Vilken betydelse har den enskilda människan i historien? Är det aktörerna eller strukturerna som bestämmer samhällsutvecklingen – ämnet diskuterades om och om igen på doktorandseminariet i historia utan att vi någonsin kom fram till en entydig uppfattning. Dock hade strukturernas överhöghet ett visst försteg i doktorandgruppen där fortfarande marxismen hade grepp om vårt tänkande. Liksom Vernon Bogdanor (Axess nr 6/2019) blir jag dock alltmer övertygad om att vi människor faktiskt påverkar samhällsutvecklingen.

Som huvudredaktör för Svenskt biografiskt lexikon möter jag dagligen individerna som förändrade historien, både i det stora och i det lilla. Det är entreprenören som startade en fabrik och skapade arbete i sin bygd. Det är läkaren som utvecklade en ny metod att operera som hjälpt många lidande. Det är författaren som berört sin publik med verk efter verk. Att människor inte är utbytbara utan gör skillnad tycker jag är uppenbart efter att ha mött hundratals, ja tusentals livsöden i form av korta artiklar i lexikonet.

Men ledarna då, har de någon betydelse för den historiska utvecklingen eller rullar förändringens tåg oavlåtligt framåt oavsett vem som är lokförare? Det räcker med att blicka mot Storbritannien och den pågående brexitkrisen för att bli övertygad om att så inte är fallet. Theresa May och Boris Johnson är inte två utbytbara kategorier, utan har med sina olika ledarstilar styrt utvecklingen de senaste åren och månaderna. Dock med samma kaotiska resultat.

Även när vi blickar bakåt mot vår egen historia är det uppenbart att ledarskap spelar roll. Den politiska ledare jag lärt känna bäst i min forskning är Karl XII. På många sätt är det milsvid skillnad X mellan honom och de demokratiskt valda ledare som Vernon Bogdanor diskuterar, men han skulle i alla fall kunna kvala in i kategorin starka ledare utan problem. Karl XII var en framgångsrik ledare som lyckades övertyga sitt folk att lojalt betala sina skatter och låta sina söner följa honom ut på de blodiga slagfälten. Utan honom som kung hade stora nordiska kriget knappast pågått så länge; man hade istället antagligen inlett diplomatiska förhandlingar efter några år för att få fram en inte alltför ofördelaktig fred. Med Karl XII vid rodret fortsatte kriget ända till 1721 och orsakade stora förluster för befolkningen i resurser och framförallt i liv.

En stark ledare av Karl XII:s sort kan väl knappast någon önska sig tillbaka och hans ledarskap skulle inte heller fungera i vår tid. Den karisma soldaterna upplevde hos kungen tilltalar inte dagens medborgare. En stark ledare för vår tid behöver snarare ”skapa en stämning som inspirerar nationen” enligt Bogdanor, och undervisa sitt folk. Är det en eldande talare som får massorna med sig som han har i åtanke? En dröm för Sveriges alla kommunikationsdirektörer, men kanske inte så lockande för oss andra.

Kanske man skulle kunna drista sig till att föreslå en helt annan karaktär som lösning på vår tids ledarskapskris. Varför kan inte den pragmatiske problemlösaren få komma tillbaka som politiskt ideal? Detta var länge en svensk paradgren, men tycks nu bortglömd av våra politiker som hellre markerar än agerar. Även Karl XII hade en sådan i sitt fältkansli under den långa vistelsen i Osmanska riket. Casten Feif var en kunnig och engagerad statssekreterare som gjorde sitt bästa för att få kungen att intressera sig för sitt lands ekonomiska utveckling, till gagn både för undersåtarna och för statskassan. Ett rikt folk skulle kunna betala högre skatter, lockade Feif, men Karl XII hade inte tid att vänta utan gick direkt på skattereformerna.