Det mesta av detta innan kulturpolitiken i den bemärkelse vi haft den de senaste 50 åren lades som en våt filt över hela fältet.

Temat kulturchock i Axess nr 9/2023 gav många anledningar till eftertanke kring vad vi egentligen ska ha kulturpolitik till och hur den bör fungera. Via kulturpolitiken läggs en väldig börda på kulturen, eller närmare bestämt kulturutövarna: konstnärer, författare, dramatiker, musiker och så vidare. Till skillnad från andra politiska områden ska vi i den gamla visionen från 1970-talet ”medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet”. De kulturpolitiska målen må ha omformulerats sedan dess, men för den som söker anslag för ett projekt är känslan idag att det kommit ännu fler krav och förväntningar: varje enskild pianosonat eller novell ska nu bidra till integration, rättvisa, inkludering, representativitet och antagligen även skapa fred i världen.

Allt det politiken inte riktigt klarar att hantera lämpas över på konstnärerna. Men, som Mikael Timm skriver: ”Kulturpolitik skapar sällan kultur. Den skapar politik.” Man kan i och för sig byta ut ”sällan” i första meningen där mot ”aldrig”. Även om rätt många kulturpolitiker och tjänstemän verkar tro att de är de sant kreativa medan konstnärerna ska fylla i kodade fält i enlighet med deras önskemål.

en riktig konstnär är alltid något av en trickster också. Vi följer inte givna order. Den frihet vi behöver tar vi oss utan att be om lov. Det är bara så man överlever som konstnär. Det stora problemet i det svenska kulturlivet är inte vi, utan publiken och de strukturer som på olika sätt distribuerar de olika konstarternas verk till denna. Timm igen: ”Mot medborgarnas ointresse hjälper ingen kulturpolitik.” Här har han både rätt och fel: rätt för att de i slutänden beror på vad konstnärerna gör av sina möjligheter, men fel för att de olika ramar som ges rent institutionellt dessvärre också i hög grad styr vad som är möjligt.

Även om man bör hålla i bakhuvudet att konstarternas förutsättningar är väldigt olika. En författare är det friaste som finns – vi har massor av förlag och alternativa distributionsvägar, under de värsta omständigheter kan vi plita med blyerts i någon liten anteckningsbok, men en musiker eller skådespelare, för att inte tala om filmregissörer, är mycket mer beroende av den välvilja som oftast är det offentligas och inget annat.

Vi kan diskutera pengar och institutioner, hur mycket resurser som går till administration, juridik och pressavdelningar respektive faktisk konstutövning, för att inte tala om de sanslösa hyror som våra stora kulturinstitutioner tvingas betala till Statens fastighetsverk. Men det viktigaste och svåraste är publiken.

allmänheten, de där väljarna som via skatten bidrar till att vi kan ha Dramaten, Nationalmuseum och professionella symfoniorkestrar i landet. Hur får man publik? Hur skapar man intresse hos allmänheten för kulturen? Det är extremt svårt i ett samhällsklimat där både vänster och höger sedan decennier inte inser kulturens egenvärde utan att den översätts till politiska eller ekonomiska mål. I en kulturoffentlighet där personliga bekännelser, kändisskap, bestsellerlistor och politiska utläggningar sedan länge dominerar och där kritiken och den seriösa essäistiken kring estetik och annat mera smalt blir alltmer marginaliserade är det svårare än någonsin att förklara de konstnärliga verksamheternas egenvärde. Det är som att hela vårt kulturliv sakta men säkert monteras ner inifrån och upp­ifrån.

Det räcker inte med färre tjänstemän och mera eftertryckligt armlängds avstånd, inte när hela kulturoffentligheten, med kultursidorna i centrum, håller på att klappa ihop. Det som krävs är, hör och häpna, att vi faktiskt tar publiken på allvar. Och med det menar jag inte att göra alla institutioner till eventcenter med ABBA-hologram non stop, utan att återfå tron att det finns en allmänhet som faktiskt är intresserad, eller som kan intresseras, även för svåra, avancerade, utmanande konstverk.

men först måste vi som är verksamma som konstnärer tillsammans med de få kvarvarande seriösa kritikerna börja diskutera de verkligt svåra frågorna: Vad är konstnärlig kvalitet och varför är det viktigt att den upprätthålls i vårt land? Jag anser att den kulturella nivån är en nationell angelägenhet. Liksom vi ska ha den främsta tänkbara forskningen inom så många fält som möjligt ska vi ha de främsta kulturinstitutionerna. Politiker och tjänstemän ska inte bestämma vad vi ska forska om, lika lite som vad vi ska skriva, sjunga och måla. Min uppgift som författare är svår att ringa in, men den är åtminstone absolut inte att förbättra världen, det är politikernas jobb.