Vid ett extrainkallat regeringssammanträde konstaterade den bedrövade statsministern Hjalmar Branting att ”nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat”.

Kronprinsen, den blivande kung Gustaf VI Adolf, var långt mer än bedrövad. Det hade varit kärlek vid första ögonkastet mellan de två. De förlovade sig efter bara en månads bekantskap, gifte sig kort tid därefter och fick under sitt knappt 15-åriga äktenskap fem barn tillsammans. När kronprinsessan gick bort var det bara någon månad tills det sjätte skulle födas.

Som ett av botemedlen mot sorgen valde Gustaf Adolf att intensifiera sitt arbete för vetenskap och kultur. Engagemanget för kulturhistoria och arkeologi var för all del ingen nyhet. Redan som 15-åring hade han fått lov av riksantikvarie Hans Hildebrand att gräva ut forngravar i närheten av Tullgarns slott och som 28-åring blev han 1911 ordförande i Nationalmusei Vänner. Men nu blev det en lång rad nya åtaganden av samma karaktär.

När han tog över tronen vid 67 års ålder på hösten 1950 lämnade han de uppdrag som inte var hedersuppdrag. Man skulle kunna säga att Gustaf Adolf pensionerade sig från sitt civila arbetsliv, skiftade kar­riär och gick över till att företräda monarkin och nationen på heltid. Fast intresset för arkeologi och konstföremål lämnade han förstås inte bakom sig, det höll i sig livet ut.

I Kulturkungen – Gustaf VI Adolf från A till Ö talar historikern Frederick Whitling om ”ett närmast frenetiskt kulturhistoriskt engagemang i rollen som ordförande i stiftelser, sällskap och andra vetenskapliga sammanhang” och ägnar sin läsvärda framställning åt en rad aspekter på denna livsgärning.

Gustaf Adolf spelade stor roll för uppbyggnad och utveckling av minst ett halvt dussin av vårt lands mest betydelsefulla museer, men hann också med att vara preses i Kungl. Vitterhetsakademien och delta aktivt i arkeologisk verksamhet. De återkommande resorna till Rom och italiens­ka utgrävningar är väl kända, men han svingade spaden här hemma också. När han i början av 1950-talet sammanfördes med spänstfenomenet ”Stålfarfar” kunde han påpeka: ”Du är ju från Gantofta, och där har jag varit och grävt i jorden för många år sedan.”

”Från A till Ö” i bokens titel är inte bara en beskrivning av bokens ambitioner utan också dess disposition. Lejonparten består av 29 kapitel, där vart och ett börjar på en av alfabetets bokstäver. Ö handlar om Östasiatiska museet, C om Cypernkommittén, P om farbrodern och mentorn prins Eugen och så vidare. Tillsammans med ett rikt och väl omhändertaget bildmaterial borgar det för en omväxlande läsupplevelse. Enda abret är att stoffet i några avsnitt, som Å för Åland och Y för Ystad, snarare har kommit med för uppläggets än för sakinnehållets skull.

Summan av alla insatser ter sig ytterst respektingivande och Gustaf Adolf verkar verkligen ha gjort sig förtjänt av alla de lovord från forskare och museimän som Whitling återger.

Man kan med fördel läsa det akademiskt välförankrade verket i par med Roger Lundgrens journalistiska Kungen femtio år på tronen, som ges ut apropå jubileet men tecknar bilden av vår nuvarande monark ända från födseln till idag.

På ett sätt är sonson och farfar mycket olika. Båda älskar att hålla på med jorden, men där Gustaf Adolf ville pensla fram krukskärvor vill Carl Gustaf köra traktor. Reflektion och kultur kan kontrasteras mot aktivitet och natur (även om vår nuvarande kung med åren tycks ha utvecklat ett allt starkare engagemang för tradition och historia).

Fast poängen med dubbelläsningen är en annan, nämligen insikten att den moderna monarkin bara ger ett begränsat antal formella uppdrag till statschefen – och att det i hög grad blir resandes ensak att fylla rollen med ett innehåll som han eller hon känner för och ger dimension åt den egna gestalten. Man kan samla nationen genom att pensla – men också genom att plöja.

—

KULTURKUNGEN
GUSTAF VI ADOLF FRÅN A TILL Ö
FREDERICK WHITLING
Appell förlag

KUNGEN 50 ÅR PÅ TRONEN
EN BIOGRAFI
ROGER LUNDGREN
The Book Affair