Vid midnatt valdagen den 23 juli i fjol samlades flera tusen personer kring det spanska socialistpartiet PSOE:s högkvarter på Ferraz-gatan i Madrid. PSOE hade inte segrat i valet, men stämningen var ändå på topp. Det fruktade debaclet hade avstyrts och det stod klart att motståndarsidan, konservativa Partido Popular (PP) och högerpopulistiska Vox, knappast skulle kunna bilda regering. Någon tog upp parollen No pasarán! som spred sig och skallade mellan husväggarna.

Det berömda stridsropet kom till just där vi befann oss, vid sluttningarna ner mot universitetsområdet i stadens norra ände. I november 1936 stod de spanska rebellerna grupperade strax nedanför, inför sin stormning av huvudstaden. Regeringen, övertygad om det hopplösa i situationen, flydde till Valencia. Men republiken red ut stormen, tack vare nyss anlända sovjetiska stridsflygplan och sitt geografiska övertag.

Försvararna satt i bekväma fasta positioner medan rebellerna måste springa uppför backarna och blotta sig för kulspruteeld. Parollen för dagen blev No pasarán! – med samma budskap som Sven Dufvas ”Släpp ingen djävul över bron!”. Efter några veckor insåg rebelledarna att de spillde soldaters liv till ingen nytta och blåste av projektet. Madrid föll inte förrän i krigets slutskede, två och ett halvt år efteråt.

Vad menade socialistpartiets ledare då de stämde upp det gamla stridsropet 87 år senare, 45 år efter demokratins återkomst? Vilka var de fiender som inte skulle ­släppas förbi? Ingen tvekade om svaret: De som så sorglöst buntades ihop med 1936 års rebeller och med massmördaren Francisco Franco, var halva landets befolkning: alla de som röstat på PP eller Vox! Hälften av alla spanjorer liknades vid statens fiender och det förflutnas demoner!

Jag och min kollega växlade en tyst blick: ”Är det möjligt?” Det vi bevittnade hade varit fullkomligt uteslutet för tjugo, ja för tio år sedan. Socialistpartiets ledning förstod lika väl som högerns att det fria, demokratiska Spanien var ett mirakel att vårda med ömhet – en diktatur som blivit en parlamentarisk demokrati utan våld. Hur bitter stämningen och den politiska kampen än blev, så höll aktörerna det förflutnas trauman och slagord utanför debatten. Allt annat hade varit ett svek mot arvet de förvaltade och mot kommande släktled. Vänsterpolitiker kallade inte högerpolitiker ”frankister” eller ”kuppmakare” och högerpolitiker kallade inte socialister för rojos, röda.

Men under den socialistiske premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero (2004–2011) började den spanska vänstern tumma på detta förnuftiga tabu. Zapateros ”Lag om det ­historiska ­minnet”, hade en rimlig sida: att gräva fram och identifiera offer för Franco-sidans massmord. (Offren för republikens massmord hade dokumenterats och hedrats under Francos långa diktatur 1939–1975.)

En annan, mörkare sida av lagen var försöken att reglera minnet av kriget. Dessa försök har på sistone fått en mer extrem formulering i premiärminister Pedro Sánchez ”Lag om det demokratiska minnet”, 2022. Den har kritiserats hårt, inte bara från liberalt och högerhåll. Ledande socialistiska forskare, som Luis Garrido och Santos Juliá, försökte övertala partiet att avstå från projektet. Garrido, professor vid Madrids öppna universitet, fick sitt förnamn efter en farbror, en arbetare som vägrat delta i en spårvagnsstrejk och som jämte tretusen andra ”klassförrädare” mördades under ”den röda terrorn” i Madrid under inbördeskrigets första år. Han sade till mig häromåret: ”Sanningen var förbjuden under Francoregimen. Vi måste återvinna den och dokumentera den, med källor, forskning och vetenskap. Men vi får aldrig släppa in de frågorna i det politiska rummet och fylla det med agg, harm och kränkthet. Sådana känslor är farliga – och smittsamma. Gör du det så tvingar du mig att göra likadant”.

Men det är just det som den spanska vänstern gjort, socialisterna med viss tvekan och den extrema vänstern helhjärtat och utan en tanke på följderna. Inbördeskriget är inte längre en delad sorg och ett tabu, det har blivit ett tillhygge. Böterna för den som försvarar rebellsidan eller Francos diktatur är dryga: för smärre brott upp till tvåtusen euro, för regelrätta hyllningar upp till 150 000 euro.

En lag mot extremism – är det så dumt? Västtyskland förbjöd ju både nazism och kommunism, mordiska ideologier som vållat sådan skada. Men den spanska lagen är ingen sådan lag. Dess syfte är inte att brännmärka våld och mord och förbjuda historieförfalskning. Avsikten är att skriva om historien, så att den rimmar med den förlorande sidans känslor och önskningar ifråga om ett 85 år gammalt krig.

Den spanjor som förhärligar ”den röda terrorn”, alltså massmorden på konservativa och liberaler och arbetare av fel partifärg i republikens storstäder under inbördeskrigets första år riskerar ingen påföljd. Det gör inte heller den som försvarar morden på nunnor och prostituerade i anarkisternas Barcelona, eller kyrkobränningarna under den andra republikens första år, 1931. Segrarna skriver historien, lyder en sliten klyscha. Så var det under Franco-diktaturen, då bara en krönika tolererades. I dagens Spanien är det tvärtom – inbördeskrigets förlorare är på väg att skaffa sig monopol, inte blott kulturellt utan också juridiskt, på sanningen om kriget.

Den nya lagen vill sopa republikens grymheter och massmord under mattan. Den uppnår sitt syfte med följande knep: Eftersom det är det ”demokratiska” minnet som ska bevaras så görs en radikal skillnad mellan dem som kämpade för demokratin (per definition republikens aktörer, inklusive stalinistiska mördare) och dem som inte gjorde det (rebellsidan). Effekten av lagen blir en sorts minnets apartheid. Minnet av vissa mördade civila hyllas, medan minnet av andra ges en lägre dignitet – och därmed postumt förhånas. Det är inte bara de högerstämplades lidanden som devalveras, utan en rad framstående liberalers och demokraters. Dåtidens mest firade demokratiske kulturpersonlighet, medicinprofessorn Gregorio Marañon, var på ett hår att stryka med under vänsterns mordorgie i Madrid.

Efter flykten till Paris beräknade Marañon att nära nittio procent av Spaniens naturvetenskapliga forskare tvingats fly för sina liv. Inte för att de stött Franco – de stödde nästan alla republiken – utan för att de slentrianmässigt kopplades till ”borgerligheten”, de revolutionära dödsskvadronernas bekväma nyckelschablon. Några odödliga böcker om denna skräckens årstid har skrivits, främst bland dem den liberale journalisten Chaves Nogales novellsamling A sangre y fuego och monarkisten Wenceslao Fernandéz Flores självbiografiska roman Una isla en el un mar rojo, som också är den mest detaljerade skildringen av den röda terrorns system och praktik. Fernández Flores överlevde genom ett mirakel och fann skydd i diktaturens Portugal, medan Chaves Nogales räddade sig till London.

Alla med högerförflutet i den republikanska sektorn var i akut livsfara. 21 av den konservativa dagstidningen ABCs journalister mördades. (Denna uppgift förekommer inte på Wikipedia i dess artikel om tidningen.) Men det behövdes rakt inget ­fascistiskt eller monarkistiskt eller konservativt för att få ett pris på sitt huvud i den röda terrorns Malaga, Madrid och Barcelona. Det räckte med att bära hatt, slips, manschettknappar eller andra borgerliga attribut. För en advokat räckte det att någon gång ha representerat en miljonär eller högerpolitiker. Den som frekventerat ett kafé eller en krog med borgerlig profil var märkt. I tidningarna, som alla hastigt blev revolutionära, förekom dagliga appeller till läsarna att meddela var efterspanade borgare höll sig gömda så att de kunde plockas upp av dödsskvadronerna, las checas: ”Var är N.N, som lämnat sin adress på x-gatan? Meddela per telefon…”

När terrorn bröt ut och allt fler borgare ”togs på promenad” – eufemismen för checas mord – så insåg många att de stod inför ett infernaliskt val: Å ena sidan borde de lämna hus och hem för att inte befinna sig på sin adress. Å andra sidan hade den som gick under jorden därmed ”erkänt sig” vara samhällsfiende. Den utsatte sökte först skydd hos vänner. Men det blev strax gastkramande, dels för den flyende som visste att han riskerade sina beskyddares liv, dels för dem som av godhet satt sitt skinn på spel.

Denna värld av yttre och inre terror skildrar Fernández Flores med en konkretion, inlevelse och moralisk auktoritet jämförbar med Solsjenitsyns. Man kan bara beklaga att hans roman inte finns på vare sig svenska eller engelska.

Den historiesyn som ligger till grund för de nya minneslagarna tvekar inte om bakgrunden till det spanska inbördeskriget: det började i juli 1936 då spansk militär, stödd av högern och kyrkan, försökte störta den valda regeringen. Statskuppen misslyckades, och situationen urartade till ett inbördeskrig som varade i nästan tre år.

Men minst lika fruktbart för förståelsen av Spanien är ett annat perspektiv: att istället för att börja tideräkningen sommaren 1936 utgå ifrån en annan omtumlande händelse: den andra spanska republikens födelse våren 1931. Det är Inger Enkvists grepp i boken En demokrati utan demokrater. Det är en underbar titel, som slår huvudet på spiken. Att den ­spanska högern innehöll våldsdyrkare, religiösa fanatiker och fascister är väl känt. Mindre känt är det att den stora majoriteten av partierna och ledarna i det motsatta lägret inte alls kämpade för demokrati utan för en social revolution, många av dem för ett ohöljt totalitärt system. Enkvist ger ampla exempel på det i sin korta men faktaspäckade skildring.

Inger enkvist är professor emerita i spanska i Lund och mest känd för svenska läsare i sin egenskap av skolkritiker, ja skolkritikern framför alla andra. Utan hennes envishet, kurage och tålamod, och hennes lusläsande av oändliga luntor utredningar och politiska skoldirektiv skulle vi veta långt mindre än vi gör om det ­förstörelseverk som inleddes bara några år efter andra världskriget och som förändrat Sverige i grunden.

Hennes bok om Spaniens kortlivade andra republik summerar en stor del av de senaste årens forskning i ämnet i en behändig och lättläst skildring, tillgänglig också för den som saknar förkunskaper. Den spanska republiken och dess demokratiprojekt, visar Enkvist, gick snett från första stund. Våren 1931 brändes hundratals kyrkor och kloster, i Madrid, Malaga och andra städer.

Den ansvarige ministern, Miguel Maura, ville ingripa mot vandalerna, men regeringschefen Niceto Alcalá-Zamora och krigsministern Manuel Azaña tyckte att det såg för illa ut att skicka polis mot civila efter bara några veckor vid makten. Man ville inte likna det nyligen störtade auktoritära styret! Alcalá-Zamora skulle bittert ångra detta. Han skrev i sina minnen att våldsorgien i maj 1931 varit ödesdiger: ”Den skaffade oss fiender där vi inga hade, underminerade vår solida position och förstörde det nästan obegränsade förtroende vi åtnjöt bland de flesta spanjorer.”

Enkvist visar med många exempel hur lägren, som bägge var sammelsurier av särintressen och särmeningar, under de fem åren av demokratiskt styre agerade med kraft för sitt eget, men aldrig för demokratins bästa. Anarkisterna, som avskydde republiken lika mycket som de avskytt monarkin, jublade i sina medier över den förödelse som drev kristna och traditionella spanjorer i armarna på högerextremister och militarister. Enkvist refererar till både ny och gammal forskning om detta, och resultatet är en helt annan bild av den spanska republiken än den gängse på kultursidor och i skolböcker.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ifråga om ett par detaljer är jag oenig med Enkvist. Hon skriver att det spanska socialistpartiet PSOE vill skrota 1978 års författning. Det är sant att partiets nuvarande ledning malträterat författningen utan några skrupler, inte minst under den nyligen avslutade regeringsbildningen, där maktfördelningen mellan politik och rättsväsende grovt åsidosatts. PSOEs vänsterextrema koalitionspartners förkastar ibland 1978 års grundlag, men socialisterna har ännu inte på sitt program att avskaffa den.

Av republikens huvudrollsinnehavare 1931–39 bedöms två särskilt strängt av Enkvist, dels den liberale Manuel Azaña, president 1936–39 och flera gånger minister, dels socialistledaren och krigsministern Indalecio Prieto.

Mycket av det som anförs mot dem är graverande, men jämfört med vad som för övrigt sades och gjordes i det lägret framstår ingen av dem som någon värsting, tvärtom. Dagens premiärminister Pedro Sánchez kritiseras av Enkvist för att ha hyllat Azaña – jag är inte säker på att Sánchez är den större demokraten av de två.

Enkvist vet förstås att Spaniens koloniala engagemang i Nordafrika, i flera skeden landets mest brännande politiska fråga, började långt före 1913. Men en mindre lyckad formulering på sidan 19 kan leda läsare vilse på den punkten.

Historikern och bestsellerförfattaren Pio Moa citeras av Enkvist, och med all rätt. Han har, med egenhändigt framgrävt källmaterial, gjort mer än någon annan för att i det allmänna medvetandet motverka den ensidigt svartvita versionen av inbördeskrigets orsaker. Men Moa är inget sanningsvittne i skuldfrågan.

Under sin märkliga ideologiska migration från den yttersta vänstern till den yttersta högern har han förvandlats från skeptiker till partigängare. Moa började som vänsterrevolutionär terrorist och är idag öppen och ogenerad dyrkare av diktatorn Francisco Franco – en av förra seklets grymmaste tyranner.

Enkvists innehållsrika lilla bok kunde knappast ha önskat sig ett gynnsammare utgivningsdatum. Spaniens nya koalition av socialister, vänsterextremister och katalanska och baskiska separatister kommer av allt att döma att fortsätta och eskalera den strid om historien som Enkvist beskriver. Spansk politik närmar sig på ett spöklikt vis samma avgrund av misstro och dehumanisering som präglade den andra spanska republiken och som utlöste det svåraste europeiska inbördeskriget i modern tid.