Det strategiska läget var enligt Hårdstedt följande: Ryssland var allierat med Napoleons Frankrike (några år senare invaderade Napoleon sin forne vapenbroder, med känt resultat). Tsar Alexander fick fria händer att utvidga det ryska imperiet i norr på bekostnad av ett Sverige som vid tiden stödde Storbritannien och alltså befann sig i krig med Frankrike. Därtill befann sig Sverige i krig med Danmark, som var allierat med Frankrike. Sverige fruktade angrepp både från Norge och över Öresund, vilket band trupper som annars skulle ha kunnat användas i Finland.

”Ryssarna slog tillbaka och vid slaget vid Oravais i september 1808 kunde svenskarna tillfogas ett mycket kännbart nederlag. Sedan rasade det mesta.”

Sverige, som styrdes av den enväldige kungen Gustav IV Adolf, var inte lika militärt starkt som under stormaktstiden. Den på förhand stipulerade taktiken dikterade att Sverige vid det väntade anfallet i februari 1808 långsamt skulle dra sig tillbaka till Finlands nordvästra kust under sin överbefälhavare Wilhelm Mauritz Klingspor. Allt för att senare under våren, förstärkta av friska trupper från moderlandet, gå till motoffensiv. Samtidigt skulle de svenska fästningarna i Finska viken hållas till varje pris, främst det förment ointagliga Svea­borg utanför Helsingfors, med en garnison om 7 000 man och en stor eskader från skärgårdsflottan innanför sina generöst tilltagna murar. Som bekant kapitulerade Sveaborgs kommendant Carl Olof Cronstedt till ryssarna utan större strid. (I vilken grad han verkligen var nödd och tvungen därtill råder det delade meningar om – Hårdstedt har ingen egen teori).

Den svenska motoffensiven i södra Österbotten under sommaren var delvis framgångsrik, men man lyckades inte följa upp sina småsegrar. Ryssarna slog tillbaka och vid slaget vid Oravais i september 1808 kunde svenskarna tillfogas ett mycket kännbart nederlag. Sedan rasade det mesta. Bidragande orsaker till krigsförlusten var enligt Hårdstedt den bristande underhållstjänsten, oförmågan att föra fram proviant och krigsmateriel till trupperna vid fronten, samt den kris i den svenska riksledningen som uppstod efter statskuppen mot Gustav IV Adolf på våren 1809. Kungen avsattes och hans farbror hertig Karl blev riksföreståndare. Till slut utkämpades de förtvivlade striderna på det svenska fastlandet, i Västerbotten och på Åland.

Fred slöts med ryssarna den 17 september 1809. Kriget var slut och Finland var förlorat. Sverige hade mist en tredjedel av sin landyta och en fjärdedel av sin befolkning.

Om man jämför detta med Danmarks liknande erfarenhet lite mer än femtio år senare kan man notera vissa skillnader. Efter förlusten i kriget mot Preussen 1864 förlorade också Danmark en tredjedel av sin yta och mer än en tredjedel av sin befolkning. Om en dansk politiker på bästa sändningstid i tv visat sig okunnig om när detta skedde hade det inneburit politiskt självmord, eftersom det fortfarande är ett trauma i dansk minneskultur, inte minst illustrerat av tv-serien 1864 från 2014.

I Sverige har det ryska kriget tydligen inte samma nimbus, trots Johan Ludvig Runebergs klassiska diktverk. På 1920-talet kom för övrigt en storslagen svensk stumfilm, Fänrik Ståls sägner, baserad på Runeberg, i regi av John W Brunius och med klassiska svenska skådespelare som Edvin Adolphson och Thor Modéen i rollerna som de i traditionell svensk historieskrivning kanoniserade generalerna von Döbeln och Sandels.

Men minnet är uppenbarligen flyktigt. Jag kan därför hänvisa den historielösa partiledaren till att läsa Martin Hårdstedts bok i ämnet, som med sina 200 sidor är perfekt för upplysande läsning i en sittning.