Munch och miljarderna
När man som svensk kliver in på det nya Munchmuseet i Oslo – eller kort och gott MUNCH som det så modernt ska kallas – är det värt att ha med sig den lutherska tanken i bakhuvudet.
Nästan tre miljarder kronor fanns tillgängliga hos Oslo kommun och diverse statliga fonder för att bygga det 13 våningar höga monumentet till Norges mest kände konstnär (och då var det ändå en miljard billigare än grannhuset, den 12 år äldre operan). Om den nya regeringen i Sverige hittar en överbliven pengapåse med de summorna när man flyttar in på finansdepartementet så finns det nog ett par chefer för kulturinstitutioner i Stockholm som är intresserade av en dusör…
Den norska staten och Oslo kommun – för det var till staden, inte staten, som Edvard Munch donerade sina verk – är dock modesta i sin hyllning av sig själva innanför väggarna på den imposanta byggnaden.
Däremot lyfts filantroperna fram.
I somras fick Sparebanksstiftelsen DNB, en av Norges absolut största och viktigaste kulturfinansiärer, en hel våning till sitt förfogande för att visa upp delar av sin samling. Urvalet var inte glasklart – det är lätt hänt när samlingen sträcker sig från tysk expressionism till Andy Warhol, och från Nikolai Astrup till amerikansk ”street photography”
– men poängen gick fram: Utan stiftelsen skulle norskt konstliv vara betydligt fattigare. Sparebanksstiftelsens samling, som vandrar mellan museer i landet, ger norrmännen åtkomst till konst på ett sätt som få offentliga institutioner mäktar med.
Även den enskilde filantropen lyftes fram på MUNCH under sommaren, med en våning reserverad för Rolf Stenersens samling. Ja, eller delar av, bör tilläggas, med tanke på hur mycket Stenersen samlade ihop, donerade, samlade ihop och donerade igen… Även där vävdes en historia ihop som inte bara behandlade konstnärernas samtidsskildringar och konstens betydelse för samhällsliv och debatt, utan även filantropins betydelse för det rika kulturlivet. Stenersen, som var både Munchs vän, rådgivare och mecenat, har redan ett eget museum i Oslo, men förtjänar att lyftas fram även i det museum som man hoppas ska bli ett internationellt landmärke i huvudstaden.
MUNCH:s initiativ är ett gott exempel på vilken styrka som byggs upp när den statliga – eller kommunala – kulturpolitiken och den privata filantropin inte konkurrerar, utan i stället växeldrar. Det bäddar också för en förståelse för de olika uppdragen, och skapar en gemensam värdegrund som underlättar för insatser när något av benen i kulturfinansieringen slås undan, som till exempel när filantroper räddade Detroits enorma konstsamling vid stadens konkurs, eller när den svenska staten klev in och räddade Ernest Thiels samlingar när denne hamnade på obestånd.
Och ja, Thiel, som var en av Edvard Munchs allra viktigaste mecenater och dessutom införskaffade en av världens allra främsta Munchsamlingar, finns så klart med på ett hörn i Oslo, i form av utlånade verk från Thielska galleriet.
Ernest Thiel föräras dock inte någon egen våning, trots hans betydelse för Munchs konstnärskap.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Tanken på att det kanske, kanske har med norrmännens ambition att lyfta fram det norska konstnärskapet, den norska kulturpolitiken och de norska filantroperna – och att en svensk filantrop inte riktigt passar in i berättelsen – den får man dock slå ur hågen.
Thiels tid på MUNCH kanske kommer.
Och missunnsamhet är som sagt inte vackert.
Ansvarig för opinion och samhällskontakter för Bonnier News Local.