Kärringen i strömmen

"Liggande på schäslongen hör jag nämligen mig själv beskriva stämningar snarare än ansikten, material oftare än ideologier."

Vi behöver inte gilla människan som går mot strömmen. Däremot ta in envisheten och modet vi njuter frukterna av.

Jag litar inte på mitt eget omdöme och frågar runt bland vänner, ett par av dem ryktesvis belästa och intelligenta: Till vems ära borde vi resa en staty? ”Uma Thurman”, svarar den ene. ”Min hund”, säger den andre, innan de återgår till att diskutera varför den fria viljan är helt passé.

Så utbredd är staty-cynismen att till och med väloljade åsiktsmaskiner inte bryr sig. Eller så sejfar de bara: Förslaget med hunden kan vara en freudiansk ledtråd. För vad händer om de föreslår en staty av, säg, en vetenskapskvinna, som när djurens rätt blivit FN-konvention avslöjas som hunduppfödare? Duvorna huttrar på sockeln.

”Kärringen mot strömmen är inte en karaktär man blir särskilt förtjust i, ens i sagan.”

Men sprickorna i marmorn tränger djupare än rädslan att satsa på fel ansikte. Kulmagade regenter på stadens torg och flintskalliga byster i parkerna, har reducerats till pinsamma anakronismer i det offentliga rummet. Bakom varje ärgat ansikte lurkar en utdaterad världsbild att ta ställning till. Aktivister blir förbannade, traditionalister går i försvar, medan pragmatiker tycker döingar är irrelevanta. (Och vem kan klandra den för ointresse som aldrig hört talas om snubben på stubben – struken ur undervisningen som han är sen länge.)

Jag börjar känna att relationen till statyn inte ger någonting längre.

Vi går till terapeuten, som vänder sig till mig: Har du några positiva minnen av statyer från lyckligare dagar? Hur skulle du vilja att er relation såg ut idag?

Jag sjunker ner i minnet. Till min lättnad osar inga förbjudna kärleksförklaringar till Karl XII eller Edward Colston upp ur mitt inre. Men problemet känns alltmer felformulerat, som så ofta är fallet när man gräver runt i själen efter något. Mitt dysfunktionella förhållande till individer av brons döljer en annan saknad. Bakom den komplexfyllda Statyn, anar jag silhuetten av en levande Skulptur.

Liggande på schäslongen hör jag nämligen mig själv beskriva stämningar snarare än ansikten, material oftare än ideologier. Den kontemplativa men vibrerande atmosfären runt Wallenberg­stenarna på Nybroplan, Gormleys blåsigt kraftfulla Angel of the North i Gateshead.

Jag säger till psykologen att det vill jag återupptäcka i relationen: det omedelbara, taktila. En livgivande impuls som givits konkret form och utrymme. Inte en moraliskt bakgrundscheckad nuna.

(Tack och adjö, det blir 1 500 kronor. Men det var det värt.)

Jakten börjar på en betydelsefull impuls som kan bli en fräsch start i relationen. Jag bläddrar bland ansikten igen, men nu med ett syfte. Tankarna löper flera linor ut men sugs hela tiden mot bilder på de Obekväma. Människor så obekväma för andra att det får än mer obekväma följder för dem själva.

Jag hörde edward snowden i en intervju nyss, den historia man hört förut. Men för ett kort Matrix-ögonblick vid köksbordet trodde jag mig förstå vad det verkligen innebär att lämna ett bekvämt liv för en princips skull. Från ett luftkonditionerat jobb på NSA i Hawaii, till asyl i Ryssland.

Skulle du gjort det?

Eller, närmare i tid och rum: det obehag som ”illojala” vårdbiträden utsatts för eftersom deras chefer är vana att komma undan med 1800-talsfasoner.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Skulle jag ens ta den fighten, från en position lägst ner i hierarkin?

Jag som tacksamt tar emot minsta ursäkt att komplett avfärda Obekvämingarna. För gud vad jobbigt det är med folk som på något fundamentalt plan ifrågasätter hur man lever.

Kärringen mot strömmen är inte en karaktär man blir särskilt förtjust i, ens i sagan. Hon som grälade så illa med sin man om säden ska skäras eller klippas, att han till slut tryckte ner henne i strömmen för att få slut på tjatet. Alltmedan kärringen sträckte upp armen över vattenytan och fortsatte att klippa med fingrarna.

Men vi behöver inte gilla människan mot strömmen, vare sig den levande eller döda, utan bara ta in envisheten och modet vi njuter frukterna av.

Jag tänker mig en kraftfull bronsarm som sträcker sig ur vattnet mitt i Stockholms ström, med en hand vars fingrar klipper i luften. En trotsig känsla sprider sig i magen hos förbiflanerande på Skeppsbron. Måsarna skränar runt V-tecknet som fingrarna bildar.

Cecilia Nikpay

Ekonom och frilansskribent.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare