När politik går före teori
VISSA BETECKNAR honom som den bästa finansminister som Sverige har haft.
Han väcker respekt både bland politiker på motståndarsidan och bland EU-kollegerna i Bryssel och har säkrat Sveriges position som en av de mest solida och respekterade ekonomierna i EU.
Men inte bara i näringslivet utan även bland svenska ekonomer finns en stigande irritation mot vad de uppfattar som brist på lyhördhet.
Tecknen har funnits där en längre tid. Nationalekonomiska föreningens vanligen så beskedliga budgetdiskussioner ledde nästan till öppet gräl för några år sedan efter att nationalekonomen Magnus Henrekson dissekerat och avfärdat jobbskatteavdraget. Finansminister Anders Borg tog kritiken som ett påhopp och gick till hårt motangrepp.
På ett likartat sätt var det med Finanspolitiska rådet: Bråken med Borg kring rådets rekommendationer hösten 2010 ledde så småningom till att ministern tappade intresset för det råd han själv hade tillsatt.
Särskilt upprörd blev han när rådet antytt att det mer berodde på tur än skicklighet att Sverige lyckades undgå en svår bankkris.
Under en konflikt som pågick mer eller mindre offentligt avfärdade Borg rådets ordförande professor Lars Calmfors som en ”akademiker som kladdar med pennan” medan finansdepartementet jobbar dygnet runt – och rådets verksamhet som ”vildvuxen”.
– Det är ovanligt i svensk debatt att man går till personangrepp på det där sättet, säger idag Calmfors, som ändå inte har tagit det hela hårdare än att han i sina kolumner i Dagens Nyheter fortsätter att lyfta fram brister i regeringens finans- och skattepolitik.
ANDERS BORG KAN ordna in sig i en rad av tunga finansministrar som leder tillbaka till Gunnar Sträng. Gemensamt för dem är att de har haft statsministerns närmast odelade stöd i budgetförhandlingar med departementen, en nödvändighet i den rollen. Det som skiljer ut Borg är hans påfallande stora intresse för ekonomisk, särskilt nationalekonomisk forskning. Han verkar uppriktigt stolt över sin studiebakgrund trots de avbrutna forskarstudierna. Pärmarna från grundkurserna i nationalekonomi hade han med sig när han flyttade in i tjänsterummet i finansdepartementet.
Förtjusningen i nationalekonomi har skapat en särskild politisk stil som kommit att prägla finansdepartementet: Borg vill ha vetenskapliga belägg för det han gör. Påfallande ofta ingår därför en notapparat i lagförslag och utredningsdirektiv: vårens förslag om att sänka bolagsskatten med en procent underbyggs till exempel med inte mindre än sju forskningsreferenser.
Det här har också lett till att finansdepartementet under Anders Borg är fyllt av disputerade nationalekonomer. Trots att han själv inte hör till dem är det omvittnat hur gärna han åberopar forskningsrön för att belägga en tes.
Hans oerhörda inläsningskapacitet gör att han har en svåröverträffad förmåga att låta kunnig även i materia som han kanske egentligen inte behärskar.
I den riktiga forskningsvärlden väckte detta från början en viss förtjusning. Borgs politik gav ekonomkåren uppmärksamhet och därtill arbetstillfällen. Politiken såg ut att kunna bli den ”seminarieövning” som Göran Persson många år tidigare hade avfärdat nationalekonomin som.
Professor Anders Forslund på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, minns ett kraftigt ökat intresse för institutets verksamhet inte bara från finansdepartementet utan även från andra håll.
– Om man läste propositionstexter så fanns referenser med till våra rapporter, säger han.
IFAU hör också till de institutioner som har vuxit under alliansregeringens år vid makten. Liksom Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO.
IDAG UPPLEVER MÅNGA att smekmånaden är över. Forskare som jag har talat med anser att finansministern misstolkar och missförstår forskningen eller vänder den till sin egen fördel. Beslut tas på för tunna underlag, säger man. Ingen vågar säga emot Borg. Han omger sig med jasägare med full beredskap att sticka relevanta forskningsrapporter under näsan på honom – som bekräftar just det han vill hävda.
Andra klagar på att Borg ställer upp villkor för att delta i den offentliga debatten, att han bara kommer på seminarier om han får dra sina powerpointpresentationer och att utrymmet för diskussion är minimalt. Och att unga forskare är direkt rädda för att säga emot honom offentligt.
En del betecknar politiken som direkt egendomlig och syftar då på finansministerns besatthet av att spara i ladorna även när andra anser att ekonomin behöver stimuleras.
LARS CALMFORS HÖR till dem som anser att Anders Borgs politik riskerar att leda till fel åtgärder vid fel tidpunkter.
– Detta verkar spegla finansministerns alldeles egna syn på finanspolitiken: om det är dåliga tider ska politiken stramas åt för att öka handlingsutrymmet ifall det skulle bli ännu sämre längre fram, skrev han i DN efter vårbudgeten.
Till mig säger Calmfors:
– Det man kan säga som är positivt, är att han har ett stort intresse för ekonomisk forskning, ingen finansminister har varit så inläst som han. Men han är ingen forskare, han har inte den fullständiga bilden och har ofta en överdriven tro på de studier som råkar komma i hans väg.
En tidigare politikerkollega, som vill vara anonym, tar i mer:
– Hans kunnande är ganska överdrivet. Han gör oerhört enkla antaganden.
Andra påpekar att själva metoden med forskningsbaserad politik är otillräcklig. Professor Anders Forslund på IFAU påminner om att det faktiskt inte är möjligt att belägga all politik med forskning:
– Det finns till exempel forskning som visar att en mer generös arbetslöshetsförsäkring ger en något högre arbetslöshet. Men å andra sidan ger en högre ersättning en bättre försäkring. Där måste man göra en avvägning, och det kan inte forskare göra.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
ANDERS BORG HAR GJORT politisk blixtkarriär. På kort tid gick han från att vara tjänsteman och chefsekonom i det moderata partikansliet, till den politiskt delikata uppgiften att leda finansdepartementet i en koalitionsregering. Och han kom till regeringen med en uttalad ambition att inte upprepa det han såg som misstag under den förra borgerliga regeringen 1991–94.
– Vi ska inte ha en ideologisk beskrivning av våra åtgärder, sa Borg till Mats Wiklund i boken En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt.
– De ska bygga på extremt solid bas, konservativt beräknad, välgrundad inte i någon forskning från Timbro och Svenskt Näringsliv utan från konsensussynen bland ekonomer.
Det här citatet illustrerar något som Anders Borgs gamla partikamrater vittnar om: att Borgs ingång i politiken en gång var teknokratens. Rationalitet och argument besjälade honom, inte värderingar och känslor.
Men när teknokraten blir toppolitiker blir det kanske ofrånkomligt att bemöta rationella argument med politiska värderingar.
Och här någonstans sluts cirkeln: Borg hade ambitionen att driva politik baserad på ekonomisk forskning. Men när han får kritik från just den ekonomkår han vill ha bakom sig väljer han att besvara den med politiska argument – även om argumenten fortfarande kläs i en teoretisk språkdräkt.
Kanske är det naturligt att en toppolitiker som Borg alltmer utvecklats till just – politiker.
För om det funnes en vetenskaplig sanning som kunde ersätta politisk passion och vilja att förändra, vad skulle då hända med politiken?