Med ena benet i en ny värld?

Amazon: praktiserar allmänspecialisering. FOTO: GETTY IMAGES

Ända sedan IT-revolutionens början har det talats om nya regler för en ny ekonomi. Kapitalismen dödförklaras titt som tätt. Men innebär det att vi går mot en ny feodalism?

När ett ekonomiskt och politiskt system organiskt blir avlöst av ett annat brukar den processen kännetecknas av en period av febrilt sökande efter termer för att beskriva såväl det nya som det gamla. Enligt den franske historikern Marc Bloch användes begreppet feodal för första gången för att beteckna en historisk styrelseform 1727, det vill säga 62 år innan samma system för gott störtades i en revolution. Ett drygt halvsekel efter denna revolution, 1850, myntade den franske socialisten Louis Blanc begreppet kapitalism för att beteckna det system som hade avlöst den historiskt sett nyligen namngivna och undergångna feodalismen.

Att döma av de senaste årens bok­utgivning tycks vi vara på väg in i en liknande övergångsfas även nu, när detta skrivs. Intressant nog kännetecknas denna framtidsinriktade reflex dock snarare­ av tillbakablickande. Det begrepp som främst har kommit i svang de senaste åren är nämligen just… feodalism.

Att vi är utlämnade åt de begrepp som historien tillhandahåller åt oss för att förstå framtiden är en självklarhet. Orden kapital och kapitalist hade funnits i över 300 år innan Louis Blanc gjorde det till ett namn på ett system. Men orsaken till att just feodalism har återkommit är inte någon slump: det beror framförallt på den tekniska utveckling som har ägt rum de senaste decennierna, och som gör att det finns goda skäl att återuppliva just det begreppet.

Titeln på den franske ekonomen Cédric Durands bok Téchnofeodalisme visar var tonvikten i denna nya idéströmning ligger. Det är de unika positioner som de stora techföretagen GAFA (Google, Amazon, Facebook och Apple) har uppnått som gör det nödvändigt att ifrågasätta några av våra mest invanda föreställningar om vilket ekonomiskt system vi faktiskt lever i. Durand spårar dessa företags framgång tillbaka till den ”kaliforniska ideologin”, som uppstod på 1960-talet. Det var en hybrid av hippievågens radikala motkultur och den kaliforniska entreprenörsklassens förankring i marknadslogiken. Dessa två kulturer förenades i vad de båda såg som en emancipatorisk potential i den nya inormationsteknologin, med det gemensamma målet att frigöra individen från såväl storföretagen som den stora staten. Dess vagga var den plats utanför San Francisco där en rad universitet och institut på 1950-talet hade anlagt forskningscentrum inom mjukvaruteknologi och som senare skulle bli känd som Silicon Valley.

Men i motsats till vad de kaliforniska ideologerna eftersträvade har den nya teknologin lett till en enorm koncentration av ekonomisk makt, där ett fåtal jättar kontrollerar hela marknader och distributionskedjor. Orsaken till denna obevekliga koncentrationsdynamik är att plattformsföretagens affärs­modell är beroende av en ständigt expanderande massa av information. Amazon är vad Durand kallar ett ”allmänspecialiserat” företag vars produkt är ekonomisk koordination. Dess huvudsakliga uppgift är att indikera rätt vara till rätt pris vid rätt tidpunkt. Detta gör man med långt högre precision än sovjeternas Gosplan, men för att lyckas med det behöver systemet data i stor mängd. Det faktum att mängden data hela tiden måste växa för att systemet ska kunna optimeras förklarar, enligt Durand, varför grundaren Jeff Bezos har arbetat så långsiktigt ända från början. Till skillnad från nästan alla andra företag på den amerikanska börsen har Amazon aldrig gjort någon vinstutdelning. Hela vinsten går till egna investeringar i innovation för att ständigt bredda och förbättra företagets modell.

”Precis som under feodalismen står användarna och plattformsägarna i ett beroendeförhållande till varand­ra som präglas av dominans.”

Som Shoshana Zuboff har visat i boken The Age of Surveillence Capitalism opererar Amazon, Google och Facebook på ett sätt som går stick i stäv med de grundläggande premisserna för det klassiska ekonomiska tänkandet hos Friedrich Hayek och John Maynard Keynes. De digitala jätteföretagens ackumulations­logik är inte baserad på ovisshet om konsumenternas beteenden och behov, utan på att förutse dessa. Den Big Data som byggs av den ständigt växande informationsmassan och som används för att förutse kundens personliga behov, liknar Durand vid en ”digital torva” som vi alla numera är bundna vid. Det faktum att de digitala plattformarna har gjort sig socialt oumbärliga vittnar om att de har utvecklats till att bli en del av vår vitala infrastruktur. När till exempel Facebook sommaren 2014 kraschade under några timmar översköljdes larmcentralerna av samtal. Men dessa plattformar utgör inte heller en vanlig infrastruktur som järnvägen eller elnäten. Eftersom företagen – som Microsoft Office och det mångförgrenade Apple – låser in konsumenterna i deras eget kommersiella universum och plattformarna bara går att lämna i utbyte mot ett högt socialt pris, menar Durand att man måste börja förstå dem som ett slags hypermoderna förläningar.

För att kunna behålla så många användare som möjligt inom dessa förläningar och se till att fler lockas dit, krävs ett socialt­ övervakningssystem. I transportplattformar som Uber är det relativt uppenbart hur det fungerar. Samtidigt som dess förare beskrivs som unikt fria i jämförelse med andra chaufförer, finns det få som är så övervakade och utvärderade av sin arbetsgivare (som ju inte är en arbetsgivare förutom när en domstol bestämmer att den faktiskt är det) som Uberförare. På andra plattformar där det är konsumenterna och inte leverantörerna som ska övervakas, är det svårare. Lösningen hittades av Ebay. Deras rekommendationssystem är baserat på kundernas egen värdering av varandra. Användarnas sociala kontroll av varandra är en förutsättning för att plattformarna ska kunna fungera. Som många mediekonsumenter numera är medvetna om har denna utveckling drivits längst i Kina, där den blivit en viktig del av det statskapitalistiska projektet.

Dessa faktorer, samt det faktum att företagen tjänar pengar i form av ränta eftersom de har monopolställning, får Durand att dra slutsatsen att vi har inträtt i vad han kallar ”teknofeodalism”. Durand slänger sig dock inte lättvindigt med detta begrepp. Han går noga igenom på vilka sätt feodalismen utmärker sig i förhållande till såväl slavekonomierna som kapitalismen. Han slår också fast att det inte är alla aspekter av den medeltida feodalismen som är aktuella idag. Till exempel finns det ingen motsvarighet till vasallväsendet. Däremot, hävdar han, är feodalismens viktigaste institution, den så kallade dominium, viktig för att förstå hur vår digitala sfär fungerar.

Uber-föraren: övervakad av sin arbetsgivare. FOTO: ALAMY

Precis som under feodalismen står användarna och plattformsägarna nämligen i ett beroendeförhållande till varandra som präglas av dominans. Plattformarnas ”länsherrar” utövar dominans över både människor och ”mark”, i det här fallet digital sådan – den torva som de flesta av oss numera är bundna vid. Detta förhållande jämför han med den beroen­deställning som många bönder stod i till länsherrarna på medeltiden och som till svenska vanligen översätts med det oprecisa ordet livegenskap (det franska ordet servage har en något mer nyanserad innebörd).

Det är mycket som är övertygande med Durands bok. Men trots den gedigna argumentationen är det svårt att köpa hela tesen. Vi håller onekligen på att träda in i en ny epok, präglad av en ny form av hierarkisk ekonomi i vilken ett fåtal storföretags dominans rubbar den traditionella konkurrenssituation som kapitalismen är uppbyggd på. Men är verkligen feodalism rätt begrepp att använda för att beskriva denna nya situation? Det finns flera skäl att ifrågasätta det. Är vi till exempel verkligen så utlämnade till plattformarna som Durand gör gällande? Han liknar kostnaden i form av so­cial marginalisering som drabbar dem som inte deltar i de digitala plattformarna vid dem som drabbade de bönder som valde att leva utanför de feodala herremännens hägn på medeltiden. Dessa ”exitkostnader” innebär i båda fallen social marginalisering. En väsentlig skillnad är dock att under den feodala epoken var det förenat med livsfara att bruka sin egen mark eftersom länsherrarna garanterade bönderna skydd mot såväl rövare som andra herremäns arméer. Att inte ha ett Twitterkonto innebär kanske att man inte hänger med i det senaste skvallret om Ebba Buschs husaffärer, men man riskerar i alla fall inte att bli angripen av en armé.

Det går också att kritisera Durands begreppsapparat. Marc Bloch, vars centrala verk behandlar just feodalismen, gör en stor poäng av vikten att inte blanda ihop begreppen ”feodalsystem” (régime­ féodal) och det som kallas ”länsherravälde” (régime seigneurial). ”Det är att likställa nätverk av beroendeförhållanden som var utmärkande för en krigaradel med en typ av underkastelse som bönderna levde i, det vill säga: en ordning av ett helt annat slag som dessutom hade uppstått mycket tidigare, som varade mycket längre och som var mycket mer utbredd runtom i världen”, hävdade Bloch. Feodalsystemet var med andra ord detsamma som vasallväsendet, det vill säga: det unika förhållande som rådde mellan adelsmännen under några hundra år i Europa och som antog formen av en pyramid, med en kung i toppen och grevar, furstar och baroner därunder. Länsherraväldet är i sin tur det begrepp som betecknar förhållandet mellan herren och bonden under en epok som i Frankrikes fall sträckte sig ändra fram till 1789. Att Durand blandar ihop dessa termer är inte konstigt, eftersom sammanblandningen enligt Bloch började redan på 1700-talet och har präglat vårt språkbruk sedan dess. Det förtar dock något av slagkraften i hans tes.

Ett annat försök att återuppväcka detta omstridda begrepp kommer från den amerikanska professorn i urbana studier Joel Kotkin. Förutom just detta har hans bok The Coming of Neo-Feudalism dock nästan inget gemensamt med Durands. Kotkins tes att vi håller på att träda in i vad han kallar en neofeodal epok grundar sig på en väldigt enkel iakttagelse: klyftorna mellan rika och fattiga ökar. I likhet med Durand identifierar han de digitala mogulerna som eliten i den nya aristokratin som tronar i toppen av pyramiden. Hans argument är dock av en något mindre raffinerad typ än Durands: ”Våra nya herrar klär sig inte i ringbrynja eller hög hatt, utan de styr vår framtid i jeans och hoodies.” Sådana formuleringar kan få en att tro att Kotkins kritik kommer från vänster. Så är inte fallet. Till skillnad från Durand, som är väl förankrad i väns­terteori, hävdar Kotkin att hans inlaga inte har någon särskild politisk färg. Den otydligheten påverkar också kvaliteten på hans bok.

La belle époque: Oligarkins guldålder. FOTO: ALAMY

Hans angreppssätt går ut på att identifiera olika samtida fenomen och sedan hitta den medeltida (eller bara äldre, det är tydligen inte så noga) motsvarigheten. Gigarbetare befinner sig i livegenskap, populismen är bondeuppror och människor sysselsatta i intellektuella yrken utgör det nya prästväsendet, eller ”clerisy” som Kotkin kallar det. Denna grupp, som sprider den ”woke”-ideologi som Kotkin tydligen har så svårt för, sammanfaller i stort med vad Thomas Piketty kallar ”braminvänstern”. Denna legitimerar, menar Kotkin, det nya systemet, då journalister och akademiker idag tenderar att stå till vänster politiskt. Exakt på vilket sätt detta legitimerar Gafamogulernas makt blir dock inte uppenbart. Uppenbart är dock att Kotkin har många fiender och hatobjekt som han vill klämma åt i en och samma bok.

En annan bête noire är den ”gröna ideo­login”, som Kotkin menar har blivit den urbana medelklassens nya religion. Denna utgör ett hot mot vanliga männi­skor eftersom den gröna omställningen hotar många traditionella arbetarklassjobb, samtidigt som den som ifrågasätter dogmerna riskerar att släpas inför inkvisitionen i de ”progressiva kyrkorna”. Kotkin går så långt som att ifrågasätta sanningshalten i delar av den alarmistiska klimatforskningen och slår ett slag för moderation: förändringarna kan ju också vara uttryck för naturliga vädercykler. Detta medan Kotkins eget Kalifornien i princip konstant står i lågor.

Andra tecken på den antågande neofeodalismen är det sjunkande intresset för sex bland unga i västvärlden, samt det faktum att intresset för Oscarsgalan håller på att svalna. Det senare beror, hävdar Kotkin, på att de filmer som numera belönas är skapade för det lattedrickande och Guardian-läsande prästerskapet snarare än för vanligt folk, som gillar West Side Story, Sound of Music och Sagan om ringen. Att vanligt folk idag av biostatistiken att döma främst gillar massproducerade superhjältefilmer bortförklarar Kotkin med att dessa är Hollywoods nyproducerade opium för en postliterat publik.

Vän av ordning kanske frågar sig vad något av allt detta har med feodalism att göra. Svaret är: I princip ingenting. Det tycks Kotkin själv också vara medveten om, eftersom han på nästan varje sida använder sig av begrepp som kommer från helt andra epoker än den feodala. Med en konsekvens som smular sönder hans egen tes kallas den nya styrande klassen för ”oligarker”. Dessa är i sin tur ”totalitära” i sin strävan efter makt och kontroll och bör bäst förstås som den ondskefulla eliten i Aldous Huxleys och George Orwells universa. Kontentan är denna: allt som är dåligt idag påminner om hur det var för länge sedan när allt var sämre, det vill säga: före kapitalismens guldålder under efterkrigstiden, som Kotkin uppenbarligen vill återvända till.

Som av en slump lyckas Kotkin genom sin begreppsförvirring dock sätta fingret på vad som kännetecknar vår epok. För om det är någon tidsperiod som liknar vår egen mest, är det la belle époque eller the gilded age i slutet av 1800-talet, det vill säga: oligarkins guldålder. Som Piketty har visat är detta den enda period som kan mäta sig med vår ifråga om ekonomisk ojämlikhet. Precis som då lever vi idag i en alltmer dynastiskt präglad kapitalism där arv är en allt viktigare faktor för en människas ekonomiska framgång än arbete. Kotkin är nog nöjd om en läsare lyckas destillera den insikten ur hans svajiga tirader mot allt det han finner misshagligt i samtiden. Det vore i så fall trots hans egna ansträngningar.

”Att inte ha ett Twitterkonto innebär kanske att man inte hänger med i det senaste skvallret om Ebba Buschs husaffärer, men man riskerar i alla fall inte att bli angripen av en armé.”

Den australiska filosofen McKenzie Wark skriver in sig i samma debatt som Durand och i viss mån även Kotkin. För Wark är det dock inte fråga om feodalismens återkomst, utan något helt nytt. Capital is Dead. Is This Something Worse? är ett inlägg i en numera gammal debatt om vad det rådande skedet av kapitalismen bör kallas. Wark kritiserar de vanligaste termerna – nyliberalism, plattforms­kapitalism, övervakningskapitalism, och så vidare – för deras bristande fantasi. För om kapitalismen är ett historiskt fenomen, vilket den ju obestridligen är, måste den ju någon gång också kunna ta slut. Därför måste man också ha modet att sätta ner foten och erkänna att vägs ände faktiskt är nådd, när den nu är det, och att systemet har bytt skepnad. Detta gör Wark med passion och panache.

Enligt henne präglas den gängse föreställningen om kapitalismen av en negativ definition: kapitalismen var i väns­terns föreställningsvärld tänkt att ersättas av kommunismen – men eftersom detta inte har skett måste vi fortfarande befinna oss i kapitalismen. Formulerad på det sättet blir frågan plötsligt helt öppen. Varför skulle vi inte redan nu ha kunnat träda in i ett nytt system utan att vi märkt det? Produktionsformer lever ofta sida vid sida i hundratals år, som Wark påpekar. Kanske står vi redan med ena benet i en ny värld.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Warks tes är att en kvalitativ förändring har ägt rum i vårt produktionssätt i och med att information har blivit viktigare än de fysiska varor som produceras. Eftersom tillgången på information precis som på andra resurser är knapp, behövs dock hårda upphovsrättslagar som förvandlar information till privat egendom. Detta innebär, enligt Wark, att en ny klassmotsättning uppstår. Den står inte längre mellan bonden och herren eller arbetaren och kapitalisten.

Med ett Matrixinfluerat språkbruk hämtat från det tidiga 2000-talet förklarar Wark att motsättningen nu står mellan hackarklassen och ”vektoralist”-klassen. Den senare äger inte produktionsmedlen, utan vektorerna, det vill säga den abstrakta infrastruktur längs vilken information transporteras. I geometri är en vektor en linje av bestämd längd men med obestämd position. Det är så den digitala infrastrukturen fungerar idag, menar Wark: ”Man kan äga en aktieportfölj eller informationsflöden, men det är mycket bättre att äga vektorn, det vill säga: de rättsliga och tekniska protokoll som används för att göra annars riklig information knapp.”

Vektoralistklassen lever inte på att suga ut mervärde ur hackarklassens produktion, utan på att exploatera informationsasymmetrin. Den kan ge en användare en bit information gratis för att se-nare tjäna pengar på all den information som användaren delar med sig av när hon försöker göra bruk av informationsbiten. Hackarklassen utgörs i sin tur av alla oss som arbetar med att skapa immaterialrättsskyddad egendom. Skillnaden mellan oss hackare och vanliga arbetare är dock att vi inte producerar samma sak varje dag utan just ständigt olika saker.

Enligt Wark består ironin i att teknologin som uppstod i IT-revolutionen i Kalifornien först användes av den kapitalistiska klassen för att disciplinera arbetare under 1970- och 1980-talen, innan den kapitalistiska klassen själv blev utkonkurrerad och deklasserad av den nya vektoralistklassen, som hade fötts i revolutionens svallvågor. Det nya IT-evangeliet ansågs initialt ha samma frigörande potential­ som kapitalismen hade under den sena feodalismens dagar, enligt Wark.

föreställOscarsgalan: intresset svalnar. FOTO: WALLY SKALIJ / GETTY IMAGES

Warks framtidsinriktade vilja att bryta upp och lämna våra invanda föreställningar bakom oss är smittsam och lätt att sympatisera med. Det är dock mycket som talar emot hennes tes. Ett enkelt sådant faktum är att hon själv bygger stora delar av sin argumentation på Marx. Denne var som bekant ingen kännare av feodalism eller för den delen kommunism, utan skrev i princip uteslutande om kapitalism. Warks tes är således helt beroende av en begreppsapparat som är anpassad för kapitalismen. Det måste naturligtvis inte tas som intäkt för att vi fortfarande lever i en heltigenom kapitalistisk värld. Men det vittnar om hur omöjligt det är att göra sig fri från de föreställningar som vi har har ärvt från det förgångna. ”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna”, som en författare som Wark gör mer bruk av än hon kanske borde en gång uttryckte det.

En annan kritik som går att rikta mot Wark (och Durand och Kotkin) är att hon fokuserar på ytfenomen som faktiskt inte är av epokgörande betydelse. Vi kan dagligen se bevis i vårt eget liv på att kapitalismens kärnverksamhet lever i högsta välmåga. Än skapas kapital som förmerar sig i ständigt pågående cykler. Än säljer vi vår arbetskraft som en vara på en arbetsmarknad. Än präglas de flesta mellanmänskliga band av ekonomiska förhållanden. Och så länge denna grundläggande definition av kapitalism fortfarande stämmer in på det system vi lever i, är det kanske inte särskilt bråttom eller meningsfullt att utropa att vi har trätt in i en ny tidsålder.

Det gör dock inte spekulationer om kapitalismens framtid oviktiga eller ointressanta. Som Wark med smittsam övertygelse slår fast, gäller det att inte förledas att naturalisera ett historiskt system som om det vore evigt. Som alla produktions­system kommer kapitalismen en gång att gå under. Och som alla historiska processer kommer kapitalismens död att ske långsamt, kanske så långsamt att den först blir uppenbar när det historiska system som avlöser den börjar ifrågasättas. Fröet till vad som komma skall kan redan ha såtts framför våra ögon. Om inte annat kan den sprudlande bokutgivningen i detta ämne vara ett tecken på det.

Jonas Elvander

Kritiker och utrikesredaktör i Flamman.

Mer från Jonas Elvander

Läs vidare