Ett par nya böcker kastar ljus – om än åt olika håll – över rörelsens hundraåriga historia.

Att Italien genomsyrades av anglofobi under andra världskriget är inte ägnat att förvåna. När allt kommer omkring ligger det i sakens natur att en regim i krig försöker utmåla sin motståndare som ömsom svag, ömsom skrämmande, som moraliskt bankrutt och barbarisk. Men hur uppfattades Storbritannien av fascister och italienare i gemen på längre sikt, även under åren fram till dess att Mussolini i juni 1940 gick in i kriget? Den frågan har fått ett detaljerat svar av Jacopo Pili i boken Anglophobia in Fascist Italy.

Pili är historiker, utbildad i Italien och Storbritannien (University of Leeds) och boken bygger på hans doktorsavhandling från 2020, Between Rome and Carthage. The Image of Great Britain in Fascist Italy. Studien är tillgänglig på nätet. Den som vill ha ett fysiskt exemplar får vara beredd att punga ut med en dryg tusenlapp.

Pilis arbete bygger på litteratur, tidnings- och tidskriftsartiklar, rapporter från italienska militärattachéer i Storbritannien, fascistregimens förhållningsorder till pressen och den hemliga polisens (OVRA) rapporter om stämningarna i landet. Pili går till verket i sex kapitel plus introduktion och slutsats och avhandlar fascisternas syn på brittisk utrikespolitik, brittisk politik, ekonomi och kultur, Storbritanniens militära styrka och den anglosaxiska ”rasen” samt den italienska allmänhetens syn på Storbritannien före och efter fascismens fall.

Det brittiska imperiet hade sedan 1800-talet betraktats med beundran och avund av italienska imperialister. Efter första världskriget (då Storbritannien och Italien kämpade på samma sida) grep antibrittiska stämningar omkring sig när såväl regeringar som allmänhet tyckte att Italien fått dålig utdelning av fredsavtalet i Versailles. Stämningarna förstärktes av Gabriele D’Annunzios kupp i Fiume 1919 som började som en antibrittisk aktion.

När Mussolini 1923 ockuperade Korfu hotade britterna med att sätta in Royal­ Navy, vilket fascistpressen tolkade som att de föredrog Grekland framför Italien. Incidenten klargjorde också att britterna skulle motsätta sig italiensk expansion i Medelhavet. Mussolini lugnade sig för en tid men med Italiens anfall på Etiopien 1935 skärptes motsättningarna. Den italienska pressen beordrades att visa ”kylig fientlighet” mot Storbritannien. Italiens inblandning i spanska inbördeskriget året därpå gjorde inte saken bättre. En jämförelse med antiken som lanserats redan i mitten av 1920-talet kom till pass: nu liknades det ”andliga”, fascistiska Italien vid Romarriket och det brittiska ”kommersiella” imperiet vid Karthago. Under världskriget försökte fascistregimen måla upp bilden av en global kamp mellan proletära nationer – där alltså även Italien ingick – och plutokratier som Storbritannien, behärskade av judar och bolsjeviker.

Två händelser på det ekonomiska planet fick fascistregimen att betrakta Storbritannien som en nation på dekis: generalstrejken 1926 och den stora depressionen i början av 1930-talet (som förvisso också slog mot Italien). På det religiösa planet sågs den anglikanska kyrkan som infekterad av modernism och liberalism. När den statsledda antisemitismen från 1938 lanserades i Italien klassades de anglikanska och judiska religionerna som ”kapitalistiska”. Västlig kvinnoemancipation var självfallet ett rött skynke för fascisterna som försökte göra sig lustiga över att kvinnor organiserades för att delta i försvaret av Storbritannien. Att britter kunde behandla den egna historien med distans och humor var för fa­scisterna ett ofelbart tecken på svaghet. Fascism och humor är, som envar vid det här laget bör veta, oförenliga storheter.

De italienska militärattachéernas rapporter från London på 1930-talet var präglade av ideologiskt önsketänkande. Den brittiska armén framställdes som gammaldags i jämförelse med den moderna och ”rörliga” italienska. Britterna ansågs alltför bekväma och rädda om människoliv för att engagera sig i något annat än försvar på hemmaplan; de hade gott om kapital men ont om moral. Den fascistiska idén om ”andens seger över materien” gjorde att den brittiska upprustningen bagatelliserades eftersom den byggde mer på materiel än på män! Ambassadören i London, Dino Grandi, rapporterade till Mussolini att den brittiska nationen var ”långsam, fet, tung, sömnig, med dålig syn och än svagare nerver”. En italiensk journalist skrev att britterna var en samling pacifister som ville stanna hemma med sina radioapparater, fiskespön och golfklubbor. Fascisternas illusioner rämnade när kriget väl var ett faktum och britterna lämnade hemmets lugna vrå. De brittiska spöna visade sig vara rappare än de italiens­ka spöknippena.

De fascistiska rasidéerna utvecklades i slutet av 1930-talet i två riktningar enligt vilka italienarna tillhörde endera den nordiska/ariska rasen eller medelhavsrasen. Ambitionen att utmåla britterna som rasmässigt undermåliga komplicerades av att Italien slöt upp bakom ett Nazityskland som ansåg sig rasmässigt befryndat med samma britter.

”Under världskriget försökte fascistregimen måla upp bilden av en global kamp mellan proletära nationer och plutokratier som Storbritannien, behärskade av judar och bolsjeviker.”

Över lag tycks den italienska medelklassen ha varit mindre fientligt inställd till Storbritannien än arbetarklassen. Attityden i folkdjupet var mer välvillig mot Frankrike än mot Storbritannien. Efter tyskarnas blixtkrig i väster var det därför många som ansåg att britterna av feghet hade övergivit Frankrike. Därefter gick synen på Storbritannien i vågor av förakt och respekt i takt med den italienska krigföringens med- och motgångar. Bombterror togs emot med tillfredsställelse när den drabbade London men med indignation när den drabbade italienska städer.

Efter fascistregimens fall övergick indignationen i apati och fientlighet mot tyskarna som inte ansågs försvara Italien utan bara sig själva på italiensk mark. Där de allierade ryckte fram sågs de amerikanska trupperna med betydligt mer blida ögon än de brittiska. Detta synsätt gick igen bland neofascister efter kriget. De inordnade sig av antikommunistiska skäl i västmakternas sfär men var mer negativt inställda till Storbritannien än till USA.

Hur ser då den fortsatta utvecklingen av neofascismen och dess förhållande till västvärlden ut? Innebär Giorgia Melonis upphöjelse till premiärminister att fascismen har gjort, eller håller på att göra, comeback hundra år efter marschen mot Rom? Ett svar på frågan har formulerats av David Broder i boken Mussolinis Grandchildren. Fascism in Contemporary Italy.

Broder är Europaredaktör för Jacobin, en amerikansk socialistisk tidskrift. Han har skrivit böcker om kommunismen i Frankrike och Italien och kom 2020 med en bok om den italienska populistiska högern: First they took Rome. Förlaget bakom den nya boken, Pluto Press, beskriver sig som antikapitalistiskt och internationalistiskt. Man bör alltså inför läsningen av Broder ha i åtanke att han hör hemma i den radikala vänstern. Med det sagt är intrycket att han gjort en gedigen genomlysning av den neo- och postfascistiska rörelsen i Italien under efterkrigstiden.

Broder avhandlar sitt ämne i fem kapitel plus introduktion och slutsats. I första kapitlet, ”Historiens offer”, redogör han för hur fascister sedan andra världskriget försökt skriva om historien så att italienarna ska framstå som krigets främs­ta offer. Manövern bygger på att Titos partisaner dumpade liken av hundratals italienare i sjunkhålor (foibe) i Istrien-­Dalmatien och därefter dödade tusentals italienare i Trieste. Dåden har tolkats i etnicitetstermer. I ett par regioner i nordöstra Italien har Fratelli d’Italia till och med utvidgat lagstiftningen mot förintelseförnekare till att omfatta foibeförnekare.

Broder kommenterar avmätt att denna lagstiftning ”inte ägnar någon uppmärksamhet åt de miljoner som dödades av det fascistiska Italiens kulor, bomber och senapsgas i Etiopien, Eritrea, Somalia, Libyen, Albanien, Jugoslavien, Grekland, Sovjetunionen, Spanien och Frankrike”. Poängen med manövern är att dra en parallell mellan ett då när onda makter (kommunister) försökte utplåna den italienska identiteten med våld och ett nu när globala krafter (Soros, vem annars?) försöker utplåna den italienska identiteten med invandring och mångkultur.

I det andra kapitlet redogör Broder för hur fascister efter kriget i många år levde i inre exil. MSI bildades 1946 i syfte att upprätthålla arvet från Salò-republiken i vilken Mussolini hade uppträtt som nazisternas marionett. Partiets frontfigur var i många år Giorgio Almirante. Medlemsvärvningen riktades mot såväl den konservativa södern som mot arbetare i norr. Partiet var starkt antikommunistiskt, försökte framställa sig som offer för antifascistiska krafter och, från 1970-talet, som representant för lag och ordning.

Efter kommunismens fall och en korruptionsskandal i Bettino Craxis socialistledda regering kollapsade de kristdemokratiska och socialistiska (före detta kommunistiska) masspartierna som hade dominerat Italien sedan krigsslutet. Nu öppnade sig dörren för en outsider som MSI. Dess unge ledare Gianfranco Fini lovade att förena modernisering med kontinuitet och förklarade att partiet inte var neofascistiskt utan postfascistiskt. I valet 1994 fick MSI nästan lika många mandat i deputeradekammaren som Silvio Berlusconis Forza Italia och Umberto Bossis Lega Nord. De tre partierna bildade koalitionsregering. Året därpå upplöstes MSI och ersattes av Allean­za Nationale.

I Berlusconis andra regering 2001 blev Fini vice premiärminister och utrikesminister. Vid ett besök i Israel 2003 fördömde han de italienska raslagar som hade införts 1938 vilket fick Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini att gå i taket. Fini fortsatte sina ansträngningar att göra AN rumsrent genom att förpassa både fascism och antifascism till hi­storien. Det ledde till splittring på högerkanten och 2012 bildades det postfascistiska Fratelli d’Italia med Giorgia Meloni som ledare. Fini å sin sida utvecklades i alltmer liberal riktning och kom i konflikt med såväl tidigare anhängare som Berlusconi.

Idet fjärde kapitlet, med den fyndiga rubriken ”In-Laws, Outlaws”, redovisar Broder en lång rad organisationer och individer på yttersta högerkanten. För den som inte följer utvecklingen i Italien på nära håll är myllret av aktörer förvirrande. Broder har tydligen haft detta på känn och därför i bokens inledning listat viktiga organisationer, personer och händelser. Vid läsningen av det fjärde kapitlet måste man ständigt bläddra tillbaka till dessa listor.

I femte kapitlet, ”En modern höger”, återvänder Broder till de stora partiernas sammanbrott i början av 1990-talet. Antalet italienare som var partimedlemmar sjönk från 4 miljoner till 1 miljon, valdeltagandet sjönk från 90 procent på 1980-talet till 64 procent 2022. Teknokratiska regeringar avlöste varandra. Den demokratiska processen blev något av ett skämt, åskådliggjort genom Beppe Grillos femstjärne­rörelse. Den starkaste kraften på högerkanten var för en tid Matteo Salvinis Lega, men initiativet gled gradvis över till Fratelli d’Italia vars väljarstöd visade en närmast exponentiell ökning från 2 procent i valet 2013 till 4 procent 2018 och 26 procent 2022. Det innebar just inget ökat stöd för högern som helhet utan en förskjutning från Lega till Fratelli samtidigt som femstjärnerörelsen, största parti i valet 2018, förlorade halva sin valmanskår.

Melonis strategi vilar på två fundament: Å ena sidan ska hennes regering inte äventyra Italiens internationella ställning, hon har understrukit sitt engagemang för EU, euron, Nato och Ukraina. Å andra sidan har hon pekat ut invandring och vänsterliberala krafter som hot mot den nationella identiteten. Fratelli har formerat sig som ett konservativt parti som kombinerar fri marknadsekonomi med kulturkrig. Förebilder är Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen, men Meloni har även åberopat påven Johannes Paulus II, Ronald Reagan och de Gaulle.

I Europaparlamentet deltar Fratelli i grupperingen European Conservatives and Reformists (ECR), som bildades på initiativ av David Camerons konservativa parti; anglofobin tycks vara övervunnen. Den grupperingen består efter brexit mest av centraleuropeiska partier och det spanska Vox, Sverigedemokraterna inte att förglömma. ”Partier som Vox och Fratelli d’Italia kombinerar”, skriver Broder, ”sitt åtagande i EU och internationella organisationer med anklagelser om att dessa har blivit infångade av en samverkan mellan spekulanter, kommunister och lobbygrupper för minoriteter som intrigerar för att förinta nationen.”

I slutsatserna betonar Broder att utvecklingen i Italien inte är unik utan ett exempel på hur barriären mellan mittenhöger och ytterhöger kollapsat litet varstans i Europa. Han avrundar med att trots allt hålla igen med fasciststämpeln: ”Italiens mest högerextrema regering sedan 1945 var inte ett återskapande av Mussolinis regim, eller gryningen för en ny sådan, utan en avbild av den nya högern. Den bildades av partier radikala i sina attacker på inhemska opponenter, konspirationsteoretiska i sin tolkning av relationerna mellan förmenta ’globala eliter’ och den ’radikala vänstern’, och beredda att föra krig mot invandrare till försvar för den nationella identiteten.”

När fascismen satt i sadeln betraktade den sig som moraliskt överlägsen de ”dekadenta” liberala demokratierna och dess imperieambitioner innebar att fientligheten (eller avundsjukan) främst riktade sig mot Storbritannien. Efter världskriget, när drömmarna om herravälde gått i kras, tvingades fascismens ättlingar välja mellan östlig diktatur/kommunism och västlig demokrati/marknadsekonomi. De valde rättning väster men fortsatte att odla idéer om sin unika nationella och moraliska resning. Efter kommunismens fall blev bilden mer komplicerad. Neo- och postfascister och ytterhöger har mer eller mindre accepterat det marknadsekonomiska systemet men fraterniserar gärna med auktoritära och nationalistiska regimer som bättre motsvarar deras samhälls­ideal än de liberala demokratier i vilka en mångfald av partier, kulturer och åsikter samexisterar.

Jacopo Pili och David Broder erbjuder på var sitt sätt insikter i fascismens historia av betydelse för vår egen tid. Pilis bok exemplifierar det förakt för liberal demokrati som alltid frodas i högerextrema och högerpopulistiska miljöer, Broder blottlägger kontinuiteten i dessa miljöer. Båda författarna är duktiga historiker men med olika temperament och syfte. Pili färglägger i kylig akademisk anda några historiska vita fläckar, Broder varnar som engagerad samhällsdebattör för ett antal historiska svarta linjer.