Kampen mot demokratin

FOTO: AMIR LEVY / GETTY IMAGES

Israels och Argentinas ledare försöker systematiskt kväsa kritiska medier, politiker och rättsväsendet. Benjamin Netanyahu och Cristina Fernández de Kirchner har åstadkommit exceptionell förödelse, skriver Nathan Shachar.

I somras noterade Benjamin Netanyahu sin första verkliga framgång under hälsokrisen: tv:s Kanal 13 lade ned ett av Is­raels mest originella tv-program, det uppsluppna Gav ha-’Uma, ”Nationens ryggrad”. Programmets värd och manusförfattare, Lior Shlein, har under en följd av år parodierat pompösa politiker, med särskilt vasst gyckel riktat mot premiärministern.

Programmet slaktades enligt följande recept, välkänt från Venezuela och Turkiet: En rik bekant till Ledaren, i detta fall den ukrains­ke oligarken Len Blavatnik, övertalades att köpa Kanal 13. Samtidigt som det satiriska programmet lades ned sparkade kanalen sin nyhetschef och flera ledande korrespondenter, som ersattes av kolleger av annan kulör.

”Hur har dess ledare tid över åt så marginella saker som enskilda journalisters anställning under pandemi och ekonomiskt ras?”

Men Netanyahu var inte nöjd, den skalp han värderade allra högst var Kanal 13:s skarptungade och högst välunderrättade politiske analytiker Raviv Drucker, vars arbete lett till polisutredningar och åtal mot en rad makthavare. Sedan han återkom som premiärminister 2009 har Netanyahu lagt ned stor energi på att bli kvitt Drucker, bland annat har dennes skuldtyngda arbetsgivare frestats med statliga lån om de gjorde sig av med honom. Netanyahus son Yair, som tillsammans med sitt kamratgäng leder premiärministerns nätkampanjer, twittrar regelbundet att Drucker hör hemma i fängelse.

Att regera israel är ingen sinekur ens till vardags. Hur har dess ledare tid över åt så marginella saker som enskilda journalisters anställning under pandemi och ekonomiskt ras? Det låter bisarrt i utomstående öron, men det är tvärtom. Kampen mot pressen och rättsväsendet kommer i förs­ta hand för Netanyahus del, inte de olyckor som håller resten av världens ledare vakna om natten. Faktum är att farsoten spelat Netanyahu i händerna på flera vis, först i mars då den hjälpte honom att knåpa ihop en koalition; sedan i maj då hans egen korruptionsrättegång sköts upp och i oktober då gatudemonstrationerna mot honom förbjöds, bägge gångerna av smittskyddsskäl.

Någon vecka innan virus covid-19 först identifierades beslöt regeringens juridiske rådgivare Avishai Mendelblit, som står över riksåklagaren i rang, att väcka åtal mot Netanyahu på tre olika punkter, alla korruptionsrelaterade. Sedan den stunden blev allt annat på Netanyahus dagordning sekundärt. Val, regeringsbildning, corona-skydd och utnämningar relaterades hela tiden till huvudmålet: Att se till att åtalen dras tillbaka eller skrotas genom lagstiftning. Kampen för detta mål tar sig uttryck i en brett upplagd hatkampanj mot ­medier­na, rättsväsendet och ”vänstern” – den oheliga allians av mörka krafter som svurit sig samman mot honom. Ljudstyrkan och innehållet i denna kampanj är förbluffande: Netanyahus talesmän, med sonen i spetsen, kallar saklöst Högsta domstolen för ”en maffia” och åklagarna för ”förbrytare”. Huvudåklagaren i målen mot Netanyahu, Liat Ben-Ari, har blivit måltavla för ett formidabelt bombardemang av hotelser och smutskastning på sociala medier, hon rör sig inte utan livvakter. Advokater och privatdetektiver finkammar hennes och hennes anhörigas förflutna.

Samtidigt, i Buenos Aires, är det som om man spelade efter samma manus. Vicepresidenten Cristina Fernández de Kirchner, Argentinas de facto-härskare, står inför fem åtal, tre av dem förkrossande. Hon och hennes livegna medier hamrar dagligen in budskapet: allt som anförs emot henne är falskhet och lögn, montage producerade av gemena journalister och jurister, bekostade av ”oligarker” och ”imperiet” (USA). När Netanyahu utmålar sitt martyrium är det ”vänstern” som sägs rycka i trådarna till marionetterna i press och rättsväsende; i Kirchners Argentina är den onde anden bakom kulisserna ”högern”. Under åtta månaders hälsokris och ekonomisk kräftgång har Kirchner knappt nämnt de plågoris som vänt upp och ned på undersåtarnas hela tillvaro. När hon yttrar sig handlar det om de nattsvarta komplotterna mot henne. Kuren hon anbefaller är, föga överraskande, reforma judicial, en radikal lagstiftning som skulle ge statens verkställande gren ostört inflytande över rättsapparaten.

2003, efter två års politiskt och ekonomiskt kaos, blev Nestor Kirchner, den peronistiske guvernören i den sydliga oljeprovinsen Santa Cruz, Argentinas president på walkover, sedan hans medtävlare i presidentvalet dragit sig ur. Kirchner och hans hustru Cristina var okända i Buenos Aires, men de anlände med matnyttiga erfarenheter: under åren som småstads­advokater och kommunpolitiker i Santa Cruz huvudstad Rio Gallegos hade de lärt sig att dra en slipsten. Nestor hade varit borgmästare, sedan guvernör, och Cristina satt i provinsparlamentet. Efterhand gjorde de sig närmast allsmäktiga i provinsen. Företag och massmedier lärde sig att det var lönlöst att agera innan herrskapet Kirchner fått sitt skålpund. Under en resa i den patagoniska avkroken 2004 samlade vi rika vittnesbörd om klanen Kirchners godtycke och hänsynslöshet, men alla uppgiftslämnare insisterade på anonymitet.

Under nestors fyra år vid makten reste sig Argentinas ekonomi ur stoftet, tack vare maximal kinesisk efterfrågan på soja. 2007 valdes Cristina till president. 2008, då paret ville höja exporttullarna – som redan låg på 25 procent – hamnade Kirchners på kollisionskurs med medierna. De viktigaste tidningarna, La Nación och Clarín, tog jordbrukarnas parti, och efter svåra strejker och exportbortfall fick Kirchners ge sig. Sedan dess råder världskrig mot medierna för Cristinas del – medier som går hennes ärenden belönas med statliga annonser, andra straffas. (Se Axess nr 9/2014)
2010 avled Nestor Kirchner plötsligt. Cristina omvaldes 2011 och regerande till 2015. Ifjol, efter fyra år av liberalt styre, beslöt hon att inte ställa upp i presidentvalet 2019. Hon vet med sig att hon är populär bland anhängarna, men samtidigt landets mest avskydda ledare. För att locka väljare från mitten behövde hon gömma sig bakom en kandidat som inte associerades med extremvänstern och regimen i Venezuela. Nestors forne kanslichef Alberto Fernández, juridikdocent och mindre hatisk mot marknadsekonomin, fick uppdraget och segrade i valet.

Alberto Fernández torde ha gjort sig vissa förhoppningar om att kunna slita sig loss ur hennes ledband. Han är en bestämd person, som under många år kritiserat henne i ordalag som andra peronister undviker. (Han är bekvämlighets-peronist, inte övertygelse-peronist, och anslöt sig till rörelsen sent.) Att sitta som viljelöst ornament överst på Cristinas regim och fun­gera som hennes springpojke kan inte ha lockat honom. Men så har det blivit. Under presidentens och vicepresidentens möten har Cristina gjort klart vad hon väntar sig av sin handplockade kandidat: villkorslöst krig mot pressen och brutala ingripanden i rättssystemet för att skaffa henne immunitet eller benådning. Den person hon utsett att bereda ”reformerna” av rättssystemet är Carlos Beraldi, hennes egen advokat i de stora korruptionsrättegångarna!

I juni släppte Cristina Kirchner en påkostad video i två avsnitt, där en rad av Argentinas ledande journalister och opinionsbildare figurerar som underjordens demoner. Hon läser själv speakertexten – hon har liksom Netanyahu en effektiv, retoriskt laddad stämma – medan de ”hegemoniska medierna” och deras främsta aktörer skymtar bland mörka skuggor, som i upptakten till en Batmanfilm.

En av många onda krafter vicepresidenten anser sig förföljd av är tidningen La Nacións kabel-tv-program La Cornisa, där veteranjournalisten Luis Majul ofta är först med att presentera nya skandaler och brottsmisstankar. Senast kunde programmet avslöja att Kirchners son, kongressledamoten Maximo Kirchner, grovt underskattat sin förmögenhet inför skattemyndigheten, och angivit endast fem miljoner dollar istället för det verkliga beloppet, femfaldigt större.

I juli fick de Kirchnertrogna medierna klartecken för en brett upplagd offensiv mot Majul, som gick ut på att han inte alls var någon riktig journalist utan en spion för säkerhetstjänsten AFI. Med stor flit och många medarbetare lyckades Majul kartlägga hur det sårande ryktet kokats ihop och spritts. Men hotelserna regnar över honom från konton i vicepresidentens tjänst: ”Vi följer Majul överallt, vi skall se till att han hamnar i fängelse” – tongångar snarlika de som Netanyahus son Yair och hans vänner reserverar för journalister och jurister.

Mer från Nathan Shachar

Sönernas roll är ännu ett moment i dessa parallella dramer. Yair Netanyahu, född 1991, var 18 då fadern återvände till regeringschefens residens på Balfourgatan i Jerusalem. Tack vare honom och hans vänner fick premiärministern en slagkraftig nät-närvaro långt före sina konkurrenter. Idag är de högerextrema vännerna fast anställda rådgivare och bombarderar cyber-­etern med Ledarens budskap. Men Yairs vulgaritet och brist på omdöme har flera gånger tvingat Netanyahu att be om ursäkt och dra tillbaka utfall som gjorts i hans namn.

En minst lika central roll spelar Maximo Kirchner, född 1977, vid Cristina Kirchners hov. Då han först lanserades som påläggskalv väckte han löje genom ett mödosamt och stapplande framförande. Men idag är han en vägande kraft i kongressen. Han verkar i skuggan av ett handikapp: I föräldrarna Kirchners olika manövrer för att mjölka och lura staten på pengar skrev de över tillgångar och egendom på barnen, utan att förklara konsekvenserna – med resultat att Maximo och hans syster är svarande i flera segdragna rättsprocesser.

Ett par år före faderns bortgång 2010 samlade Maximo kring sig ett kamratgäng, ”la Cámpora”. (Efter Héctor Cámpora, en vänsterperonistisk tandläkare som valdes till president i maj 1973 och avlöstes av sin ledare Juan Domingo Perón när denne återvände från sin spanska exil några månader senare.) Flera av dessa kamrater bekläder sedan länge centrala ämbeten i staten.

I Argentina är vicepresidenten senatens talman. Den 17 september fick Kirchner senaten att med dekret flytta tre korruptionsfientliga domare från den domstol där anklagelserna mot henne kommer att prövas. De tre appellerade till Högsta domstolen. Vicepresidenten utgick från att HD skulle vägra befatta sig med ärendet, eftersom de flesta av HD:s fem medlemmar anses luta åt peronismen. Men HD beslöt enhälligt att behandla fallet, till Kirchners bestörtning.

I en rätt fantastisk fortsättning försöker nu Kirchnertrogna senatorer få till stånd en ”politisk rättegång” i parlamentet (motsvarande USA:s impeachment) mot HD:s president Carlos Rozenkrantz. Brottet han i så fall skulle fällas för är ”sårande av den allmänna meningen”. Som vanligt då någon misshagat Kirchner sprider hennes svärm av twittrare att Rozenkrantz deltog i militärjuntans massmord på 1970-talet. (Han var tvärtom verksam i den kommission som utredde brotten.)

”Likheten mellan peronismen och Likud, och nyckeln till deras slagkraft och varaktighet ligger inte på det politiska planet, utan på det etniska.”

Vicepresidenten kontrollerar presidenten, och ”kirchneristerna” dominerar den peronistiska parlamentsmajoriteten. Men rätt många av de traditionella peronisterna är skeptiska till Kirchner och hennes krets, i synnerhet till hennes och sonens sektliknande förnekande av ekonomiska realiteter. Den klassiska peronismen stödde sig på fackförbund och lönearbetare, och var pragmatisk i sitt umgänge med arbetsgivarna. Många av Kirchners närmaste rådgivare ser samhällsekonomin som ett slagfält, där det gäller att krossa ”oligarkerna”. Detta har de åstadkommit med besked; de senaste veckorna har en lång rad multinationella och argentinska företag lämnat landet.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Här avviker det argentinska scenariot skarpt från det israeliska. Fast Netanyahus anlopp mot demokratins väktare och mot rättssamhället är lika målmedvetet och framgångsrikt som Kirchners, så har det inte påverkat Israels kreditvärdighet och dess förmåga att dra till sig investerare. Så snart Kirchner gav order om att krossa Högsta domstolen kom en skarp protest från Human Rights Watch och handeln med argentinska statsobligationer stannade av helt, trots att furstlig avkastning erbjöds.

Israels demokrati, som tycktes grundmurad fram till helt nyligen, har anor till 1920-talets pionjärkolonier. Argentinas demokrati kom till 1983 och har varit illa ute vid flera tillfällen. Men den snarlika urartningen på bägge håll har en gemensam nämnare: ett populistparti som lyckats etablera sig i breda grupper och slå vakt om lojaliteten från generation till generation. Generalen Juan Peróns rörelse, sjuttiofem år den 17 oktober, kom till då hundratusentals arbetare och fattiga tog över och lamslog Buenos Aires city och tvingade militärjuntan att befria den fängslade Perón. Israels­ Likud, som först kom till makten 1977 och regerat 80 procent av tiden sedan dess, har sina rötter i 1930-talet. Men det var Menachem Begin, prudentlig polsk advokat, som förvandlade det lilla högerpartiet Herut till de orientaliska judarnas massparti Likud. Mussolinibeundraren Perón bars inte av någon passion för demokratin, fast han varje gång kom till makten i fria val – 1946, 1952 och 1973. Begin var fanatisk demokrat med en närmast mystisk vördnad för Högsta domstolen.

Likheten mellan peronismen och Likud, och nyckeln till deras slagkraft och varaktighet ligger inte på det politiska planet, utan på det etniska. Perón, stor, vit och europeisk, vände sig till den mörkhyade underklassen med smeknamnet cabecitas negras, små svartskallar. Begin, polsk, lärd och europeisk, vände sig till Israels orientaliska majoritet med liknande retoriska grepp. I bägge fallen erbjöd Ledaren självkänsla och återupprättad stolthet – och belönades med röster. Receptet har visat sig förunderligt slitstarkt genom åren, trots att peronismen aldrig haft någon mestis-ledare och Likud aldrig letts av någon orientalisk jude.

Hos både Perón och Begin var det känslomässiga utspelet nära kopplat till ekonomiska åtgärder: de sämst lottade fick det verkligen bättre. Men efterhand har lojaliteten blivit alltmer renodlat psykologisk: att vara peronist eller att rösta Likud har blivit en del av en identitet och ett öde, av cyniska ledare utmålat som en existentiell batalj mot verkliga eller framsuggererade ”eliter” och högfärdiga, priviligierade, utländskt finansierade folkfiender.

I Israel, där alla fått det mycket bättre under Likuds knappa halvsekel vid makten, är det fascinerande hur detta parti kunnat hålla väljares existentiella missnöje vid liv trots allt. I Argentina, det enda större västliga land som blivit fattigare sedan 2000 (peronisterna har regerat sexton av de tjugo åren), är det lika fascinerande hur slitstark lojaliteten visat sig trots de permanent hårda tiderna. (En materiell aspekt av peronismens attraktionskraft är dock uppenbar: peronistiska regimer hårdsubventionerar konsumtion, framförallt energi och transport. Under valrörelserna spelar peronisterna skickligt på enkla människors rädsla att mista de förmånerna.)

Det är denna garanterade pool av trogna – kring en tredjedel av väljarna i bägge fallen – som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på någon annan, som ger Netanyahu och Kirchner ett svängrum som politiker i ordinära demokratier bara kan drömma om. Förödelsen de vållar är exceptionell och för en utomstående sensationell, men inget de hittills tagit sig för har drivit några väljare i den motsatta fållan. 

Nathan Shachar

Journalist och författare.

Läs vidare