala medie­hus köps upp och tystas ned. Inflödet av ljusskyggt kinesiskt kapital har fått fastig­hetspriserna att tredubblas det senaste årtiondet, medan löneökningen under samma period blott varit tre procent.

Den ojämlika ekonomiska utvecklingen kan utläsas av att Hongkongs ­gini-­koefficient nu ligger på 0,537. Det är den högsta siffran av detta internationellt vedertagna mått för klasskillnader i hela den industrialiserade världen, och tillika en ökning från 1997.

En anledning är att Hongkongs mäktiga affärsmagnater har ingått en ohelig allians med kommunistpartiet, där politisk lojalitet byts mot ekonomiska fördelar. Bevis för denna allians kom då Xi Jinping i oktober kallade upp sjuttio av Hongkongs rikaste affärsmän till Peking för ett möte bakom slutna dörrar i Folkets stora hall. Kohandeln innefattade löften om fortsatt monopol för stadens affärselit inom viktiga områden, samt utökade möjligheter för dem på det kinesiska fastlandet.

Att försäkra sig om de mäktigas stöd gör det praktiskt möjligt för Kina bryta mot löftet om fria val som garanteras i Basic Law; den nya grundlag som antogs i samband med överlämningen. Moraliskt ser Kina heller inga bekymmer med detta, och avfärdar systematiskt all kritik som utländsk inblandning i Kinas interna angelägenheter.

Redan i augusti varnade statliga medier för att Kina inte kommer att tolerera Hongkong som en ”språngbräda för omstörtade verksamhet i Kina”, och hävdade att vissa element där redan var i maskopi med utomstående makter. Under oroligheternas förs­ta dagar mejlade Kinas utrikesministerium utländsk diplomatisk personal i Hongkong och uppmanade dem att hålla sig borta från protesterna. Anonyma diplomater sade till South China Morning Post att de blev överraskade såväl över själva brevet som dess auktoritära ton.

När USA:s utrikesminister John Kerry sedan manade Hongkongs myndigheter till återhållsamhet mot obeväpnade demonstranter fick han ett rappt svar av sin kinesiske kollega Wang Yi, som väste att USA bör hålla sig borta från Kinas inre angelägenheter. Uttalandet kom inte från någon presskonferens i Peking, utan då Wang Yi stod axel mot axel med Kerry i Washington, just innan de båda skulle påbörja samtal.

Den aggressiva kinesiska hållningen har fått omvärlden att välja sina ord noga, trots att proteströrelsen i Hongkong bett om stöd. Många är tysta av rädsla att skada den viktiga relationen med ett allt rikare och mer oberäkneligt Kina. En liknande situation vore otänkbar för bara några årtionden sedan.

Napoleon kallade redan på 1800-talet Kina för ”en sovande jätte” som kommer att skaka om världen den dag hon vaknar. Men då jätten vände sig utåt var hon till en början inställsam och vänlig. Deng Xiaoping i cowboyhatt under sitt besök i USA 1979 blev sinnebilden av ett ödmjukt Kina. Signalen var att det hopplöst eftersatta landet nu ville anpassa sig för att samarbeta med väst.

En tidig kulmen av detta samarbete nåddes i januari 1984, då Zhao Ziyang som folkrepublikens första premiärminister någonsin besökte USA. Han mottogs givetvis av dåvarande president Nixon med full statsbankett i Vita huset, där Zhao bland annat sade: ”Jag kommer till ert land som ett vänskapligt sändebud från det kinesiska folket, i syfte att öka vår ömsesidiga förståelse, stabilisera relationerna och förbättra vänskapen mellan Kina och USA”.

Under besöket bar den liberale Zhao Ziyang som första kinesiska politiker västerländsk kostym, vilket han menade var ”mer bekvämt” än den sedvanliga Mao-kostymen. Under avslappnade långluncher sade han sig vilja se Kinas kvinnor ”göra sig vackrare” med hjälp av läppstift, örhängen och moderna frisyrer just som i USA. Det var exakt fem år efter att de båda länderna etablerat normala diplomatiska relationer, och den tidigare så slutna jätten verkade utvecklas i en lovande riktning.

Samarbetet hade visserligen inte varit helt smärtfritt; särskilt besvärlig var frågan om Taiwan. I Taiwan Relations Act som antogs 1979 åtog sig USA att skydda den lilla ön vid händelse av krig, samt att sälja avancerade vapen till dess armé. Det väckte stor ilska i Peking, men hindrade inte att relationerna med USA blomstrade under 1980-talet.

Detta var nämligen en tid då Kina var mer beroende av väst än vice versa. Deng Xiaoping sade berömt att ”det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss”. Hans strategi för att modernisera Kina innefattade att ligga lågt och bida tiden.

Utbytet med omvärlden ledde dock till att Kinas befolkning våren 1989 tog till gatorna med krav om politiska reformer. Jätten bytte nu skepnad och blev skoningslös. Det ödesdigra vägvalet märktes inte enbart genom blodbadet på Himmelska fridens torg, utan även av att reformpolitikern Zhao Ziyang sattes i en husarrest som han knappt tilläts lämna innan sin död femton år senare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Väst reagerade starkt på massakern. Fördömanden kom som brev på posten, tillsammans med ekonomiska och politiska sanktioner. Sverige hörde till de länder som frös sina diplomatiska relationer med Kina, och ett möte med USA:s högsta ledare skulle dröja ända till 1997. Generalsekreterare Jiang Zemin reste då till Washington och blev uppläxad av Bill Clinton om historieskrivning och mänskliga rättigheter.

Den temperamentsfulle Jiang hade dock bara att bita sig i tungan. Kina ville nu lämna den diplomatiska frysboxen, och det var inte möjligt med något väsande om ”inre angelägenheter” likt det Kerry nyligen fick uppleva. Kina befann sig då i underläge och det gällde återigen att bida sin tid. Succén fullbordades då landet blev fullvärdig medlem i Världshandelsorganisationen 2001.

Att kinas utrikespolitik är böjbar likt bambu kan också ses i relationen med Japan, som även den blomstrade under 1980-talet. Efter ett kort avbrott 1989 fortsatte Japan med sina fördelaktiga yen-lån till Kina, som de facto var ett maskerat krigsskadestånd för andra världskriget; Kina godtog dock aldrig benämningen ”skadestånd”. Men då Japan 2008 upphörde med dessa lån och Kina ett par år senare gick om och blev världens andra ekonomi så hade japanerna spelat ut sin roll. Retoriken mot den gamla bidragsgivaren är i dag tuffare än någonsin.

Den globala finanskrisen fick Kinas allt viktigare plats i världsarenan har förutom tuffare retorik även lett till en vidgad intressesfär. ”En vänlig sam­existens mellan USA och Kina är nödvändig för att bibehålla fred och stabilitet i världen”, sade Zhao Ziyang i Vita huset 1984. I dag ger Kina amerikanerna skulden inte bara i Taiwanfrågan utan också för den militära upptrappningen i Syd­kinesiska havet. Man finner sig heller inte längre i att bli uppläxade angående massakern på Himmelska fridens torg.

I ljuset av denna utveckling är det svårt att se Peking alls kompromissa i Hongkong. Dels på grund av realpolitik; minsta eftergift vore en signal till frihetsrörelser i Taiwan, Tibet och Xinjiang att fysiskt motstånd lönar sig. Dels på grund av det enkla faktumet att Kina nu är starkt eller rikt nog att bita ifrån och skrämma andra länder till tystnad. Jätten har slutligen växt sig stor nog att skaka om världen.