År 1165 mottog den bysantinske kejsaren Manuel Komnenus ett brev. Det var skrivet på latin och förmedlades till kejsaren på okända vägar. Avsändare var en viss Johannes. Han utgav sig för att vara både präst och kung.

Brevet var långt och välformulerat. Prästkungen Johannes beskrev utförligt sitt rike som låg i ”de tre indialänderna”. Där fanns, enligt brevskrivaren, kvarlevorna av Jesu lärjunge Tomas. Han som kallades Tvivlaren på grund av sin oförmåga att tro på Kristi uppståndelse. Enligt legenden hade han efter frälsarens död färdats till Indien och framgångsrikt missionerat kristendomen där.

Problemet var dock att Indien var ett luddigt och närmast mytiskt begrepp i Europa vid den här tiden. Uttrycket ”de tre indialänderna” bara ökade begreppsförvirringen. I brevet beskrevs prästkungens rike som ett fantastiskt land med elefanter, kameler och allehanda sagodjur som enhörningar och salamandrar som levde i eld. Där fanns oändliga rikedomar i form av ädelstenar, guld och silver. En magisk vattenkälla kunde kurera en människa från alla upptänkliga sjukdomar. Sjuttiotvå kungar bedyrade Johannes sin vördnad och varje dag utspisades 30 000 män vid hans hov.

Det fanns anledning att ställa sig lätt skeptisk till dessa uppgifter. Men i brevet fanns också påståenden som tvingade kejsare Komnenus att tänka efter.

”Vi har lovat att med en stor armé besöka Herrens gravplats för att kriga mot det kristna korsets fiender och för att upprätthålla Herrens namn”, stod det i brevet.

Det kunde bara innebära en sak. Herrens gravplats betydde ju den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem. Uppenbarligen ville prästkungen Johannes erbjuda kejsar Komnenus sitt stöd i kampen mot saracenerna – muslimerna – som hotade korsfararstaten, kungariket Jerusalem.

Detta var ett sensationellt erbjudande som skulle kunna förebåda ett genombrott i de kristnas vacklande kamp mot muslimerna. Under det första korståget hade Jerusalem erövrats 1099 och blivit kronjuvelen i den arkipelag av kristna riken som korsriddarna hade skapat i Levanten. Den bysantinske kejsaren var av hävd en av de högsta beskyddarna av korsfararna och när han mottog brevet från prästkungen Johannes så måste han ha upplevt det som ett tecken från Gud. Jerusalem var hotat och endast två årtionden efter det att det famösa brevet blivit känt erövrades staden av den muslimske härföraren Saladin, vilket innebar slutet för korsriddarnas drömmar. Men år 1165, då brevet anlände, levde hoppet fortfarande.

Brevet stannade inte vid kejsar Komnenus hov. Det kopierades och spreds vida omkring. Prästkungen Johannes fick många namn genom alla översättningar. På latin hette han Presbiteri Iohannis och på engelska Prester John. Berättelser om den mystiske kristne härskaren började florera vilt i Europa. De växte till sagor och myter i folkmun men togs också på allra största allvar av många ledande teologer och forskare. Sökandet efter prästkungen Johannes och dennes rike inleddes omgående och kom sedan att pågå i femhundra år. Det blev en av medeltidens allra största romantiska gåtor tillsammans med jakten på den heliga Graal, det försvunna Atlantis, Eldorado och Nilens källor.

Rykten om att det skulle finnas en kristen härskare som styrde över ett stort rike någonstans i det inre av Asien hade förekommit redan innan kejsar Komnenus fick sitt brev. Två årtionden tidigare hade biskop Hugo i den syriska staden Jabala sökt upp påve Eugenius III och varnat denne för att de kristna besittningarna i Mellanöstern höll på att falla i saracenernas händer. Korsfararstaten Edessa i nuvarande Turkiet hade intagits av muslimska styrkor och hotet mot övriga kristna enklaver i regionen ökade för var dag. Biskop Hugo var dock hoppfull. Han berättade för påven att den kristne kungen Johannes som bodde någonstans långt österut, bortom Persien och Armenien visserligen tillhörde den nestorianska kyrkan, men ändå hade erbjudit de katolska korsfararna sitt stöd. Biskopen berättade att denne Johannes var ättling till en av de tre vise männen och förde befäl över en gigantisk armé. Han hade tänkt marschera mot Jerusalem men blivit stoppad vid floden Tigris, oförmögen att ta sig över med hela sin här. Dock fanns det hopp om att han skulle göra ett nytt försök, vilket föreföll bekräftas av det brev som kejsar Komnenus alltså fick 20 år senare.

För att förstå hur berättelsen om prästkungen Johannes kunde slå rot i europeiska sinnen och utlösa denna iver att lösa gåtan, måste man föreställa sig européernas världsbild på 1100-talet. Jordklotet var outforskat. Afrika söder om Sahara var i princip helt okänt. Amerika fanns inte. Asien hade man bara fragmentarisk kunskap om. De mest fantastiska myter odlades om vad som kunde finnas i dessa okända trakter. Enbenta människomonster utan huvud, kentaurer och andra sagodjur. Man kan kanske jämföra med hur vi idag fantiserar om vad som kan finnas i världsrymden.

Att det skulle kunna existera isolerade kristna kungadömen djupt inne i okända områden framstod inte alls som osannolikt, och skulle senare också visa sig vara sant.

År 1177 beslutade påve Alexander III att närma sig prästkungen Johannes. Påvens livmedikus Filip påstod nämligen att han hade haft kontakt med några av Johannes undersåtar som hade berättat att prästkungen var nyfiken på katolicismen. Påven satte sig då att diktera ett brev till ”hans käraste son i Kristi, Johannes, lysande och magnifik kung över indialänderna”. Enligt Filip hade Johannes uttryckt önskemål om att få bygga en kyrka i Rom och att få installera ett altare i Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Båda dessa önskemål skulle kunna bifallas, enligt påven, om Johannes bara vore så vänlig att besvara detta brev, snyggt och prydligt med sitt sigill för att styrka autenticiteten.

Filip fick i uppdrag att förmedla brevet men såvitt känt lyckades han inte med det. Den kristne kung som Filip hänvisade till var med största sannolikhet härskaren i Etiopien, ett land som ur europeisk synvinkel mycket väl skulle kunna utgöra en del av Indien. Det kristnades redan på 300-talet och var länge känt under namnet kungariket Axum, senare Abessinien, en dominerande stormakt i trakterna runt Röda havet. Axum hade handelskontakter med Egypten, Persien och Indien och en ambassadör i Konstantinopel.

I samband med islams uppkomst på 600-talet isolerades emellertid Axum/Etiopien och suddades ut ur européernas kunskapsbank. På 1100-talet hade landet upphört att existera i det europeiska medvetandet, trots att det fortfarande hade ambassadörer även i Syrien och Egypten. Dessutom bodde en etiopisk landsflyktig tronpretendent i Jerusalem i 25 års tid vid mitten av 1100-talet. Troligen var det någon av alla dessa som påvens livmedikus Filip hade fått kontakt med. Etiopierna ville mycket riktigt skapa sig ett kapell i Heliga gravens kyrka i Jerusalem, vilket de också lyckades med några få år senare. Ett kapell som för övrigt fortfarande finns där, bemannat av etiopiska munkar ända sedan den tiden.

År 1187 erövrade saracenerna under ledning av Saladin Jerusalem och därefter föll den ena kristna besittningen efter den andra i Levanten. Det var en präktig katastrof för det mäktiga Europa som trodde att resten av världen var underlägsen i allt. Men år 1221 tändes ett nytt hopp. Den franske biskopen Jacques de Vitry, som hade deltagit i det femte korståget och upplevt det slutliga nederlaget då de kristna styrkorna tvingades fly från Egypten, sade sig ha nyheter om prästkungen Johannes. Han kontaktade påven samt kung Henrik III i England och flera andra europeiska potentater. ”En ny och mäktig beskyddare av kristenheten har stigit fram”, meddelade han. ”Det är kung David av Indien, som har gått i strid (mot saracenerna).”

Kung David sades vara kristen och antingen son eller sonson till prästkungen Johannes. ”Han kallas själv ofta Johannes”, hävdade Jacques de Vitry och berättade att denne mäktige kung från sitt rike i det inre av Asien hade kommit till undsättning då Bagdad hotades av muslimska styrkor. I Bagdad fanns en kristen församling som sålunda hade räddats när kung David – eller Johannes – hade besegrat de fientliga muslimerna vars shah, härskare, hade flytt hals över huvud.

Nu, hävdade biskop Jacques de Vitry, planerade kung David/Johannes att marschera mot Jerusalem, köra ut saracenerna och återuppbygga stadsmuren. Detta var sannerligen goda nyheter!

Vem var då denne prästkung som skulle rädda de europeiska härskarna ur den förnedring de åsamkats i och med förlusterna i Levanten? Var han bara ett fantasifoster? Nej, det fanns en krigsherre som stämde hyggligt på den yttre beskrivningen och som hade besegrat den största muslimska armén i Centralasien och tvingat shahen på flykt. Men han hette inte David eller Johannes.

Han hette Djingis khan och var mongol. Hans plan var mycket riktigt att erövra hela Asien. Och när han var färdig med det stod Europa på tur. Han skapade världens största sammanhängande imperium och tog livet av minst fem miljoner människor. Den mongoliska expansionen västerut nådde vid mitten av 1200-talet ända fram till Litauen och Polen. Mycket riktigt var mongolernas sikte också inställt på Jerusalem. Men den 3 september 1260 besegrades deras styrkor av egyptiska mamluker i slaget vid Ain Jalut strax norr om Jerusalem. Den heliga staden undkom de mongoliska horderna med blotta förskräckelsen.

Det missförstånd som hade orsakat sammanblandningen mellan prästkungen Johannes och Djingis khan slätades över i Europa och sökandet efter den äkta Johannes fortsatte. Bland dem som deltog fanns Marco Polo som tog vara på de nya kommunikationsmöjligheter som hade skapats i mongolernas sammanhängande rike. Han reste till Kina och blev gäst hos Kublai khan, Djingis khans sonson. I sina reseskildringar berättar han om prästkungen Johannes och dennes mellanhavanden med Kublais farfar Djingis. Marco Polo hävdade att de två männen hade blivit fiender och råkat i strid med varandra. Det slutade med att prästkungen Johannes dödades.

Trots att Marco Polo ville fastslå att prästkungen Johannes var död men definitivt hade funnits i det inre av Asien och inte någon annanstans, och därmed sätta punkt för efterforskningarna, kom han ändå att bidra starkt till att myten hölls levande. Under sin resa hem till Europa seglade han över Indiska oceanen och fick kontakt med sjöfarare som kunde berätta om det kristna kungariket Etiopien i Afrika. Marco Polo kallade landet för Mellanindien och gav det en utförlig beskrivning som till vissa delar var sann. Många som tog del av hans berättelse häpnade. Det stämde ju perfekt med det som hade skildrats i prästkungen Johannes brev till kejsare Komnenus flera årtionden tidigare!

Därmed fick sökandet ny kraft och en ny inriktning.

År 1306 anlände en kejserlig delegation från Etiopien till Europa och fick audiens hos påven som vid den tiden residerade i franska Avignon. På grund av den kontakten började nyheter om Etiopien sakta sippra fram. Fakta var fortfarande intimt sammanblandade med fantasier, men bit för bit började européerna förstå att landet fanns på riktigt och att det styrdes av en kristen kung eller kejsare. Vem skulle det kunna vara om inte prästkungen Johannes?

Efter århundraden av sökande började nu bilden klarna. År 1459 presenterades den fantastiska världskarta – mappamundi – som den venetianske munken Fra Mauro hade framställt på uppdrag av den portugisiske kungen Alfonso V. Den föreställer hela världen som den antogs se ut, inklusive Afrika. Och där ligger Abassia, Mauros namn för Abessinien. På kartan finns bilder av väldiga slott, större än dem i Europa. Qui el presto Janne fa ressidentia principal, står det på kartan. Detta är prästkungen Johannes huvudsakliga hemvist.

Därmed tycktes saken vara avgjord. Abessinien/Etiopien var det land där prästkungen Johannes regerade. Att denne hade levt i flera hundra år förklarades med att Johannes i själva verket var en kejserlig titel i Etiopien, och alltså hade burits av flera på varandra följande regenter. Ett påstående som etiopierna själva ställde sig helt frågande till.

Ryktena om de fabulösa rikedomar som skulle finnas i prästkungen Johannes land fick lycksökare från Europa att söka sig till Etiopien. De drabbades alla av samma öde. Väl framme togs de omhand som ”gäster” vid hovet men förhindrades att resa hem. Ytterst få lyckades fly. Landet förblev slutet. Inga nyheter om det läckte ut.

När Portugal på 1400-talet växte fram som en ledande sjöfararnation kom detta att få omfattande konsekvenser för hela världen. Det var Henrik sjöfararen som blev den drivande kraften och som med sin enorma entreprenörsanda och sin kunskapstörst gjorde att portugisiska fartyg seglade allt längre och längre bort. Afrikas västkust utforskades och för varje ny expedition kom fartygen allt närmare kontinentens sydspets, för att slutligen runda den och upptäcka den varma Indiska oceanen. Det som lockade allra mest var att skaffa monopol på kryddhandeln från Indien men enligt en historiker, samtida med Henrik, ville denne också få kunskap om prästkungen Johannes land.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien 1498 blev ett genombrott för de portugisiska ambitionerna. Kryddhandeln hamnade därmed i Portugals händer och landets ekonomiska framgångssaga inleddes.

För att kunna segla obehindrat över Indiska oceanen lade portugiserna under sig i princip hela Östafrikas kust. De räknade också ut att de skulle kunna kväsa araberna, de främsta konkurrenterna om kryddhandeln, genom att erövra inloppet till Röda havet. Den portugisiske befälhavaren Afonso de Albuquerque satte sig i sinnet att kontakta prästkungen Johannes i Etiopien och enrollera denne som sin kristne bundsförvant i det heliga kriget mot muslimerna. Den etiopiska hamnen Massawa – nuvarande Eritrea – skulle vara en utmärkt bas att utgå ifrån i ett anfall mot Mecka.

Planerna på ett gemensamt etiopiskt-portugisiskt anfall mot arabiska hamnar fullföljdes aldrig. Trots det fortsatte kontakterna mellan de båda länderna att utvecklas. Om så inte hade varit fallet hade det Etiopien vi känner idag sannolikt inte existerat.

År 1529 gick nämligen den somaliske härföraren Ahmed Gragn – ”den vänsterhänte” – till attack mot Etiopien. På några år lade han under sig två tredjedelar av landet och plundrade dess kyrkor och palats. Den etiopiske kejsaren skickade ett desperat nödrop till Portugal men det tog flera år innan hjälpen därifrån nådde fram. Till slut – år 1541 – kunde Cristóvão da Gama, son till Vasco da Gama, undsätta kejsarens styrkor och med endast 400 välbeväpnade soldater driva Ahmed Gragns armé på flykt. Cristóvão da Gama själv tillfångatogs dock och avrättades. Likafullt räddades det kristna Etiopien från det muslimska erövringsförsöket, dock till ett stort mänskligt och materiellt pris.

Det som hade börjat på 1100-talet som en dröm om att prästkungen Johannes skulle hjälpa de kristna styrkorna i Jerusalem att besegra muslimerna, slutade alltså på 1500-talet med att de kristna portugiserna räddade den regent som många hade ansett vara prästkungen Johannes. I och med denna händelseutveckling förmänskligades också den dåvarande etiopiske kejsaren, och även hans efterföljare. Européerna insåg till slut att skrönorna om prästkungen var just skrönor, och inget annat. År 1681 fastslog den respekterade tyske orientalisten Hiob Ludof slutgiltigt i sin bok Historia Aethiopica att det inte fanns någon verklig grund för dessa myter. Men det tog 500 år att nå denna insikt.

Berättelsen om prästkungen Johannes motiverade djärva resenärer att ge sig ut i världen, den inspirerade ett forskande efter kunskap, såväl religiös som profan. Sökandet gick hand i hand med den europeiska utvecklingen från vidskeplighet till rationellt tänkande. Hela förloppet kan ses som ett preludium till den intellektuella process som utvecklades under upplysningstiden.

Men den svåraste frågan fick aldrig något svar. Vem skrev det ursprungliga brevet som kejsar Manuel Komnenus en dag år 1165 fick i sin hand? Med vilket syfte?

Det förblir en gåta.