Här i Storbritannien kom vår mitten-högerkoalition till makten i maj 2010, och genast blev svenska politiker lika moderiktiga som handväskor från Prada i politikens London. Fredrik Reinfeldt och David Cameron, Anders Borg och George Osborne skröt om sin vänskap. I denna lyckliga tankegemenskap var Reinfeldt och Borg lärarna, Cameron och Osborne eleverna som ville höra hur Sverige hade tagit sig ur sin ekonomiska kris.

och de fick lyssna till en inspirerande historia. När Sverige 1993 ställdes inför ett budgetunderskott på 12 procent av BNP avvisade man keynesianismen. Man balanserade sin budget genom att göra drastiska nedskärningar i statens utgifter. Istället för att följas av en depression, som vänsteranhängare kunde ha förutspått, återhämtade sig Sverige.

Storbritannien borde göra detsamma, förklarade Reinfeldt för Cameron. ”Ni ska inte vara rädda för att göra er impopulära, när ni står inför en så tuff uppgift.” Cameron tog till sig budskapet. Liksom Angela Merkel, som insisterade på att Sydeuropa kunde gagnas av besparingar genom att följa det exempel som Sverige hade gått i spetsen för. Internationella valutafonden (IMF) var likaså övertygad om att en ”expansiv krympning av statens utgifter” kunde fungera. Bankens ekonomer beräknade att för varje dollar som en stat drog in genom skattehöjningar eller minskade utgifter, skulle den förlora bara en halv dollar i produktion. På 1990-talet var denna lilla förlust acceptabel, eftersom besparingarna gjorde det möjligt för Sverige att sänka räntorna. Lika viktigt var att resten av Europa inte befann sig i kris, varför svenska företag kunde exportera sig ut ur problemen.

ingen av de vördade damerna eller herrarna i Rosenbad, på Downing Street eller Bundeskanzleramt inser att vi numera lever i en annorlunda värld. Efter en period av låg inflation hade västvärldens finansdepartement och Europeiska centralbanken (ECB) ingen möjlighet att minska räntenivåerna nämnvärt efter kraschen 2007/08. Inte heller kunde de flesta länder exportera sig fram till välstånd, när deras grannar minskade sin efterfrågan. Vägran att acceptera verkligheten har haft katastrofala konsekvenser. I Storbritannien trodde de konservativa att ekonomin skulle ta fart igen efter två år av besparingar. Vi befinner oss fortfarande i en recession. Trojkan EU-IMF-ECB hävdade ursprungligen att den grekiska ekonomin skulle växa med 1,1 procent 2011 och med 2,1 procent 2012. I själva verket krympte Greklands BNP med 4,5 procent 2010 och 6,9 procent 2011, och förväntas minska ytterligare 6 procent i år och 4 procent kommande år.

IMF medger nu att dess förutsägelser var hopplöst felaktiga. För varje dollar i nedskärningar kan en stat förlora upp till 1,90 dollar i BNP, medger man nu. IMF tog en modell som konstruerats under 1990-talets period av uppsving och tillämpade den på 2010-talets bankrutta västvärld.

Det allvarligaste misstaget i politiken är att anta att ingenting förändras och att nuet kommer att likna det förflutna. Det är för att de begått detta naiva misstag som jag säger till alla svenskar: Om ni inte kan låsa in era politiker, kan ni väl åtminstone försöka få tyst på dem.