Kulturkrigaren

Amerikansk närvaro: inte populär i alla läger. Foto: Getty Images

Japans premiärminister Shinzo Abe tillkännagav sin avgång, av hälsoskäl, vid en presskonferens den 28 augusti. Hans biograf, Tobias Harris, twittrade då att denna presskonferens mest blev en sorgsen uppräkning över alla målsättningar som Abe inte hade förverkligat.

Men i sin biografi placerar ändå Harris, som verkligen har sett japansk politik inifrån, Abe i en klass för sig. Han hävdar att Abe har kombinerat sin nästan messianska övertygelse om en japansk renässans byggd på återvunnen nationell stolthet, med ett utpräglat sinne för det möjliga.

Biografier över japanska politiker hör annars inte till vanligheterna. Dessa brukar uppfattas som ganska utbytbara, även om en och annan onekligen sticker ut; 50-talets portalfigur Shigeru Yoshida, Abes morfar Nobusuke Kishi och det japanska ”undrets” arkitekt, Hayato Ikeda. Liksom i senare tid förstås ”rockstjärnan” Shinichiro Koizumi.

”Harris citerar en skrift av Abe från 1996 där denne beskriver sig som lärjunge till Max Weber: övertygelsens etik måste balanseras mot ansvarets.”

Men Harris placerar Abe i en klass för sig. Att han har blivit Japans mest långvarige regeringschef på över ett sekel är, menar Harris, ingen tillfällighet. Han hävdar att Abe har kombinerat sin nästan messianska övertygelse om en japansk renässans byggd på återvunnen nationell stolthet, med ett utpräglat sinne för det möjliga. Abe är, skriver Harris, varken opportunist eller populist. Han är en kulturkrigare. Harris citerar samtidigt en skrift av Abe från 1996 där denne beskriver sig som lärjunge till Max Weber: övertygelsens etik måste balanseras mot ansvarets.

Efter kapitulationen 1945 leddes Japan av politiker som fann sig i den ram USA lade fast. 1947 års konstitution skrevs på ockupationsmaktens villkor och samhället stöptes om i liberal anda. Landet avsvor sig krig för all framtid. USA fick militära basrättigheter och dess utstationerade personal rättslig immunitet (något som delvis fortfarande gäller). De ledande politikerna med Yoshida i spetsen (premiärminister 1946–47 och 1948–1954) koncentrerade sig på ekonomisk återuppbyggnad och överlät försvaret, liksom i praktiken en stor del av utrikespolitiken, åt USA.

Men inom makteliten fanns en betydande minoritet som ansåg den nya ordningen orättfärdig. De ansåg sig representera det eviga Japan för vilket underordningen var en tillfällig anomali. De ifrågasatte Tokyotribunalens legitimitet. De ville revidera författningen, återupprätta folkets ”självaktning” och emancipera Japan i förhållande till USA. Tongivande för denna riktning var Kishi, överlevare från krigsregimen och premiärminister 1957–60. Abes farfar, Kan Abe, var av annat slag. Han hade mot alla odds lyckats vinna en parlamentsplats som oberoende fredsagitator 1942.

Men det var morfar Kishi som blev Shinzo Abes förebild. Harris menar att drivfjädern i Shinzo Abes utveckling som politiker var övertygelsen om att landet kan nå sin fulla potential bara japanerna ”äntligen” tillåts känna förbehållslös stolthet över sitt land och sin kultur.

Att Harris kallar denne konservative politiker ikonoklast kan förvåna, men den ikon Abe hela sitt vuxna liv velat slå sönder är förstås författningen och särskilt den ”fredsparagraf” (§ 9) som gjorde Japan permanent beroende av en annan stat för sin säkerhet. Han, och likasinnade i den falang som Harris kallar The New Conservatives, ville också ta itu med utbildningsväsendet, som de ansåg vara dominerat av en pacifistisk lärarkår och av läromedel som förmedlar ”masochistisk historieskrivning”. Synen på Japans internationella roll var för Abe en tredje central arena. Han såg hur många japaner funnit sig tillrätta i en modest roll i USA:s hägn medan Abe och hans likasinnade bar visionen om ett land som stiger ur den amerikanska skuggan och axlar internationellt ansvar i nivå med landets ekonomiska, teknologiska och geopolitiska betydelse.

Enligt Harris vägde makten i regeringspartiet LDP över till de nykonservativas fördel i början av 2000-talet. Otåligheten bland yngre politiker var stor efter ett decennium av ekonomisk stagnation. Alla konservativa var emellertid inte lika hängivna kulturkrigare. Koizumi (premiärminister 2001–06) hörde till gruppen, men han prioriterade nyliberal reformpolitik. Koizumi skakade om etablerade, ofta korrupta, maktstrukturer men hans politik verkade inte ge omedelbara ekonomiska resultat. Regeringspartiet LDP såg för en tid ut att ha gått vilse och oppositionspartiet Democratic Party of Japan vann en historisk valseger 2009. Men oppositionens regeringsperiod misslyckades på grund av orealistiska vallöften, inkompetens och sabotage. Därtill kom tsunamin och Fukushima-katastrofen 2011.

När så Abe (efter ett första misslyckat försök 2006–07) bildade regering i slutet av 2012 var det inte kulturkriget som fick de stora rubrikerna, utan Abenomics. Harris berättar den överraskande historien om Abes ointresse för ekonomi. På det området följde han, skriver Harris, inte främst nyliberalerna utan snarare de råd som stämde överens med Abes syn på staten som den främsta aktören för nationell återhämtning. Harris beskriver honom rent av som etatist. En mycket expansiv penningpolitik passade in.

Abe hade aldrig varit någon varm anhängare av en oberoende centralbank och han utsåg nu en riksbankschef, Haruhiko Kuroda, som var villig att lansera en närmast obegränsad såväl kvantitativ som kvalitativ lättnad. Det har lett till att centralbanken idag äger nästan halva statsskulden (som under Abes regim nått svindlande 250 procent av BNP) och tävlar med den statliga pensionsfonden GPIF om att vara Japans största aktieägare. Målet om 2 procents inflation hägrar alltjämt långt i fjärran. Harris hänvisar till Kurodas företrädare Shirakawas beska, och förmodligen riktiga, kommentar att vikande befolkningssiffror nog var ett viktigare skäl till ekonomisk pessimism (Kurodas term är ”deflationary mindset”) än vad centralbanken kan tänkas företa sig.

Harris går igenom enskildheterna i Abenomics. Utan att döma ut helheten är hans slutsats att programmet innehållit mer avsiktsförklaringar än genomgripande förändringar. Sådana har, säger Harris, däremot åstadkommits inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett nationellt säkerhetsråd har bildats, vilket har stärkt premiärministerns ställning i ett system där stuprörsliknande ministerier annars ofta förlamar beslutsfattandet. Försvarssekretessen har skärpts. Vapenexport har underlättats liksom Japans deltagande i fredsbevarande operationer.

Men den centrala förändringen rör en kontroversiell omtolkning av grundlagen. Sedan 1950-talet har landet ansetts ha rätt till självförsvar men inte att tillämpa FN-stadgans bemyndigande av kollektivt självförsvar. Detta var, om man så vill, substansen bakom Trumps ”reflexion” i juni 2019 att USA kunde tvingas försvara Japan medan japanerna själva sitter hemma och tittar på sina tv-apparater från Sony. Trump var kanske inte helt påläst. Abe drev igenom en lagändring 2015 som öppnade för skarp militär samverkan med allierade, på i och för sig snäva villkor. Detta föranledde de största folkliga demonstrationerna i Tokyo sedan 1960-talet. De flesta författningsexperter som uttalade sig bedömde också omtolkningen som grundlagsvidrig. Men kontroversen blåste förvånansvärt snabbt över och Abe fick förnyat mandat både av väljarkåren (2016, 2017) och partiet (2015 och igen, genom stadgeändring, 2018).

Någon grundlagsreform ser det ändå inte ut att bli under Abes vakt. Men ”fredsparagrafen” är nu satt under så hårt tryck, både genom förändrad praxis och omvärldens realiteter, att den måste skrivas om, förr eller senare.

Abe skaffade sig tidigt ett rykte som utrikespolitisk hök. Enligt Harris såg Abe, som Koizumis rådgivare, till att förbindelserna med Nordkorea inte normaliserades, vilket annars var ett önskemål från Washington, och avsikten med ett officiellt besök i Pyongyang 2002. Ändå åstadkoms framsteg i fråga om de japaner som rövats bort av nordkoreanska agenter under 70- och 80-talen. Några av de kidnappade återbördades till Japan och Abe hävdade att detta skett tack vare en diplomatisk fasthet som Japan tidigare saknat. Harris bedömer att denna fråga var avgörande för Abes ställning inom regeringspartiets konservativa falang. Kanske kastar det också en del ljus över Japans styvnackade attityd under Nordkoreakrisen 2017–18 då man hamnade i otakt med både Seoul och Washington. Därefter har de redan usla relationerna Tokyo-Seoul försämrats ytterligare och Harris har nog rätt i sin slutsats att en omstart mellan Japan och Sydkorea förutsätter ledarbyte på båda håll.

Det rykte om fasthet Abe skaffat sig i fråga om Koreahalvön gav honom handlingsmarginal i den övriga utrikespolitiken, i synnerhet i förhållandet till Ryssland respektive USA. Harris bedömer Abes Rysslandspolitik som närmast eftergiven. Japan sägs ha bjudit på för mycket i sin hittills resultatlösa strävan att återfå åtminstone en del av de territorier Ryssland annekterade 1945.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Allra viktigast för Abe var Trumphanteringen. I november 2016 for Abe, med åsidosättande av all japansk försiktighet, till New York och sökte upp valsegraren i Trump Tower, något som föranledde Obamas kommentar att USA bara har en president åt gången. Abes inhemska kritiker tycker att han uppvaktat Trump onödigt mycket men Harris gör en mer positiv bedömning. Abe sägs ha lyckats skadebegränsa någorlunda väl. Och Harris pekar på Trumps Japanbesök i november 2017 som något av en höjdpunkt. Det var då den amerikanske presidenten anammade Abes vision om en ”fri och öppen region från Indiska oceanen till Stilla havet”, en idé Abe först hade formulerat i ett tal i New Delhi redan 2007.

Harris är så vitt jag kan se den förste observatör som anser att det i detta sammanhang finns fog för att tala om en ”Abe-doktrin”. Premiärministern sägs ha lagt grund för fördjupat ekonomiskt och säkerhetspolitiskt samarbete med framförallt Indien och Australien men även ASEAN-länderna, och att han därmed gradvis ger Japan en ny, mer aktiv, roll. Förändringarna i försvarspolitiken har i denna strävan givit Tokyo större handlingsfrihet. Abe har understrukit att syftet ingalunda är att ringa in, eller isolera, Kina, men avsikten att balansera Pekings inflytande är uppenbar. Abe tänker sig ett strategiskt nätverk där USA förvisso ingår men där den direkta samverkan mellan övriga deltagare stärks.

Abes hyperaktiva regionala diplomati ser onekligen ut att ha vunnit gensvar i ett läge då oron för ett aggressivt Kina växer, och osäkerheten om USA:s fortsatta kurs ökar. Värt att notera i detta sammanhang är dels att Japans samlade investeringar i Sydöstasien alltjämt är större än Kinas, dels att Japan har initierat ett villkorat samarbete med Peking om gemensamma ”högkvalitativa” infrastrukturinvesteringar.

Om det finns en Abe-doktrin, så är nog handelspolitiken en central komponent. Obama-administrationen drog in ett tvehågset Japan i förhandlingen om ett brett handelsavtal för Stillahavsregionen, TPP, men när Trump drog sig ur avtalet var det Abe som med stor beslutsamhet räddade det. Den bedriften är nog en av de mest konkreta åtgärder som har vidtagits för att kompensera trumpismens effekter på det globala systemet. Abe släppte samtidigt igenom ett ekonomiskt partnerskapsavtal med EU, innehållsmässigt mer ambitiöst än TPP (numera CPTPP). Harris vågar sig på spådomen att Abe mer än för inrikespolitiska bedrifter kommer att minnas som ”godfather of a global Japan”. Möjligen en lätt överdrift, men visst har Abe lagt ribban högt för sina efterträdare.

Harris biografi är ett inträngande porträtt av en otypisk japansk politiker men också en god genomgång av aktuell japansk politik. Abe skapade sin politiska bas som kulturkrigare, vilket säger en hel del om debattklimatet inom stora delar av makteliten. Men under det långa regeringsinnehavet är det pragmatikern Abe som dominerat. Den politiska oppositionen är svag. Men den japanska demokratin bjuder ett närmast strukturellt motstånd mot snabb förändring. Folkets ”pacifistiska” självbild är stark samtidigt som känslan av utsatthet gör sig gradvis mer gällande. Covid-19 har suddat ut mycket på Abes griffeltavla. Men jag delar Harris uppfattning att Japan trots allt genom Abes ledarskap är lite bättre rustat som aktör i det komplexa, och dessvärre allt farligare, asiatiska spelet.

Magnus Robach

Diplomat, Sveriges ambassadör i Tokyo 2014-19.

Läs vidare