Läsning med syrebrist

Med ungefär tre års mellanrum brukar jag läsa Niklas Rådströms fenomenala minnesbok om Stig ”Slas” Claesson, Stig. Det är som när man letar upp stora sporthändelser på Youtube för att se om man kommer att känna samma rysning den här gången också, och jo, det gör man.

Efter den senaste omläsningen fick jag en impuls att läsa sonen Nils Claessons Blåbärsmaskinen, som kom ett par år före Stig. Det är en plågsam läsupplevelse. Men kanske inte på det sätt som författaren avsett. Trots att boken beskriver en svår barndom med en lynnig, försupen och tablettmissbrukande farsa känns den gnällig och osmält. Sonen staplar den ena förment ”kärnfulla” meningen på den andra, som för att efterlikna sin pappas stil.

Så jag får lust att plocka ut något av pappans verk ur bokhyllan. Jag har inte läst ”Slas” på många år. Men nu ser jag fram emot att göra det. Pappan som till skillnad från sin bittre son vet hur slipstenen ska dras.

Det blir Henrietta ska du också glömma från 1977.

Första meningen lyder: ”Igår slog jag sönder den förbannade gamla pinnsoffan.”

Sen mal huvudpersonen på om vädret, högmässan i radion och ”kåtshowen” som han reser omkring med. (En fluktbög, en strippa och två lesbiska tjejer.)

Jag försöker hålla humöret uppe och paniken borta. Men efter bara några kapitel tvingas jag inse att jag inte bryr mig ett dyft om varför han slog sönder den förbannade gamla pinnsoffan. Samma tomhet infinner sig under läsningen av faderns firade roman som under sonens ljumt mottagna fadermord.

”Men det finns ingenting där. Bara ordströmmar som kan vara mer eller mindre underhållande.”

I ren desperation söker jag mig till Om vänskap funnes från 1981, en bok som gjorde ett djupt intryck på mig när jag var sjutton. Men det hjälper inte.

Jag har en kompis som har en halvhög position inom universitetsvärlden. Redan när vi lärde känna varandra för 30 år sen var han ganska alkoholiserad. Fortfarande stöter jag på honom utanför vissa Söderkrogar där han svajande puffar på sina cigarrer. Men jag är inte längre orolig för att han ska gå ner sig.

Ibland när vi stannar och småpratar en stund – även i dagsljus och i nyktert tillstånd – slår det mig hur färgad han är av att ha tillbringat så stor del av sitt liv vid olika bardiskar. Samtalen blir associationsrika, men ingen av associationerna leder någon vart, han är alltför rastlös. Försöker man bryta in i hans monologer är han snabb att avfärda ens infall, ofta i drastiska ordalag.

Den här sortens ”samtal” kan kännas stimulerande i en stimmig bar halv två på natten. Eller gjorde det åtminstone en gång i tiden. När vi stöter ihop numera blir jag vemodig vid tanken på hur djupsinniga min polares ordströmmar kändes när jag var tjugo­fem. Men det finns ingenting där. Bara ordströmmar som kan vara mer eller mindre underhållande. Som frasandet från bubblorna i ett nyligen påfyllt champagneglas.

Ju längre jag bläddrar mig igenom Stig Claessons böcker, desto skarpare framträder min alkoholiserade polare för mina ögon.

När jag dryftar mina läsupplevelser med en kollega berättar hon hur viktig ”Slas” var för henne i sena tonåren. Hans böcker var tunna och lättlästa, och hon kände sig så belåten över att hon trots sin ungdom lyckades tillgodogöra sig ”riktig” litteratur. En sån som de skrev om på kultursidorna.

Betydelsen av författarskap som får litteraturen att framstå som lustfylld och tillgänglig – Ulf Lundells är ett annat – ska inte underskattas. De kan liknas vid en litterär punkrörelse.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Ändå kan jag inte minnas när jag såg någon läsa Stig Claesson senast, eller nämnde hans namn.

Varför får ett författarskap luft under vingarna, och varför singlar det till marken och glöms bort?

Frågan tycks omöjlig att besvara på fyrtio års avstånd.

Kanske fyllde Claessons bardiskprosa ett tomrum som ingen riktigt var medveten om. Kanske var den en reaktion på strömningar som länge hade varit förhärskande och som ingen heller var medveten om. Sen blev han ett ”varumärke”.

En klocka som stannat kan som bekant trösta sig med att den visar rätt två gånger om dygnet. I väntan på att tiden eventuellt kommer att stå på ”Slas” sida igen får vi läsa Niklas Rådström. 

Bengt Ohlsson

Journalist och författare.

Mer från Bengt Ohlsson

Läs vidare