En inte alldeles ovanlig fråga från journalister förvåren 2022 var: Är kriget i Ukraina Putins krig eller är det Rysslands krig? Ytterst är svaret att så länge som Vladimir Putin är Rysslands president så företräder han Ryssland och kriget är därmed även Rysslands.

Om det är den ryska befolkningens krig kommer att visas av händelseutvecklingen inne i Ryssland. Fortsätter eliten att sluta upp kring sin president och uppfattar medborgarna att uppoffringarna som den politiska ledningen begär av dem som legitima och motiverade? För det är tydligt att det ryska folket kommer att betala länge både politiskt, ekonomiskt och humanitärt för detta krig. Beslutet ställer därmed också allt på sin spets även inrikespolitiskt för Ryssland.

Ryssland håller inte fria och rättvisa val och mänskliga fri- och rättigheter är sedan länge satta på undantag. Icke desto mindre är det politiska systemet beroende av – om inte gillande – så åtminstone en tyst acceptans. Länge framhöll forskare att ett slags socialt kontrakt existerade mellan Putin och befolkningen: så länge som den politiska ledningen levererade någorlunda stigande levnadsstandard och inte blandade sig i enskilda ryska medborgares privata liv så accepterade befolkningen kringskurna politiska rättigheter.

Detta kontrakt, om det någonsin existerade på allvar, är nu definitivt rivet. Redan före den 24 februari 2022 stod det klart att tillväxtsiffrorna i ekonomin under Putins två första mandatperioder (2000–2008) inte skulle upprepas. Nu behöver Ryssland snarare stålsätta sig för en period med negativ tillväxt och växande isolering från internationella marknader. Det strategiska målet att bygga rysk ekonomi på en ”ny teknologisk bas” spände bågen högt redan tidigare – nu framstår det som ouppnåeligt.

Istället bygger Rysslands inrikes stabilitet på att makten har koncentrerats kring en person, en konstruktion som per definition därför är lika sårbar som dennes förmåga att fullgöra sitt ämbete. Rysslands elit skördar nu vad den har sått sedan många år.

Parallellt har landets institutioner underminerats. Förutom de väpnade styrkorna samt säkerhets- och underrättelsetjänsterna är det bara presidentämbetet och ryska ortodoxa kyrkan som åtnjuter förtroende. Parlament, näringsliv, medier­ och rätts- och partiväsende har mycket lågt förtroende bland befolkningen. Korruptionen är fortsatt utbredd och landet är längre ifrån att bli en rättsstat än någonsin sedan 1991 när Sovjetunionen upphörde. Rättegången mot oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj i mars i år blev en uppvisning i vad som brukar kallas ”telefonrättvisa”, där domaren stämmer av per telefon med den politiska makten hur lång domen bör bli och hur den ska motiveras.

Den politiska ledningen har fått konsekvent låga betyg för hur väl den levererar på de flesta politikområden, men utrikes- och försvarspolitiken har uppskattats. Den nationella identiteten är intimt förknippad med att vara en stormakt och dess förflutna som imperium. Putins politik för att återupprätta Ryssland som åtminstone en regional stormakt har varit genuint populär. När han hävdar att Ukraina inte är ett verkligt land, att Ryssland måste ena de slaviska folken tycks det också vinna gehör i breda befolkningslager.

Även om opinionsundersökningar efter den 24 februari bör tolkas med betydande försiktighet, finns klara indikationer på att befolkningen än så länge stöder kriget eller åtminstone är beredd att acceptera det som ett nödvändigt ont. Enligt opinions­undersökningsinstitutet Levada stödde över 80 procent de väpnade styrkorna i slutet av mars 2022. Det finns metoder för att undersöka hur stor andel av de tillfrågade som aktar sig för att uttrycka en åsikt som går emot den officiella. Men även med korrigering för detta så stöder troligen mer än hälften av befolkningen kriget.

De nationalistiska argumenten tycks således vinna legitimitet både inom eliten och bland befolkningen samtidigt som stödet för Putin ökat markant. Befolkningar tenderar att sluta upp kring sin politiska ledning i tider av krig och fara.

Rysslands krig mot Ukraina har dessutom brutit den längre trend där allt fler har kommit att föredra sociala medier och internet som huvudsaklig nyhetskälla. Återigen, enligt Levada, ökade andelen som angav teve som viktigast. Andelen har sjunkit från över 90 procent till under 65 procent över ett decennium, men i mars 2022 ökade andelen för första gången till 70 procent. Den andel av befolkningen som förlitade sig på internet gick också ned. Det indikerar att färre snarare än fler söker alternativ till den information som tillhandahålls av ryska staten efter den 24 februari. Förklaringen kan vara att många är rädda för konsekvenserna av att söka oberoende information och att alltfler webbsidor har blockerats inne i Ryssland.

Den viktigaste källan till legitimitet i Ryssland har dessutom blivit att peka på faror och fiender, en negativ legitimering av Putins ödesdigra beslut den 24 februari. Detta var ett viktigt tema i den statliga propagandan redan tidigare, men kontrasten mellan den patriotiska yran kring annekteringen av Krim och dagens krig är slående. Vladimir Putin motiverade sitt agerande mot Ukraina 2022 i en mörk och luguber ton. Han avkrävde offentligt stöd från sina närmaste ministrar och tjänstemän för beslutet att erkänna de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk i ett märkligt tevesänt möte i Säkerhetsrådet. ”Om jag faller, så faller ni alla”, var det tydliga om än ej uttalade budskapet.

Den ryska politiska ledningen har beskrivit västs sanktioner som ett ekonomiskt blixtkrig mot Ryssland, men också förkunnat att det har misslyckats och att landet kanske till och med kan gå stärkt ur det hela. Tanken att Rysslands oligarker skulle vända sig emot Putin är troligen ett exempel på västligt önsketänkande så länge som presidenten har stöd i opinionen och sitter på landets maktmedel i form av väpnad trupp, underrättelse- och säkerhetstjänster och kontrollerar parlamentet genom maktpartiet Enade Ryssland.

Premiärministern, Michail Misjustin, är populär och enligt konstitutionen den som träder in som tillförordnad president om Vladimir Putin inte skulle kunna utföra sitt ämbete. Ryssland har ingen vicepresident; den posten avskaffades efter ett kuppförsök mot Boris Jeltsin i oktober 1993. Misjustin var dock ibland dem som Putin avtvingade stöd för beslutet att erkänna Donetsk och Luhansk, och torde vara någon som Kreml bevakar noga vad gäller lojalitet. Att överge sin ministerpost eller på något sätt ifrågasätta den förda politiken är förknippat med större kostnader ju högre upp i hierarkin en rysk tjänsteman befinner sig. Allteftersom misstankarna ökar om ryska krigsförbrytelser i Ukraina blir också alla som på olika sätt möjliggör den ryska krigsinsatsen alltmer medskyldiga. Journalisten Andrej Kolesnikov har beskrivit det som att den ryska eliten sitter i en ubåt – det är helt enkelt mycket svårt att ta sig ut.

Själva invasionen legitimerades som en kamp mot nazister som enligt Ryssland skulle ha bedrivit ett folkmord i Ukraina. Referenserna till andra världskriget var tydliga. Samtidigt hävdar också Rysslands politiska ledning att Ryssland försvarar sig mot USA och Nato. Om inte Ryssland försvarar sig i Ukraina kan landets säkerhet undermineras på sikt. Inga civila ukrainare skadas, enligt rysk propaganda, och de som anfalls är per definition nazister:

Alla som försöker hindra oss och ­skapar ytterligare hot mot vårt land, mot vårt folk, ska veta att Rysslands svar ­kommer att vara omedelbart och leda till konsekven­ser som ni aldrig tidigare stött på i er historia. Vi är redo för alla möjliga händelse­utvecklingar.

Putins budskap rymmer en undergångsstämning och frammanar bilden av ett betydande hot mot Rysslands nationella säkerhet. Valentina Matvijenko, ordförande i Rysslands parlaments överhus och med rötter i Ukraina, sluter upp och hävdar att Ryssland inte hade något annat alternativ än att inleda en specialoperation för att få ett stopp på blodbadet och ”det krig som Ukraina har börjat”. Ordföranden i underhuset, Vjatjeslav Volodin, fortsätter att hävda att varje attack riktade mot Putin, även verbala sådana, är en attack mot Ryssland.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Efter den olagliga annekteringen av Krim, det som i Ryssland går under benämningen ”återföreningen av Krim med Ryssland”, utbröt något av en rysk patriotisk yra och det tog nästan fyra år in­nan den lade sig. Den här gången är stämningen mörkare och konsekvenserna för ryska medborgare mer kännbara. Kanske var det också därför som Moskva försökte uppamma stämningen från Krimannekteringen på dess årsdag den 18 mars i år för att legitimera även denna invasion av Ukraina.

Propagandan pekar på sanktionerna som ett bevis på västs plan att underminera Ryssland, men det finns också en tydlig oro hos den politiska ledningen att missnöjet ändå ska leda till folkliga protester och rubba den politiska stabiliteten. Generationer av ukrainare, inklusive ryskspråkiga ukrainare, kommer att minnas att Ryssland oprovocerat attackerade Ukraina och inledde en ny fas i krigföringen med tusentals döda som följd.

Ökad repression och användning av fiendebilder kan möjligen minska möjligheten att denna verklighet når ryska medborgare. När Putin uttryckte sin förvissning om att det ryska samhället kommer att ”rensa sig självt” från förrädare skapade det en stämning som torde få än fler att tveka att kritisera kriget. Den yngre andelen av befolkningen och det som brukar benämnas som ”det ekonomiska blocket” inom eliten kommer dock snart att inse vilket högt pris som Ryssland kommer att tvingas betala, gång på gång. Om den ryska eliten och även befolkningen fortsätter att stödja, eller åtminstone acceptera Putins beslut den 24 februari som legitimt, så fortsätter detta att också vara Rysslands krig, inte bara Putins.

De som motsätter sig kriget och som inte sällan redan befann sig i opposition drabbas nu dubbelt. De upplever, som Kolesnikov skrev i början av april, ”ett fruktansvärt inferno av fasa och skam” samtidigt som de hotas av hårdare repression. Chefredaktören för den nu stängda radiostationen Moskvas Eko, Aleksej Venediktov, fick ett svinhuvud lämnat utanför sin lägenhet och ”Jude­svin” skrivet på dörren; Nobelpristagaren och chefredaktören för Novaja gazeta attackerades med röd oljefärg på en tågresa. Den oppositionella ryska journalisten Tatiana Felgenhauer konstaterade på Instagram när hon nåddes av bilderna på döda ukrainare i staden Butja:

Butja. Man måste veta om detta.
Man kan inte andas. Detta fruktans­värda och denna förbannelse kommer att vara med oss för alltid