Maktens berusning

Han vill berätta om Maria, den rena jungfrun, som födde en son. Denna berättelse utgör inledningen till hans senaste bok med titeln Décadence, en bok på sexhundra sidor, stort format. Den utgör andra delen av hans ambitiösa projekt att skriva en encyklopedi om världen och som inleddes med Cosmos, som utkom 2015.

Den mycket utförliga framställning han ger åt Jesu historia kan tänkas ha sin grund i det faktum att hans landsmän i det katolska Frankrike inte läser Bibeln, en vana som däremot grundlades av Luther i protestantiska länder. I det allmänna franska skolsystemet sker inte heller någon kristendomsundervisning, eftersom stat och kyrka skildes tidigt, redan 1905, och laïcitetsbegreppet infördes. Detta innebär, enkelt uttryckt, att det som rör religion hör hemma i den privata sfären. Alternativen för familjer som vill bygga sitt liv på kristen grund är kyrkans katekesundervisning eller religiösa friskolor.

Dessa familjer bör inte läsa Onfrays bok, för ganska snart framgår det att han läser evangelierna med en ateists ögon. Han lägger tonvikten på de motsägelser han finner texterna emellan och framför allt på bristen på bevis för att Jesus verkligen har existerat. Ingen samtida konstnär har avbildat honom, för samtida historiker är han okänd. För Onfray är allt en vacker fabel, en hallucination. Han är medveten om att Jesus fortfarande har miljarder av disciplar på vår planet, men en kollektiv hallucination är trots allt en hallucination.

Civilisationer byggs upp, menar Onfray, runt fiktioner som Isis och Osiris, Zeus och Pan, Tor och Freja, och dessa civilisationer består så länge dessa grundläggande fiktioner förblir levande. Därmed är Onfray inne på det som utgör temat i hans bok, den judisk-kristna civilisationens uppgång och fall.

De tidiga religiösa ledarna för det judiska folket, profeterna, hade förkunnat att en mäktig konung, en Messiasgestalt, skulle träda fram. När Jesus började vandra omkring i Judeen sågs han av många som Messias. Detta väckte oro bland vissa rättroende judiska partier, som fariséerna och saddukéerna, vilka förväntade sig en mer imponerande gestalt. Onfray poängterar att Jesus vandrade och verkade under mordhot, ett hot som motvilligt verkställdes av romarna som innehade makten. Pontius Pilatus, prokurator i Judéen, utfärdade dödsdomen över Jesus, men det var judarna som ville se honom korsfäst. Här grundläggs, enligt Onfray, den västerländska antisemitismen, som skulle prägla den katolska kyrkan fram till det andra Vatikankonciliet 1962.

När Konstantin 313 kommer till makten är han ännu inte kristen. År 315 utfärdar han ett edikt som ger judar, kristna och hedningar trosfrihet. Tio år senare, när Licinius, som regerar över Östrom dör och Konstantin blir ensam kejsare, omvänder han sig till kristendomen, enligt Onfray av opportunistiska skäl. En ideologi som hävdar att all makt kommer från Gud borde vara politiskt gångbar. Det är den obetydliga sekten av dem som kallar sig kristna som blir gynnad av kejsarmakten. Den växer till, blir dominerande och slutligen officiell. Det är dock först på dödsbädden som Konstantin själv låter sig döpas. Theodosius blir den romerska kejsare som år 380 gör kristendomen till statsreligion.

Onfray reflekterar över hur det dagliga livet förändrades för vanliga människor efter kristendomens införande, och han vet vem den mäktigaste mannen i riket var i detta avseende. Det var ingen kejsare, det var Paulus, en personlighet som haft en framträdande plats i den tidigkristna kyrkan. Han var jude och, som berättelsen om honom lyder, var på väg till Damaskus, där han skulle förfölja kristna, när Jesus uppenbarade sig för honom. Denna upplevelse påverkade honom så starkt att han därefter blev kristendomens främste missionär och apostel.

Onfrays version av denna händelse återfinns i hans Traité d’athéologie från 2002. Enligt denna drabbades Paulus av en hysterisk neuros, vilken kom att prägla hela hans arbete inom kyrkan. Den tog sig uttryck i förnekande av all sinnlighet, fröjd och njutning och ett bejakande av allmän återhållsamhet, försakelse och ett förnekande av sexuell njutning, allt förklarat och stadfäst i Paulus första brev till korintierna. Hans kvinnoförakt är uppenbart. Det var Eva som inledde Adam i frestelse och därför ska kvinnor bestraffas, i evighet. Kvinnan ska bära anständig klädsel, vara mannen underdånig och tiga i församlingen.

Religionen kom dessutom att styra det politiska livet. Kejsar Thedosius fullföljde det Konstantin påbörjat. År 380 tillkännagav han att den religion han själv döpts in i, den kristna, skulle omfattas av hela riket. Alla andra religioner var irrläror, deras medlemmar var kättare. För Theodosius egen del betydde detta att han blev en allsmäktig monark av Guds nåde, ett politiskt system som kom att råda i mer än tusen år för enskilda länders styre.

Om Jesu lära om kärlek till nästan, om ödmjukhet och tålamod och att inte lyssna på förtal hade omsatts i handling, skulle människorna kunna leva i frid och harmoni. Då detta bevisligen inte varit fallet, kan Onfray lugnt hävda att detta beror på alla motsägelser i urkunden, Bibeln. Det enkla budordet ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” är tillräckligt för att skapa förvirring. Så länge kristendomen var en sekt hade dess medlemmar varit pacifister men nu, när den kristna kyrkan står på höjden av sin makt, tolkar man vissa budskap mer bokstavligt. Om den ende guden inte accepterar andra gudar, löser man problemet genom att tillintetgöra dessa. Samtidigt gör man uppenbara vinster: man vinner mark, man kan plundra fiender på deras rikedomar och dödar man i Guds namn, kommer man direkt till paradiset. Korstågen blev den första praktiska tillämpningen av denna doktrin. De pågick i mer än 200 år och gav i sin tur upphov till ett nytt ideal. Det var med krigiska medel som religionen kunde vinna spridning över hela planeten. Tack vare kombinationen militär makt och religion kunde man skapa imperier.

Samma metod med våld i religionens namn användes mot Amerikas indianer och mot 1600-talets häxor, som i Evas efterföljd skaffade sig kunskap, antagligen genom att stå i förbund med Djävulen.

Mer från Ruth Lötmarker

Maktens berusning är, enligt Onfray, ett känt fenomen. Ingen undgår dess verkningar. Efter 1 000 års maktutövning var Vatikanen, den katolska kyrkans politiska ledning, korrumperad. Biskopar levde i lyx och överflöd och bröt mot många av Guds bud. Påvarna förflyttade sig i ståtliga processioner för att göra intryck på folket. Reaktionen blev i längden den motsatta. Vid det koncilium som hölls i Konstanz 1414–1418 hade Jan Hus från Böhmen, präst och teologie doktor, krävt att en punkt på dagordningen skulle omfatta hans förslag till en reform av kyrkan. Detta var mer än 100 år innan Luther spikade upp sina teser. Hus talade i folkets namn, det europeiska folk som hade plågats av pesten, vilken skördat en tredjedel av befolkningen, som plågades av stråtrövare och av flagellanter som drog omkring i väntan på Jesu återkomst. Samtidigt flödade vinet i Vatikanens förgyllda salar, där påvars och biskopars skörlevnad pågick för fullt.

Om den ståtliga församlingen hade lyssnat till Hus synpunkter, skulle kyrkan möjligen ha slagit in på en väg som hade räddat den från moraliskt förfall. Istället blev Hus 1415 bränd på bål för kätteri. Onfray ser detta som en hållpunkt utifrån vilken utvecklingen kunde ha tagit en annan väg. I sin fortsatta framställning tar han fasta på just sådana skeenden där historien kunde ha följt alternativa spår.

En tydlig sådan hållpunkt var återupptäckten av antiken. Kyrkan hade med stor omsorg sökt att med tystnad förbigå de materialistiska och hedonistiska skrifterna av greken Epikuros och romaren Lucretius. Enligt Epikuros hade ingen gud skapat världen. Allt har en materiell orsak, eftersom allt består av atomer. Det är denna insikt som skapar sinnesro. Det finns ingen bestraffande gud. Döden behöver man inte frukta. Där jag är, är inte döden och där döden är, är inte jag. Ingen återuppståndelse, inget evigt liv. Klostrens munkar som var kopister kunde inte låta dessa texter passera. Av allt Epikuros skrev återstår bara tre brev, men detta var tillräckligt. Lucretius manuskript till De rerum natura (Om tingens natur) återfanns lyckligtvis 1417 i ett kloster i Sankt Gallen och publicerades i Brescia 1473.

Den florentinske skalden Petrarca hade redan på 1330-talet inlett sitt sökande efter antika manuskript. Genom det bibliotek han byggde upp i Venedig gav han impulsen till en antik renässans. Niccolo Niccoli (1364–1473) arbetade i samma anda. Han var även den som formade idén om ett offentligt lånebibliotek. Ett nytt ideal växte fram, humanisten, som satte sig själv i centrum som skapande individ och lade religionens förtryck bakom sig.

En vändpunkt som däremot haft negativa konsekvenser fram till vår tid inträffade på 1700-talet. Istället för att lystra till den maliciöse Voltaire, som såg klart på religionens tvångströja och som påbjöd tolerans, slog man följe med den grälsjuke pessimisten Rousseau. Onfrays bild av Rousseau är att denne hyser en neurotisk motvilja mot allt och alla, han har höga tankar om sig själv och ser ned på andra. Hans liv är präglat av motsägelser. Han förespråkar ett liv i lantligt lugn men söker sig till storstadens fina salonger. Han framhåller sina enkla vanor men dricker gärna sitt vin vid markisers och prinsars bord. Problemet är inte Rousseau, menar Onfray, men rousseauismen. Den representerar ett intellektuellt förhållningssätt som under de två senaste århundradena har skördat många miljoner offer.

En ideologi växer fram som får samma makt över sinnena som religionen en gång hade. Kort formulerat måste människosläktet återvinna det som en gång var en naturlig jämlikhet. Den tanken har sin utgångspunkt i det som tidigt i Rousseaus liv drabbade honom som en vision: människan var god i naturtillståndet men har korrumperats genom vetenskapens och konstens utveckling, en hypotes som är omöjlig att bevisa. Det är på denna grund han bygger vidare och kan hävda att människorna ursprungligen var lika och jämställda, en tes som han i nästa andetag motbevisar. Hans följande tes fastslår nämligen att den förste som inhägnade ett stycke mark och kallade det sitt, medan andra såg på och lät det ske, rubbade jämlikheten. Detta bevisar snarare i sig att alla inte var lika i initiativförmåga och handlingskraft. Åter igen en motsägelse.

Populärt

Plundrares beundrare

Vad tycker ni om plundrare? Egentligen. Har ni funderat på det?

Det Onfray vill komma fram till är att Rousseaus hela tänkesätt är snedvridet. Det gäller även för den text som kröner hans livsverk, Le contrat social (Samhällsfördraget). Enligt detta skall det suveräna folket komma till insikt om vad som är bäst för samhället. Om detta skall tas bindande beslut som gäller för alla, utan undantag. Den som vägrar att underkasta sig den allmänna viljan skall tvingas att ändra sig. Felet är att denne inte skådat sanningen och till den måste han ledas fram.

Rousseauismen är en märklig ideologi. Enligt Onfray har den lagt grunden för totalitarismen. De som tagit Rousseau till sitt hjärta är exempelvis Marx, Lenin, Stalin och några andra. Om dem har det skrivits många böcker.

Onfray är ingen historiker och även om han vore det, skulle han inte vara den förste som påpekar sambandet mellan Rousseaus politiska verk och totalitarismen. De mest olikartade politiska riktningar har kunnat åberopa Rousseaus lära om allmänviljan, så till exempel de franska vänsterintellektuella som under sent 1900-tal hyllade kommunismen.

I det avseendet är Onfray inte originell och hans uppgörelse med Rousseau känns en aning förlegad.

Franska medier har ägnat stort utrymme åt denna Onfrays senaste bok. Många har hyllat den, andra har anspelat på bokens titel och antytt att Onfray själv efter decennier av gedigen verksamhet uppvisar symtom på livströtthet. Utgångspunkten för hela hans framställning är att inga bevis finns för att Jesus alls har existerat, vilket dock har bevisats av seriösa forskare. Utifrån denna premiss är det trots allt med tydlig pessimism han framhåller vår judisk-kristna civilisations snara undergång. Vilken civilisation kan komma att ta över? Det är möjligen denna fråga han vill få oss att begrunda.

Om skribenten

Fri skribent och fd lektor i franska vid Stockholms universitet.

Läs vidare