Med Bachs passioner i glädje och i sorg

Jag var 11 år. Det är alltså 30 år sedan. Drygt, om man ska vara ärlig. Åtskilliga lördagar hela vårvintern hade vi i barnkören övat tillsammans med kyrkokören för att på påskafton framföra J S Bachs Johannespassion i sin helhet, med orkester.

Herrarna skulle ha mörk kostym, damerna helsvart. Jag minns att några av altarna protesterade: nej, fy så dystert. Men så blev det. Det var på den tiden innan körer var demokratiskt styrda. Min mamma sydde en dubbelknäppt jacka i svartaste sammet åt mig.

Jag önskar att jag kunde säga att jag greps av musiken, kanske rentav rördes till tårar, att passionshistorien blev verklig för mig genom evangelisten Johannes ord, genom Bachs musik, genom den innerliga poesin i arior, körer och koraler. Tyvärr inte. Lördagsövningarna var alldeles för långa och musiken alldeles för svår för en mycket medelmåttigt musikalisk 11-åring. Men jag hade åtminstone vett att bara mima mig igenom de svåraste partierna. Lite bättre gick det när jag fick sjunga den en andra gång, som 17-åring. Men också då var musiken för svår och jag ägde inte den disciplin som krävdes för att öva hemma på egen hand. Nej, men ändå: varje gång jag lyssnat på Johannespassionen sedan dess hör jag den i vetskap om hur den känns att sjunga.

Efter två pandemipåsker föreställer jag mig att människor detta år kommer att strömma till kyrkor och konsertsalar för att få uppleva påskens drama genom det snart 300 år gamla, vidunderliga körverket.

”Det var på den tiden innan körer var demokratiskt styrda.”

På senare år har jag ofta lyssnat på Bachs kantater genom den nederländske dirigenten Jos van Veldhoven, som fram till 2018 var ledare för Netherlands Bach Society. Inom ramen för projektet ”All of Bach” produceras högkvalitativa konserter som läggs upp gratis på Youtube. Det är en skatt. Jos van Veldhovens korta introduktioner visar på en säregen förståelse av Bachs musik, och inte minst en för­ståelse för den andliga verklighet som musiken skildrar. I presentationen av Johannespassionen berättar van Veldhoven om hur fyra olika ledmotiv används – leitmotif, som han säger på sin muntra nederländska – på ett sätt som aldrig hade gjorts tidigare. Så ackompanjeras till exempel Jesu lidande återkommande av långa, klagande blåstoner. Att ha med sig en sådan detalj fördjupar lyssningen – för alltid.

Medan jag rensar vasken på uppsvällda frukostflingor, torkar snoriga näsor och sätter en bröddeg, lyssnar jag till de välkända tonerna. Det känns först lite vanvördigt. Men sedan precis tvärtom. För det är där, i vardagens göromål, som passionshistorien hör hemma.

Än en gång hör jag tenorarians ångestfyllda rader: ”Ach mein Sinn, wo willt du endlich hin”. Rolös här…fly jag vill till fjärran dalar, blott hans blick jag får till svar. Det är Petrus som sjunger, förkrossad efter sitt svek. ”Jag känner inte den mannen”, hade han svarat när han på översteprästens gård blivit tillfrågad om sin koppling till Jesus. Hur ofta har jag inte själv svarat så. Kanske inte direkt, men nog har jag anlagt en klädsam distans, en svalt borgerlig ton, ett ifrågasättande anslag för att indikera att jag inte hör till dem som har några kategoriska svar på de stora existentiella frågorna. Det är ju lite pinsamt. Man får ju gärna vara sökande, leta efter mysteriet, drabbas av skönheten i ritualerna och koralerna, förstå att tillvaron är större än vad matematiska formler kan beskriva. Men på frågan ”Är inte också du en av hans lärjungar?” vrider man sig. Jag känner inte den mannen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Johannespassionen vittnar om att lidandet Jesus utstod var för just det sveket, för att den rolöse ska finna ro. I arian som är verkets stillsamma höjdpunkt, ”Es ist Vollbracht”, sjunger den mjuka altstämman om trösten för varje plågat hjärta. För en härlig seger hjälten vann… Det är fullbordat.

Det är omöjligt att inte gråta lite, av både sorg och glädje, där över de uppblötta frukostflingorna. 

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare