Det tog trettio år för boken att bli tv-serie. Under tiden har norra Sverige hunnit koloniseras av lycksökare i spänningsbranschen. Avfolkningsbygderna har seglat upp som en exotisk projektionsyta för storstadsbor som känner livet rinna förbi i stormarknadernas självskanningsinfernon och som längtar efter något mer … genuint.

Innan Mikael Marcimain tog sig an Ekmans bästsäljare regisserade han serien Jakten på en mördare, som handlar om just jakten på den tioåriga Hörbyflickan Helén Nilssons mördare.

Något som förenar de båda tv-serierna är att glesbygden framstår som en plats för kufar och förlorare, ljusskygga personer som är på flykt från någonting, original och gammpojkar som går omkring i kalsongerna, snyter sig i näven och låter smutsdisken torna upp sig.

Med andra ord, den sortens förfall man kan hemfalla till när ens partner är bortrest i en vecka och man njuter av att hoppa över morgon­duschen och låta dammråttorna växa i hörnen.

Man kan förstå att det är ett tillstånd som lockar alla som sitter i sina storstäder och förorter och känner sig detaljstyrda och inrutade av alla skärmmöten och gårdsstädningar.

Jag har vistats en hel del i Jämtland de senaste åren, länet där Händelser vid vatten utspelar sig. Kanske är det därför jag ser tv-serien med förutsägbart griniga ögon, och lika förutsägbart konstaterar att jag inte känner igen mig.

Men hur viktigt är det att känna igen sig i en berättelse? Alla som gör filmer om tonåringar får förr eller senare höra att tonåringarna själva inte känner igen sig, och Liza Marklund-filmatiseringarnas interiörer från en tidningsredaktion fick alla journalister att bedyra att sådär går det inte alls till på våra arbetsplatser.

Gissningsvis är klagomålen om bristande igenkänning en omskrivning för något annat: att man anser att upphovsmannen lider brist på fantasi, inlevelse eller gestaltningsförmåga – i värsta fall alla tre – och därför tagit till klichéer.

Och en kliché är en kliché även om scenografen fått vältra sig i tidstypiska bakelittelefoner, brunrutiga bordsdukar och skjortor med breda slag. Ett dröjande samtal mellan två gubbar vid ett skrivbord blir inte heller mer rafflande för att de röker röda Prince.

Men det förunderliga med en väl genomförd dramaserie är att den kan utspela sig vid kung Arturs hov, i Vita huset eller New Mexicos pundarnästen, och vi känner ändå igen oss, helt enkelt för att vi blir så engagerade i rollfigurernas liv och dilemman.

Händelserna som rinner förbi ter sig, helt enligt Aristoteles princip, både överraskande och oundvikliga.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

I Händelser vid vatten – kanske Händelser som rör sig framåt som i vatten vore en mer passande titel – finner man ofta ingen annan förklaring till händelserna än att de finns där för att scenen annars inte skulle leda vidare till nästa. Medan jag plågar mig igenom det ena avsnittet efter det andra för att försöka upptäcka vad jag missat, och som så många påstår sig vara lyriska över, tänker jag på något som en filmproducent i kvarteret utbrast häromveckan:

– I boken tyckte jag att det var så starkt och poetiskt med killen som gick omkring med en ål i en hink. Nu sitter jag bara och tänker, varför släpar han omkring på den där djävla ålen egentligen?

Så illa kan det gå i överföringen mellan text och bild.

I värsta fall kommet ålen att kännas lika sökt när man läser om boken. Kanske bäst att låta bli?