Vi låter i detta nummer två personer komma till tals som har fått mordhot riktade mot sig på grund av konstnärliga framställningar där islam hånats och kritiserats: Ayaan Hirsi Ali och Lars Vilks. Båda har blivit hårt åtgångna i svenska medier. Ayaan Hirsi Ali beskrevs i december av Per Wirtén på Expressens kultursida som ideologiskt lierad med ”den antiliberala nationalisthögern i Europa – med Åkesson, Wilders och Le Pen. Hon står nu på intoleransens och ofrihetens sida”, detta emedan hon påstås ge uttryck för ett ”hat mot islam (som) är lika djupt förankrat bland den bildade eliten, som antisemitismen var på 1930-talet”. Orsaken var att hon beskrivit islams mest påtagliga symboler – minareter, burkor och halvmånar – som maktsymboler för en politisk ideologi med totalitära och antidemokratiska förtecken.

I detta nummer av Axess låter vi Ayaan Hirsi Ali själv kommentera hur hennes ståndpunkt förhåller sig till den nationella höger som Per Wirtén ser henne som en del av.

Också i Lars Vilks fall är de missförstånd som uttrycks i svenska medier lika vanligt förekommande som de är avsiktliga. Varför ska vi till varje pris försvara en taffl igt ritad rondellhund, när den konstnär som har skapat den bara är ute efter att nå berömmelse på enklast möjliga sätt, nämligen genom att ge sig på en dokumenterat lättkränkt befolkningsgrupp, vars illegitima ledare tenderar att uttala till intet förpliktigande dödsdomar så fort som det publiceras nidbilder av deras profet? Så har det påståtts. Men när man påstår det, visar man samtidigt att man inte har förstått eller vill förstå att den kritiska laddningen i Vilks rondellhundsteckningar inte är riktad i första hand mot islam utan mot konstvärlden och att denna laddning har blivit alltmer explosiv ju längre tiden har gått.

Den kultur-, konst- och medievärld där varje skribent och curator såg sig nödgad att sluta upp till försvar för Anna Odell (och beskriva hennes kritiker som konsthatare och yttrandefrihetsmotståndare med anstrykning av nazism), blev märkligt fåordig när det under våren 2010 uppdagades internationella planer på att mörda Lars Vilks. När plötsligt en svensk konstnär gör sig ett namn internationellt genom att ägna sig åt provokationer som är allt annat än sedvanligt slentrianmässiga, hörs det inte heller ett knyst från de mest namnkunniga företrädarna för det svenska konstetablissemanget – en Maria Lind, en Lars Nittve eller en Daniel Birnbaum. Och i den mån som konstkritiker har tagit till orda, har det mestadels skett i syfte att uttrycka sympati med de grupper som förordar restriktioner mot provokativ konst, grupper som uttalar dödshot mot konstnärer, grupper som har historiska kopplingar till nazism och så vidare.

Jag skulle vilja påstå att Lars Vilks rondellhundsteckningar just genom att framkalla dessa märkliga reaktioner har lyckats blottlägga en rad underförstådda regler i kulturetablissemanget. Teckningarna har åskådliggjort hur konstvärldens vackra ord om vikten av ifrågasättande, om yttrandefrihet, pluralism och öppenhet inte sällan är blott tomma ord, lätta att uttala när inget står på spel, men intet värda när konst som är provokativ och ifrågasättande på allvar behöver försvaras.

I den mån som Lars Vilks syfte var att utforska konstlivets gränser, dess outtalade regler och underförstådda värderingar, har han lyckats på ett sätt som få hade kunnat drömma om när hans rondellhundar skapades 2007 och ännu färre vill inse idag. För den som önskar sig ”farlig” konst, konst som ”undersöker” verkligheten och konst som resulterar i ”forskningsresultat” i form av nya, förvånande insikter, är det svårt att tänka sig ett mer effektivt verk än Vilks rondellhund.

Vilken i sin märkliga hybridform mellan folkligt tilltal och provokativ gestik därtill framstår som en grotesk satir över den våta dröm som hemsöker varje kommunalråd med kulturell självaktning. Ni vet han eller hon som vill sätta sig själv och sin lilla landsortshåla ”på kartan” med hjälp av off entliga utsmyckningar.

Det är kort sagt märkligt att se hur avmätt kulturetablissemanget reagerar inför denna träff säkerhet i det lilla såväl som i det stora. När svensk konst för en gångs skull tar initiativet internationellt och gör något annat än blott efterapar utländska trender, väljer man att titta bort och låtsas som att det regnar. Som hade man bestämt sig för att befi nna sig någon helt annanstans än där det händer. Men inom en kultur där man vant sig vid att alltid vara tvåa på bollen är något annat kanske inte att vänta.