Kentaurpakten som bröts

Den engelska galopphästen Flying Childers, som levde på 1700-talet. FOTO: TT

Germanerna höll ett öga på vilken hov hästen först lyfte på väg ut ur templet, i syfte att utläsa omen. Vikingarna firade hästblot, och hos grekerna fick pållarna i likhet med antika skådespelare ikläda sig allsköns roller.

Kentaurer galopperade runt i de flesta myter, och bevingade hästar drog gudar kors och tvärs, upp till Olympen och ner i Hades.

Den heliga hästen är skriven av universitetsläraren och hästvännen Lotte Mjöberg. Det är dock inte detta specifika djurs roll i vår vardag genom historien, i psyket och mytologin, som framträder tydligast i författarinnans exempel på ”andlig användning” av hästen genom två årtusenden. Istället grips man av dess olyckliga position som verktyg i människans desperata sökande efter tecken och behov av ritualer som ska skapa kontroll och mening i en obegriplig existens.

Med sin skönhet, styrka och snabbhet har hästen intagit en speciell­ plats, som vår allierade mot hunger, mot den farliga naturen och fiender av vår egen våldsamma art. Hästens finansiella värde och mångsidighet har gjort att den tvingats fylla allsköns psykologiska behov: Vit häst för hjältar och godhet. Svart häst för död, valkyrior och ondska. Hingsten som symbol för okontrollerat begär, märren (maran) för obehag, och stoet för… hela välden. Lika ofta har hästen vördats som den har offrats (ibland på så brutala vis att man knappt vill läsa vidare).

Likheter mellan hästens symbolkraft i de kulturer och religioner som Mjöberg tar upp är slående. I ljuset av märkliga riter, legender och spådomar påminns man om det mörka grepp vidskepelsen haft och delvis fortfarande har om människans själ. Kanske är det Mjöbergs snabba, stackatoartade uppräknande av kulturella hästfenomen som sammantaget skapar denna bild. Titeln talar om hästens helighet, men sällan har något känts så avlägset från andlighet, och istället så sprunget ur ett förtvivlat kontrollbehov. Ordet Entzauberung, ”avförtrollning”, brukar beskriva en känsla av förlust. Men när Mjöberg skriver att ”Kentaur-pakten” mellan häst och människa är bruten, att vi lever i ”avhästningens tid”, känns det tvärtom som ett efterlängtat uppvaknande. Ett visst vemod kan man uppbåda för förlusten av hästens vackra och kraftfulla vardagsnärvaro bland oss människor. Men inte sörjer man när hon konstaterar att hästens era är förbi. Må den förbli en aktad vän, men låt fålen slippa oket av vår vidskeplighet.

Mjöbergs text dras tyvärr ner av en del språkliga oskönheter och tryckfel, ofullständiga meningar där det fattas småord och skiljetecken. Redigeringen och korrekturläsningen har med andra ord varit bristfällig.

Dessutom tar Den heliga hästen inte alls till vara det själfulla material som kommer serverat på silverfat. Ett ämne som dryper av mustiga myter, färgstarka miljöer och ikoniska tidsepoker låter Mjöberg passera ganska torr revy framför läsaren, snarare än att forma det till den målande, intagande bok den hade kunnat vara. För ovanlighetens skull önskar man sig som läsare att texten varit längre. Uppdraget att skildra 2 000 år av psykologi, myter och traditioner hade behövt mer än 120 relativt fåordiga sidor.

En ännu större operation skulle det dock vara att omarbeta boken till något som verkligen lyfter. Det kräver att man omdisponerar innehållet utifrån ett meningsfullt syfte eller budskap, med en välvald struktur som bär fram avsikten. I nuläget har Den heliga hästen formen av något slags lärobok eller B-uppsats, där faktaelement slängts ner i kapitel (”spådomar och sexualitet”), som varken skapar en uttömmande eller logiskt tillfredsställande helhet.

Kronologi är ofta tråkig, men här hade till och med en rak tidslinje känts som något att luta sig emot. Ännu bättre hade det varit att på ett kreativt sätt definiera hästens roller och använda dem som ingång till djupare reflektioner över den förvetenskapliga människans önskan att skapa mening i sitt korta och kaotiska liv. Det hade dock krävt ett tankearbete av författarinnan som man får känslan av att hon gett sig tid till. Att syntetisera de många och spretiga teman som hästen släpar in, är inte gjort på en dag. Men jag vågar säga att det hade varit möjligt, och förefaller inte heller vara ett orimligt krav från läsarens sida, som nu själv finner sig spänd framför vagnen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

DEN HELIGA HÄSTEN
I MYTER OCH RELIGIONER
GENOM ÅRTUSENDEN
LOTTE MJÖBERG
Ekerlids Förlag

Cecilia Nikpay

Ekonom och frilansskribent.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare