Klicka dig inte oklok
Sömniga pandor, tjuriga katter, bäbisar med tre huvuden och islamistiska halshuggningar tar hem klickspelet. Massmedierna har till sist – oavsett storlek – inget annat val än att följa annonspengarna.
Efter riksdagsvalet försökte optimistiska statsvetare leda i bevis att intresset för politik har ökat. Valdeltagandet steg ju något. Unga svenskar säger sig brinna mer för politiska sakfrågor än vad till och med 68-generationen gjorde i motsvarande ålder.
Tillåt mig att tvivla. En cynisk men tyvärr troligare förklaring är att politiken har kidnappats av nöjesbranschen.
Det här kan tyckas motsägelsefullt, eftersom pandajournalistikens emotionella kickar drar i motsatt riktning mot politikens krångliga ord, tröga processer och abstrakta visioner. I själva verket är det följdriktigt.
När allt blir underhållning och en oändlig mängd kanaler ska uppdateras med nytt innehåll, är det bara sport och politik som ofelbart levererar. Där finns tävlingsmomentet ständigt närvarande. De profilskarpa aktörerna är oftast tjusiga att beskåda. Så vem tar vem, vem åker ut, vem gör bort sig, vem blir hackkyckling? Välkomna till dokusåpan ”Riksdagen”, eller om ”Flugornas herre” är en bättre titel.
I dagspressens moderland Storbritannien var denna utveckling ett faktum långt före internet. Mördande konkurrens mellan drivna redaktörer vred bevakningen av politiken i riktning mot skandal, cirkus och fantasi. Till sist var det bara en av femton rikstäckande tidningar – Financial Times – som speglade verkligheten, eftersom folk som jobbar med pengar inte har råd att bli underhållna.
Så hur ska man navigera i denna sköna, nya medievärld?
En och annan kattunge får väl slinka med, man är ju inte mer än människa, men det borde också vara dags för en motståndsrörelse. Till exempel kan man höja sina egna kvalitetskrav som motvikt till alla medier som går downmarket i krocken med Google, Facebook och Youtube.
Ett sätt är att tillämpa nolltolerans mot korrekturmissar och dålig stil. Så fort du kommer till ett stavfel, en upprepning, ett överflödigt ”så” eller ett utbrott av substantivsjukan i texten – sluta genast att läsa och gå vidare till något annat.
Som manisk mediekonsument med 35 år i branschen har jag länge använt denna läsoptimering. Eftersom det illa skrivna oftast är det illa tänkta har metoden besparat mig många onödiga rader. Problemet är bara att jag alltmer sällan kommer till slutet på artiklar, bloggar eller ens Twitter-poster.
Har den gnetiga svenskläraren i mig blivit ännu gnetigare med åren? Nej, tyvärr är det nog så att kvaliteten på det skrivna ordet har rasat. Avskaffade redigerare och korrekturläsare, en slapp skola och ett datoriserat språk utan trösklar har helt enkelt gjort professionell text till en lyxvara.
Ju fler som konsumerar denna lyx som motvikt till skiten, desto högre grad av civilisation kan vi upprätthålla. Att betala för kvalitetsmedier har blivit en medborgerlig gärning, ungefär som att skicka in medlemsavgiften till Amnesty och Röda korset.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Att värna public service är en annan försvarslinje, som fullständigt glömdes bort i valrörelsen. Om utförsåkningen för svensk dagspress fortsätter – en fjärdedel av upplagan har försvunnit på fem år – borde det också bli aktuellt med en public service-tidning.
Sist men inte minst för den som vill sätta sig på tvären: