Det får vi klart för oss i historikern Ann Nehlins bok om finska krigsbarn som skickas till Sverige under andra världskriget, bort från krigets fattigdom och misär till en tillfällig fristad. Omkring 70 000 kom, vilket lär vara en av historiens största barnöverföringar.

Ibland övertalade finska myndigheter mödrar att skicka iväg barnen. Sverige välkomnade och Finland ville stå på god fot med grannlandet. Bland annat förbjöds pressen att skriva negativt om barnöverföringarna. Sverige hade inte heller bara osjälviska syften utan ville framstå som välvilligt och moraliskt karaktärsfast i ett krig som naggat landets rykte i kanten. Neutralitetspolitiken gav knappast utrymme för militärt stöd men däremot för humanitär hjälp och medkänsla. Emellanåt ifrågasätter Nehlin även om de svenska värdfamiljerna hade altruistiska motiv. Tidningarna publicerade talonger där man kunde kryssa för önskat kön och önskad ålder, och en del barn utnyttjades som arbetskraft. Fosterföräldrarna fick emellertid ingen ekonomisk ersättning.

Till synes en lyckad aktion, som ansågs vittna om svensk offervilja och finsk tacksamhet. Men den har alltså senare visat sig vara betydligt mer komplex, vilket Nehlin övertygande benar ut. Barnen rycktes upp från sina hemmiljöer, genomled smärtsamma avsked i hamnar och på tågstationer och skickades till ett främmande land, en främmande kultur och ett främmande språk. Ibland motsvarade barnen kanske inte heller värdfamiljernas förväntningar.

Boken är systematiskt och pedagogiskt disponerad, den följer kronologiskt händelseförloppets olika faser: våndan över att skicka iväg sitt barn, avskedet, mottagandet, tillvaron i Sverige, uppbrottet och hemkomsten. Eftersom papporna ofta låg vid fronten var det mödrarna som fick fatta det ödesdigra beslutet, och som drabbades av skuldkänslor. I brev uttryckte några glädje över att ha kommit över sin själviskhet, medan andra ångrade beslutet. Vacklande och våndor är självklart begripliga. Mycket var osäkert i Finland med bombningar, matbrist och hot om sovjetisk invasion, men samtidigt fanns en inte obefogad rädsla över att bli bortglömd som förälder. Flera barn återvände heller aldrig.

Besluten att skicka iväg sina barn var känslomässigt traumatiska. Ändå kan de många gånger tolkas som rationella i betydelsen att syftet var att göra det bästa för barnen i rådande situation. Men i ett efterhandsperspektiv ändrar blicken ofta fokus, det kan till och med ske efter bara några dagar.

Ett närliggande exempel är danska judar som lät sina barn stanna kvar i Danmark när de själva flydde i fiskebåtar över Öresund 1943. Flykten var riskfylld och omsorgen om barnen innebar att några fick stanna kvar. Numera anser sig emellertid en grupp av dessa barn ha blivit traumatiserade av den föräldralösa tiden.

Svenskarnas engagemang var ofta politiskt eller kulturellt betingat. Mantrat ”Finlands sak är vår” dominerande debatten. Nehlin ser också en nationell skuldmedvetenhet växa fram. Tidningar uppmanade läsarna att ta emot finska barn, och många såg det som en moralisk skyldighet. Det uppstod till och med brist på finska barn och flera blev utan.

Vi lever i en tid med en moralisk inflation i historieskrivningen. Offentliga ursäkter för det förflutnas synder och illdåd hör nästan till vardagen. Förtryckta, diskriminerade och illa behandlade ska ges upprättelse även om både utsatta och förövare är döda. De finska krigsbarnen tangerar förvisso tematiken men författaren har ingen sådan politisk agenda. Istället ska boken ses som ett väsentligt bidrag till att på mikronivå synliggöra människors smärta och känslor i storpolitikens skugga, eller med andra ord vad krig gör med männi­skor. Barnöverföringens uppsåt må ha varit gott men många blev lidande: barnen, biologiska föräldrar och fosterföräldrar.

Historien om de finska krigsbarnen belyser endast en flik av andra världskrigets ofattbara mänskliga tragedi och smärta. I ett vidvinkelperspektiv ter sig deras öde även som humant jämfört med de miljoner barn som dog eller drabbades av våldshandlingarnas fasor, och vilkas hjälplösa föräldrar knappast ens kunde välja att skicka dem i trygghet. Men att försöka relativisera världskrigets bedrövelser leder in i orimliga och svårnavigerbara resonemang.

Boken är skriven i en sorts reportagestil och enskildas öden uppmärksammas. Viktigt källmaterial är korrespondensen mellan de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Även samtal med före detta krigsbarn har enligt Nehlin varit ovärderliga. Men sådana samtal är förstås problematiska att använda som källor. Minnet är selektivt, och vad som i sin tur styr selektionen ofta oklart.

Författaren visar emellertid övertygande på det historiska skeendets komplexitet och granskar kritiskt dess olika led. Hon dömer egentligen inte och räknar inte ihop barnöverföringens plus och minus. Inte heller försöker hon fastställa om operationen var nödvändig. Istället belyser hon hur enskilda individer och deras familjer försökte hantera krigets lidande. Nehlin rör sig alltså i den existentiella sfären. Brännpunkten är människans möte med sina villkor och det är knappast möjligt eller ens fruktbart att påvisa entydiga samband eller orsakskedjor. Det fanns barn som fick det bättre och barn som inte överlevt utan exilen i Sverige, men också barn för vilka det blev förödande att förlora sitt land och sin familj.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Avslutningsvis fastslår författaren att de finska familjerna bara hade en önskan: ”Att få vara tillsammans på en plats där inga krigshandlingar äger rum.” En önskan med universell räckvidd.

—

DE FINSKA KRIGSBARNEN
ETT NORDISKT FAMILJEDRAMA
ANN NEHLIN
Natur och Kultur