jag har egentligen inget emot biografier. I bästa fall ger de en fin bild av ett mer eller minde notabelt liv. Böcker som Richard Ellmanns biografi om Joyce, Jean-Yves Tadiés om Proust och Joseph Franks om Dostojevskij är magnifikt genomförda levnadsteckningar. Ändå måste jag erkänna att vid avslutad läsning infinner sig inte sällan frågan: Varför har jag lagt ner så mycket tid på att läsa dem? Även i händerna på nämnda mästare blir det, och jag är kanske orättvis här, en samling anekdoter som så att säga utifrån kartlägger ett liv. Det viktiga med författare, även de som i likhet med Dostojevskij hade nog så dramatiska liv, är ju den tid de tillbringade ensamma framför ett vitt pappersark.

Vill man lära känna författare så kan deras brev vara en bättre källa till kunskap; man lär då känna dem så att säga inifrån, genom deras egna ord. Samuel Becketts brev – som nu finns i fyra digra volymer – är för mig vida att föredra framför James Knowlson fina biografi Damned to Fame. Det bästa exemplet är och förblir Gustave Flaubert. Det finns många biografier om honom. Men ingen kan mäta sig med hans Correspondance, som är ett litterärt mästerverk av nästan samma dignitet som Madame Bovary. André Gide har sagt att Flauberts brev ersatte Bibeln som hans favorit på nattduksbordet. Av naturliga skäl har jag aldrig haft privilegiet att träffa Flaubert, men efter att ha läst hans brev tycker jag mig känna honom så väl att jag nästan kan räkna Gustave bland mina vänner. Ingen biografi har lyckats med ett sådan konststycke.

Långt ifrån alla betydande författare skrev dock brev. Många korrespondenser är inte bevarade och alla är inte särskilt läsvärda. Men inte bara det: författarbreven är en döende om inte redan död genre. Långa hand- eller maskinskrivna brev är numera sällsynta. Telefonen var ett första hot och e-mejlen har blivit nådastöten. Om man idag får ett långt handskrivet brev är det, i alla fall i min erfarenhet, inte sällan skrivet av en galning.

Ändå kommer då och då notabla tillskott till genren. En sådan är den tjocka volymen med The Selected Letters of John Berryman (Harvard University Press), utgivna och kommenterade av Philip Coleman och Calista McRae. De hade gärna fått göra sina kommentarer lite utförligare, men då boken redan är på över 700 sidor får man väl vara nöjd.

John Berryman (1914–72) är väl knappast idag särskilt känd i Sverige, men han är en de stora och helt oersättliga diktarna i modern amerikansk litteratur. Han skaffade sig en egen röst, en alldeles egen nisch. Några av hans dikter har kommit ut i svensk översättning, men det var för länge sedan.

Han tillhörde den grupp som skrev så kallad ”confessional poetry”, där det biografiska inslaget var omöjligt att bortse från. Andra stora namn i gruppen var Robert Lowell, som hänsynslöst använde avlagda och nya fruar i sin diktning och inte minst Elizabeth Bishop, vars författarskap bara har ökat i betydelse och anseen­de sedan hennes död 1979. Lowells brev finns redan utgivna, och det finns en separat volym med brevväxlingen mellan Lowell och Bishop.

Berrymans mästerverk är de två volymer, från 1964 och 1968, som samlades i The Dream Songs. Det är totalt 385 artonradiga dikter, som belönades med Pulitzerpriset respektive National Book Award. De handlar om en viss Henry, som ibland kallas Mr Bones och som har stora likheter med författaren. Berryman skildrar ett kaotiskt liv på fri vers, som ändå känns exakt och med rader som stannar kvar i läsarens huvud. Eller som Robert Lowell sa: ”När dessa dikter inte får en att gråta får de en att skratta.” Henry är i ena stunden en clown, i den andra en misslyckad självmördare. Jag vill inte påstå att jag helt och fullt förstår texterna (vad det nu kan innebära). Men det är jag inte ensam om. I breven svarar Berryman ofta på invändningar av just den typen. Hans svar blir alltid detsamma: läs och du kommer att nå fram till ett slags intuitiv förståelse. Stilistiskt spänner dikterna från det högstämda till slangen och det talspråkliga. Adrienne Rich menade att det under hela 1960-talet bara fanns två diktare som fullt ut förstod och utnyttjade det amerikanska språkets fulla potential: Bob Dylan och Berryman.

Trots sin svårbegripliga yta kommunicerar hans dikter; här hörs en röst som är omisskännlig. Men också, gissar jag, för många övermåttan kryptisk, med anspelningar som ofta är privata eller bara allmänt obskyra. Vore jag inte svensk skulle jag nog inte begripa vad han talar om när han i en av dikterna skriver om Andrée, Frænkel och Strindberg.

Att The Dream Songs idag är ett av de centrala diktverken i modern amerikansk litteratur är de flesta överens om. Att de idag inte är lika omtalade som till exempel Lowells eller Bishops dikter har säkert flera orsaker. En är att de är alltför personliga för att ha bildat en skola med efterföljare. De är unika, oefterhärmliga. Ett annat är att Berryman knappast har skrivit några korta och behändiga dikter, som omedelbart platsar i antologier som till exempel Lowells ”For the Union Dead” eller Bi­shops ”One Art”.

Men Berrymans poetiska författarskap innehåller mer än The Dream Songs. I Homage to Mistress Bradstreet blandar han 1600-talsförfattaren Anne Bradstreets idiom med sitt eget modernistiska. I Berryman’s Sonnets beskriver han i rimmade klingdikter (som formen en gång hette på svenska) en kärleksaffär.

Berrymans liv var – såsom framgår i denna rika brevsamling – en tragisk berg och dal-bana där självmordet aldrig var långt borta. Hans far tog livet av sig 1926, när Berryman var tolv år. Det var en händelse som kom att kasta en skugga över resten av hans liv; en skugga som blir allt djupare med åren. I januari 1972 tog John Berryman själv livet av sig genom att hoppa från en bro i Minnesota.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Hans brev är inte bara fängslande läsning om ett liv, som blir allt svårare för honom att uthärda. De ger också en bild av tidens litterära klimat, där nykritiken höll på att bli den dominerande kritiska skolan. Bland hans korrespondenter finns flera av de ledande namnen, som Cleanth Brooka och R P Blackmur. Dessa brev visar också gång efter annan vilken insiktsfull kritiker Berryman själv var. Han närläser både egna och andras dikter med en detaljskärpa som ofta är enastående. Han kan se hur ett felplacerat komma kan förstöra en dikt. Som textkritiker var han inte den expansiva poeten utan sträng och osentimental: ”Den man jag identifierar mig med är Housman, pedantisk & hänsynslös.” (A E Housman var, när han inte skrev egna dikter, en fruktad textkritiker som rackade ner på minsta misstag.)

Berryman måste ha varit en stimulerande lärare i litteratur och det var som sådan han försörjde sig, även om det ofta var med knapp nöd. Långt fram i livet, när han var en firad författare, klagar han över sin dåliga ekonomi som gör att han ständigt blir sen med att skicka pengar till före detta fruar, födelsedagspresenter till sin försummande son som han sällan träffade, något som gav honom ständigt dåligt samvete. Att gifta sig med en aldrig så firad poet visar sig ha sina risker. Han var ofta tvungen att under förödmjukande former be om lån från mera bemedlade författarkolleger, som den nära vännen Saul Bellow.

Det var först under sina allra sista år som han levde under någorlunda trygga ekonomiska omständigheter. Universitet betalade nu en hyfsad lön. Berryman klagar dock över att studenterna, med få undantag, är ”okunniga, lata, ytliga (frivolous) och dumma”. Kollegerna var ofta inte stort bättre: ”Jag fann dem fogliga men i de flesta fall inte fullt mänskliga.” När lönen inte räckte till fick ha nu bra betalt för att turnera land och rike runt och läsa sina dikter.

Rimbaud skrev en berömd dikt kallad En tid i helvetet. Den titeln passar ganska bra på Berrymans liv under hans senare år och gör breven till skakande läsning. Han beskriver, ofta med galghumoristisk ironi, alkoholismens inferno. Han åkte in och ut på dyra avvänjningskliniker, som undergrävde hans ekonomi. Han var nykter en kort tid, men proppade sig då full med mediciner och levde på skräpmat. Breven beskriver en snabbt nedåtgående spiral mot allt större andlig och kroppslig misär. Några få månader före självmordet skrev han till sin engelska förläggare: ”Vad gör jag här vid denna årstid i detta rövhål till universum?” Svaret på frågan blev ett hopp från en bro.