Men undersökningar visar att även tränade soldater ogärna skjuter för att döda, till och med när beväpnade fiender stormar emot dem. Bara 15 procent av soldaterna under andra världskriget tog del i striderna genom att skjuta på fienden. Men för dem som sköt och dödade var detta ofta det största traumat. Det värsta var inte skräcken, inte skrikandet, sårade kamrater – utan att de hade släckt en människas liv.

Författaren William Manchester tar upp detta när han skriver om sin tid som soldat i andra världskriget. Hans enhet blev beskjuten av en krypskytt som barrikaderat sig i en fiskebod. Manchester bröt sig in i det lilla skjulet och hamnade i samma rum som skytten:

”Han satt fast i sin sele och jag sköt honom med min 45:a. Jag kände ånger och skam. Jag minns hur jag viskade dåraktigt ’Jag är ledsen’, och sedan kräktes jag […] Jag spydde över hela mig. Jag hade förrått allt som jag hade lärt mig sedan jag var ett litet barn.”

Beskrivningen återges i Stanley Hauerwas bok War and the American Difference. Hauerwas är den kristna pacifismens grand old man, och har ägnat en stor del av sin akademiska gärning åt frågan om icke-våld. Den 10 september år 2001 utsåg Time Magazine honom till ”Amerikas bäste teolog”. Utnämningen hamnade i skuggan av vad som hände dagen efter, men ironin är svår att undgå: en pacifist pryder omslaget på Time samtidigt som Amerika gör sig redo för ”kriget mot terrorismen”.

Hauerwas förnyade diskussionen kring pacifism genom boken The Peaceable Kingdom (1983), som nu 30 år senare äntligen har kommit i svensk översättning: Det fredliga riket. Sedan dess har han idogt hamrat på sin spik, även om han har hunnit skriva om annat också: medicinsk etik, lidande och dygder, för att nämna några viktiga teman.

War and the American Difference är den första av hans böcker där kriget får huvudrollen. Den består av texter tidigare publicerade i andra sammanhang, men hålls ihop av sitt tydliga tema. Bokens utgångspunkt är frågan: Om det är svårt för människan att döda, varför övertygas så många ändå att göra det i nationens tjänst?

Svaret, menar Hauerwas, är att kriget är invävt i den nationella identiteten, i synnerhet den amerikanska. Kriget är den främsta liturgin i kulten kring nationen. President Eisenhowers beskrivning av den dag då han började på officersskolan West Point är ett uttryck för detta:

”På kvällen samlades vi utomhus. Den amerikanska flaggan vajade majestätiskt ovanför oss medan vi svors in som kadetter. Det var en imponerande ceremoni. När jag blickade upp på vår nations färger och svor trohetseden insåg jag ödmjukt att nu tillhör jag flaggan. Det var ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.”

Flaggan, eden och människan som underkastar sig något större. Det är lätt att se de religiösa dimensionerna i detta. Hauerwas hävdar att krigen är centrala i det som Robert Bellah kallat den amerikanska civilreligionen, det vill säga: synen på USA som en utvald nation med uppdraget att sprida frihet och demokratiska ideal.

Krigen är de centrala händelserna i USA:s ”heliga historia”. USA blev till genom frihetskriget på 1700-talet, det renades från slaveriets ondska genom inbördeskriget och från och med första världskriget har man krigat för demokrati och frihet världen över. Detta färgar det språk och den symbolik som omger kriget, med tal om offer och messianska visioner. Som följande ord av president Lincoln under inbördeskriget:

”Att dö för nationen är gott och ärorikt. Men alla som dör för vårt land nu dör också för mänskligheten. Var de än ligger, i blodiga fält, så kommer de att ihågkommas som hjältar genom vilka republiken räddades och civilisationen grundlades för evigt.”

Det religiösa språket underlättar för dem som dödat att leva med vad de har gjort. Deras handlingar sätts in i en större berättelse. När de kommer hem firas de som hjältar. Omgivningen bekräftar att de har handlat rätt, och soldaterna kan integreras i samhället igen. Även detta – återintegrationen genom parader och hedersbetygelser – är en del av liturgin.

Den nationella identiteten blir i Hauerwas ögon en konkurrent till den kristna. ”Det som är verkligt sant i ett samhälle är det som anses värt att döda för”, citerar han forskarna Carolyn Marvin och David Ingle. Som pacifist vill han givetvis inte att någon ska döda för kyrkan. I stället betonar han att kristna ska vittna om sanningen genom att vara beredda att dö för den.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

I ett kapitel om författaren C S Lewis, som inte var icke-våldsförespråkare utan betraktade andra världskriget som ett nödvändigt ont, tar Hauerwas upp den vanliga kritiken mot pacifismen. Hauerwas underkänner själv det han kallar det liberala argument för icke-våld. Pacifismen får, till exempel, aldrig motiveras pragmatiskt med hänvisning till att den är ”effektiv” för att nå politiska mål. I så fall riskerar pacifismen att överges så snart tvivel om dess effektivitet uppstår. Icke-våld är målet, inte ett medel.

Inte heller är krigens hemskheter det som främst motiverar kristen pacifismen. Krig är visserligen fruktansvärda, men att något är hemskt är inte ett vägande argument: också goda moraliska övertygelser kan få negativa konsekvenser, och ur ett kristet perspektiv finns det värre saker än att dö.

Kristet icke-våld baseras på Jesu exempel. Trots sin gudomliga makt bemötte inte Jesus ondska med våld. Därmed gav han kristna ett moraliskt exempel att följa. Kyrkans uppgift är, enligt Hauerwas, att visa att kriget har avskaffats. Att fred inte bara är en eskatologisk vision, utan att det är en möjlighet redan nu. Kyrkan är, eller borde i alla fall vara, det fredliga riket på jorden.

Hauerwas är en osentimental pacifist, vilket gör honom så läsvärd. War and the American Difference är utan tvekan en av de bästa av hans många essäsamlingar. Både hans filosofiska resonemang och dygdetiska perspektiv kommer till sin rätt när han diskuterar något så konkret som krig. Sin vana trogen lyckas han gång på gång vända på perspektiven och finna nya ingångar till gamla frågor. Men det som kanske imponerar – och inspirerar – allra mest är att han är en senior professor som har passerat 70, och som har samlat på sig alla utmärkelser man kan tänka sig, men som ändå fortsätter att läsa. Han går i dialog med nya böcker ur en rad olika discipliner – militärhistoria, psykologi, litteraturvetenskap, statsvetenskap, filosofi, skönlitteratur etcetera – och låter sina tankar berikas av dem. Denna öppna nyfikenhet och generositet är en aspekt av Hauerwas författarskap som förtjänar uppmärksamhet och uppskattning.