Han var en framsynt man, denne Eric Blair, mer känd under pseudonymen George Orwell. Han förstod sig på totalitära regimer långt innan begreppet togs upp av historikerna. Supermakternas antagonism och kalla kriget såg han komma redan när Stalin, Churchill och Roosevelt möttes i Teheran 1943.

Ett par år efter andra världskriget publicerade han sin berömda roman 1984. Orwell tilltalades inte av den framtid han såg torna upp sig. Han målade upp panoramat av ett skräckvälde som Stalins och Hitlers ideologier och metoder inom en snar framtid skulle fullborda mitt i Europa: med ett enhetsparti lett av ”Storebror”; ett språkreglemente kallat ”nyspråk”, avsett att vända upp och ner på ordens betydelser; med privatlivet avskaffat; med alla invånare övervakade, omskolade och hjärntvättade; och med en allsmäktig hemlig polis vars uppgift var att kväva varje antydan till opposition i sin linda genom tortyr, koncentrationsläger och mord.

Med denna profetia bedrog George Orwell lyckligtvis sig själv och oss andra grundligt, åtminstone vad beträffar vår del av jordklotet. Aldrig hade han kunnat drömma om att många av dessa mål, framför allt övervakningen av alla medborgare, kan uppnås även utan bruk av våld; och att det inte behövs någon diktatur, utan att även en demokrati kan genomdriva dem med civila, för att inte säga pacifistiska medel.

Hur något sådant är möjligt grunnade en ung fransman på redan för mer än fyra hundra år sedan, i sin Frivillig träldom. Étienne de La Boétie, som han hette, nöjde sig inte med att ställa sin tids envåldshärskare vid skampålen. Han talade framför allt till samvetet hos dem som fann sig i tyranniet: ”Det är folken själva”, sade han, ”som låter sig plågas eller snarare plågar sig själva, för om de skulle upphöra att tjäna så vore de därmed redan fria. Folket underkastar sig självt, det går eller snarare skyndar sig villigt in i sitt elände […] Ingen fågel har så bråttom att sätta sig på limspöet och ingen fisk frestas så snabbt till kroken av en mask, som ett folk som låter sig lockas av träldomen så snart man brer honung över dess mun.”

Men det var länge sedan vi hade att göra med en enda, personligt gripbar och angripbar monark av den sort som de La Boétie protesterade mot. Det som behärskar oss är inte som hos Orwell en Storebror, utan ett system av det slag som Max Weber beskrev på 1920-talet:

”Den byråkratiska organisationen med dess specialisering i utbildat yrkesarbete, dess avgränsning av kompetensområden, dess reglementen och hierarkiskt indelade lydnadsförhållanden är tillsammans med den livlösa maskinen i färd med att upprätta en byggnad för framtida livegenskap som människorna kanske en dag, i likhet med det gamla Egyptens fellaher, vanmäktigt kommer att tvingas foga sig i när en rent tekniskt fungerande, det vill säga rationell tjänstemannaförvaltning och tjänstemannaskötsel har blivit deras slutliga och enda värde med uppgift att styra över alla deras angelägenheter. Detta ordnar byråkratin nämligen ojämförligt mycket bättre än varje annan maktstruktur.”

”Järnhårt”, var Webers omdöme om livegenskapens hus, men där misstog sig till och med denne klarsynte tänkare. Med tiden har fängelsehålan nämligen förvandlats till en förhållandevis bekväm bostad som snarast påminner om en stor, elastisk gummicell. Våra vakter trampar omkring på tysta sulor. Sina viktigaste strategiska målsättningar, fullständig övervakning och avskaffande av den privata sfären, försöker de uppnå med så omärkliga medel som möjligt. Bara när det inte går på annat sätt tar de till batongen. De förblir helst anonyma, bär inte uniform utan kostym, kallar sig manager inte kommissarier och utför inte sina uppgifter i kasernen utan på luftkonditionerade kontor. I sitt arbete ter de sig alltigenom människovänliga. Internerna erbjuds trygghet, omsorg, bekvämlighet och konsumtion. Samtidigt kan de förlita sig på invånarnas stillatigande samtycke och på att deras skyddslingar ivrigt trycker på en liten knapp där det står ”Gilla”.

Även på en annan punkt framstår Webers analys idag som anakronistisk. Vi har förlorat hans förtröstansfulla tro på statens kompetens och förmåga att hävda sig. Inte bara för att de globala finansmarknaderna driver staten framför sig. Varken Berlin, Bryssel eller Washington skulle på egen hand kunna garantera fullständig kontroll över befolkningen. För denna uppgift är deras tjänstemän helt enkelt alltför tafatta och oskickliga. Inte heller är de tillräckligt förtrogna med den senaste tekniken. Därför är myndigheterna hänvisade till ”näringslivet”, det vill säga till IT-industrins globalt verksamma koncerner. Bara när båda parter, regeringar och företag som Google, Microsoft, Apple, Amazon och Facebook arbetar sida vid sida, har stryptaget om friheten utsikter att bli verkligt kvävande. Det står klart att de politiska instanserna bara spelar rollen av en yngre kompanjon i denna bräckliga allians, för det är bara storföretagen som förfogar över den expertis, det kapital och de hantlangare som behövs: informationstekniker, ingenjörer, mjukvaruutvecklare, hackare, matematiker och kryptografer.

De tekniska medel som står dem till buds kunde 1900-talets Gestapo, KGB och Stasi ännu inte drömma om: övervakningskameror i varje hörn, automatiserad telefon- och e-postregistrering, högupplösta satellitbilder, detaljerade rörelseprofiler, biometrisk ansiktsavkänning, alla program styrda av fantastiska algoritmer och allting säkert lagrat på dataservrar med obegränsad kapacitet.

Den sista motståndsyttringen mot de tyska myndigheternas och storföretagens iver ligger långt tillbaka i tiden och är redan nästan helt bortglömd. 1983, ett år före Orwells datum, väckte en ganska harmlös folkräkning upprördhet hos det tyska folket. Förbluffande många medborgare vände sig till författningsdomstolen och lyckades få gehör för sina klagomål. Beslutet från domstolen i Karlsruhe gick emot regeringens avsikter och statuerade till och med en ny grundrättighet till ”informationellt självbestämmande”, med syfte att skydda den enskilda personen – en dom som idag ter sig naiv. Ingen har någonsin rättat sig efter den. I cyberkriget mot befolkningen har de maktlösa dataskyddarna för länge sedan kastat in handduken.

Vad beträffar den rådande språkreglementeringen fick George Orwell rätt. Hans ”nyspråk” har blivit den officiella sociolekten. Leverantörerna av de så kallade ”tjänsterna” ogillar författningen. De är nämligen svåra att skilja från databrottslingar. Det nya ”hälsokortet” är i själva verket en elektronisk sjukjournal som ingen hackare lär ha problem att ta sig in i, och de ”sociala nätverken” utnyttjar sina användares exhibitionism för att skoningslöst exploatera dem.

En sista störande rest av privatliv utgörs av kontanterna. Det är bara logiskt att staten, hand i hand med storföretagen, målmedvetet eftersträvar att avskaffa dem. Detta är syftet med det ständigt ökande antalet kredit- och kundkort. Ytterligare chip- och fjärrstyrda betalningssystem kommer snart att införas. Vad som ska uppnås med detta är uppenbart: en så fullständig övervakning som möjligt av alla transaktioner. Det är något som statskassan är lika intresserad av som de asociala nätverken, näthandeln, kreditgivarna, reklambranschen och polisen. Av bara farten ska också varje minne av pengarnas materialitet utplånas, så att de krymper ihop till data möjliga att manipulera efter behag.

Bara för fullständighetens skull är det värt att titta på en företeelse i utkanten av medielandskapet, nämligen försöket att avskaffa upphovsrätten. Här handlar det om en sen landvinning från 1800-talet. Fram till dess hade bokläsning förblivit ett privilegium för en liten minoritet. Nu blev romanläsning plötsligt en sysselsättning för massorna. Författarna upptäckte att de till och med kunde tjäna ordentligt med pengar på litteraturen, då de nu fick betalt även för nyupplagor och översättningar. Deras glädje blev tyvärr kortlivad. Den tryckta boken, som numera kallas print, betraktas idag som en utgående modell av de ledande företagen. Upphovsrätten ser de följaktligen som ett hinder, till det digitala avantgardets jubel. De muntra piraterna finner det hur som helst absurt att betala för det som IT-branschen kallar ”content”. De tidigare så kallade upphovsmännen måste hädanefter arbeta gratis; i gengäld kan de twittra, chatta och blogga av hjärtans lust.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ingen verkar störas av att den tillgängliga teknikens halveringstid, svarande mot IT-företagens affärscykel, ligger på tre till fem år. Medan en text på pergament eller syrefritt papper fortfarande är fullt tillgänglig efter fem hundra till tusen år, måste elektroniska medier ofta föras över till nya lagringsmedier om de inte ska vara oläsbara efter ett eller två decennier. Det passar naturligtvis uppfinnarna av den nya tekniken utmärkt.

Avskaffandet av den tryckta boken är inte en helt ny idé. Den förebådades redan för länge sedan. Det var Ray Bradbury som 1953, i sin bästsäljande (!) Fahrenheit 451, beskrev och utmålade det i sina yttersta konsekvenser. I hans dystopiska berättelse är innehavet av en bok ett brott belagt med dödsstraff. De stora pessimisterna har en tendens att överdriva i sina framtidsvisioner. Men att de kan vederläggas talar inte mot utan för dem. Det gäller Bradbury likaväl som Orwell eller Max Weber. Att veta bättre i efterhand är verkligen ingen konst.

Säkert som amen i kyrkan möts varje dyster prognos av följande fråga: Var finns det positiva? Det är lätt att svara på. Det är mycket glädjande att konstatera att allt som vår frivilliga träldom hittills inneburit har genomdrivits utan blodsutgjutelse. De kvardröjande ”resterna av det förflutna” har inte alls likviderats efter förebild av Lenins Ryssland. Anledningen är uppenbar. Våra fångvakters toleranta hållning vilar på en enkel analys av kostnader och nytta. Kostnaderna för att spåra upp de sista motspänstiga individerna närmar sig nämligen det oändliga ju närmare man kommer idealtillståndet. Därför nöjer man sig med en nittiofemprocentig övervakning. Det vore alltför kostsamt att undanröja en liten men seglivad minoritet som av rent egensinne spjärnar emot den digitala tidsålderns löften. Fem procent, det är trots allt över fyra miljoner tyskar. Ingen panik, alltså! Även i framtiden kommer alla som inte kan låta bli att kunna äta och dricka, älska och hata, sova och läsa relativt oövervakat, bekymmerslöst och analogt.

Översättning: Jim Jakobsson