Nu har de flesta av oss kunskapsluckor, men det som uppvisades var på en helt annan (lägsta) nivå. Det var till och med så att de härdade programledarna Kristian Luuk och Fredrik Lindström inte kunde hålla anletsdragen i ordning.

Att en tidigare utrikeskorrespondent eller nuvarande politisk kommentator i stora mediebolag inte vet vad bergamott är eller åt vilket håll fartyget Titanics resa gick, gav naturligtvis anledning att höja på ögonbrynet. Men för egen del var det ett annat svar i programmet som fick mig att på djupet förstå dimensionerna av vår tids kunskaps- och bildningsluckor.

Programmets resa hade gått till den italienska ön Capri och frågan gällde vilka de två personerna på ett svartvitt foto var. Fotografiet föreställde Axel Munthe och drottning Victoria i sommarkläder. Nu är naturligtvis inte alla experter på svenska regenter, men fotografiet var svartvitt och kläderna signalerade tidigt 1900-tal. Således kunde inte svaret bli drottning Kristina. Men det blev det.

Således kunde inte svaret bli drottning Kristina. Men det blev det.

Det var ett ögonblick av klarhet för mig och jag förstod för första gången dimensionerna i kunskapshåligheterna. För det är inga brister, utan håligheter, urgröpningar. Dittills hade jag trott att kunskap och bildning kan sökas och fyllas på, men om sådana fundamentala insikter, som när det fanns kameror och hur männi­skor ungefär klädde sig på 1600-talet, saknas att hänga upp kunskapen på befinner vi oss inte längre på ett sluttande plan. Vi är förbi det, nedanför.

Orsak och verkan är förstås inte svåra att förstå. Kausalsambandet har exempelvis professor Inger Enkvist forskat och skrivit om. Skolutbildningen – och även den högre utbildningen – har sedan 1960-talet utsatts för ett experiment. Bort med kronologisk inlärning och att lära sig utantill, bort med lärarens kunskapsauktoritet. Ta bort kunskapskanon på alla områden och in med att alla ska med och att lägs­ta kunskapsnivå får definiera och styra i klassrummet.

Under de första decennierna efter 1960-talet fanns dock lärare kvar som hade en syn på att kunskap för det första fanns, för det andra skulle läras ut och för det tredje studeras in. Sådan kunskapssyn glimmar till fortfarande idag, så därför är det fria fallet för inlärning inte enbart en generationsfråga. Barn och unga kan även nu ha turen att få en stomme av lärdom med sig. Sökande efter vetande är tack och lov inte heller det generationsberoende. Se där, ett hopp, trots allt.

Frankrikes president Emmanuel Mac­ron uppmärksammade nyligen dramatikern Molières 400-åriga födelsedag på Twitter. Det vore något i Sverige, att politiker uppmärksammade bildning och kulturarv. Önsketänka kan man få göra. Istället ägnas det svenska politiska käbblet åt skolformer, när debatten enbart skulle behöva handla om hur Sverige ska räddas undan en kunskaps- och bildningskollaps.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

På spåret har, oavsiktligt, exponerat det allvarliga tillståndet i nationen. Det var faktiskt en public service-gärning av stor betydelse.

En nära vän och prästkollega till mig brukar tala om samtiden som ett resultat av ”podd-effekten”. Alla tror att det enbart är att prata på och tycka till – och att det ska vara tillfyllest för andra människor och för att lotsa det offentliga samtalet till tankeväckande nivåer. Kunskapssökande förberedelse och fördjupning göre sig icke besvär. Det räcker med ett varumärke, ett konto på Instagram och ordsvada. Fast det gör ju inte det. Det räcker inte.

När podd-effektens utbredning gör oss urarva är det ändå en hugsvalelse – detta gamla och bibliska ord som nu försvunnit ur ordlistan – att tro på människans törst efter insikt och mening. Visst finns den törsten kvar?